Året då jag är 41

lev

Igår fyllde jag 41 år! Det kan tyckas som en ganska betydelselös ålder att uppmärksamma. Men det är det inte för mig.
I över 21 års tid har jag undrat över hur livet ska bli när jag är 41, lika gammal (eller ung) som min pappa var när han dog.
Det var länge sedan nu, men pappas död påverkade mitt liv i grunden. När han dog var det som att kastas överbord, hamna under ytan, inte kunna andas. Åh vad jag saknar honom – fortfarande – hans snälla ögon, hans varma händer, hans underbara humor…
Tyvärr fanns det också annan smärta att släpa runt på. Pappa tog nämligen sitt liv och denna dödsorsak ledde till tystnad, skuld och stigma, som en smitta som inte skulle avslöjas. Idag vet jag att det inte ska vara så. Jag vet också att jag är långt ifrån ensam om att ha förlorat en anhörig i självmord. I Sverige är det den vanligaste dödsorsaken för män i åldersgruppen 15-44 år. Psykiska besvär står idag för 40 procent av antalet sjukskrivningar och var tredje person kommer att drabbas av psykisk ohälsa någon gång i sitt liv.
Men jag vet också att jag inte är ensam om att uppleva ett tabu. 70 procent av alla med psykiska besvär berättar inte om det.
Nu, just fyllda 41, mår jag väldigt bra. Jag älskar mitt liv! Samtidigt känner jag en ödmjukhet och en vilja att förändra. För min egen del har har det varit oerhört läkande att skriva boken I skuggan av ett geni, där jag berättar om det som hände pappa. Det här året kommer jag att fortsätta uppmana folk att läsa den.
Det här året kommer jag också att jobba med  Write your self/Skriv dig själv Läs mer här:  skrivdigsjalv.se och här: writeyourself.com  – ett globalt skrivprogram som hjälper andra att återerövra sin berättelse efter trauma.
Dessutom jobbar jag och konstnären Elisabeth Widmark med projektet ”Det skiftar i grått”, som finansierats av Konstnärsnämnden. Arbetet ska utmynna i en barnbok på temat att förlora en anhörig i suicid.
Det här kommer att bli ett viktigt år för mig!

 

Semester

Efter en händelserik vår med boksläpp, media, massa framträdanden, massa uppträdanden, mängder av fantastiska och känslosamma möten med läsare, irl, på nätet och via snigelpost…

Dessutom lett kurs och work-shop i läkande skrivande.

Dessutom börjat skriva på ny bok…

Och på detta en avslutad A-kurs i Skapande Svenska vid Umeå universitet.

Vad mer?

Behöver vila, så nu tar jag sen paus.

Heldag med lekande läkande skrivande

Lekande

 

I Sikeå hamn – nära hav och skog, i en trygg och inspirerande miljö – får du på lekfullt allvar utforska din inre skaparkraft och frigöra ditt skrivande.

 

Temat för dagen är självbiografiskt skrivande. Att skriva om sitt liv ger tid för reflektion över det egna jaget. Man kan få nya perspektiv, insikter och sammanhang.

Livet kan bara förstås baklänges, men det måste levas framlänges

Sören Kierkegaard

 

På mina kurser är processen viktigare än resultatet. Leken är alltid i fokus, för i den uppstår fantasi och symboler som kan befrukta och reparera verkligheten. Därför är lekfullt skrivande också läkande skrivande.

 

Både gamla och nya deltagare är välkomna.

 

Datum: Lördag 28 maj

Klockan 9.30 – 19.00 med pauser för fika och måltider.

Kostnad: 950 kr

I priset ingår kaffe, the, två vegetariska måltider.

En vecka innan kursen mailar jag ut uppgifter som hjälper dig att förbereda dig inför dagen så att du får ut så mycket som möjligt av den.

Har du frågor eller vill anmäla dig. Hör av dig:

0736461901

anna.s.lindmark@gmail.com

Mer om lekande läkande skrivande 

Mer om mig

 

Verklighetens människor

IMG_2903

Att göra litteratur av verkligheten har varit en utmaning. Kanske den allra största i mitt bokarbete. Tänker ofta på hur mycket enklare det varit för mig om jag rätt och slätt kunnat kalla min bok för fiktion.

Det kan jag inte.

För det är den inte.

Men det finns också  mycket som är makalöst fascinerande med att skriva om verklighetens människor. Det är på så många vis läkande. Det ger mig rötter och sammanhang.

 

Förra veckan besökte jag en bokandel i Skellefteå och berättade om I skuggan av ett geni.

Strax innan anförandet fick jag ett brev med ett foto, från en kvinna som hade planerat att komma och lyssna men plötligt fått förhinder. Bilden föreställer min pappa, min mamma och jag som liten ilsken bebis. Jag förstod faktiskt ganska snabbt vem kvinnan var. Kvinnan som troligtvis tagit bilden. Det finns spår av henne i min bok. Och där är hennes roll avgörande för min hela existens.

Det var hon som förde mina föräldrar samman.

Att skriva om verklighetens människor kan få många positiva konsekvenser jag kanske aldrig räknat med. Igår fick jag  läsa ett blogginlägg som denna kvinna – min pappas gamla väninna hade skrivit.

Så här skriver hon på bloggen:

http://saltatochkryddat.blogg.se

”När jag läser det Anna, hans dotter, har skrivit, ramlar minnen och känslor över mig. Jag ler igenkännande, jag förvånas, blir arg, rädd, skrattar åt att Annas farfar tuggade blyertspennor, det gjorde hennes far också, men mest av allt känner jag beundran! Anna, du är helt och hållet fantastisk! Du, din far och din farfar står där helt avklädda till allmän beskådan. Men kärleken finns och är så stark att den hela tiden skyddar.”

Fint tycker jag. Vi har aldrig träffats i verkligheten (Eller jo förresten – bilden är ju ett bevis på att vi gjort det), men nu vävs tunna trådar av minnen och liv samman i ord och text.

Det skapas en känsla av helhet, samhörighet.

Ju högre man faller desto hårdare slår man sig

Jag har nu både åkt Alimakhiss och provat att spela på en kyrkorgel, precis som min farfar. Av någon anledning kändes viktigt för mig att få uppleva det innan boken kommer ut.

Det här resulterade i en boktrailer som min bror Isak Lindmark filmade.

Musiken som spelar är inledningen till Toccata och fuga i D-moll av Bach, som min farfar så gärna ville lära sig eftersom han hade hört att det var världens svåraste orgelstycke. Nej, jag vet inte om det stämmer, men det säger i alla fall något om hur farfar var. Han ville utmana sig själv, han ville imponera och han gillade sådant som var bombastiskt. Givetvis lärde han sig stycket.

På filmen är det min make Peter Sundström som framför det.