Farliga rynkor?

Onsdag morgon.

07.50

En allvarlig nioårings röst och djupt betraktade ögon

”Mamma, är dina rynkor farliga?”

Nej de är inte farliga. De bits inte, slåss inte dödar ingen.

Orsaken bakom dess existens är tiden. Och den dödar.

Oss alla tillslut.

Nej

Det säger jag inte riktigt

till min nioåring.

För jag minns själv hur det var i den åldern.

Så mycket oro

Och tankar på döden.

Så rädd jag var

för livet självt.

När jag var nio dog min farmor.

Det var min första stora sorg.

Hon var rynkig men väl så vacker.

Så underbar

Och bara 65

när hon dog.

Men hon dog ju inte av sina rynkor.

Hela mig

när jag är trasig

hela mig och

hela jag

får inte plats

i mig

 

någonstans under känsloberg och tankar

finns jag

men var?

 

att finna sig själv

någonstans

under och

bland allt det andra

som inte

är jag

 

en nödvändig åtgärd

som dock

medför kontrollförlusten i glappet mellan

att på samma gång

vara på väg

från sig själv

 

och mot sig själv

 

glömma bort och ändå närvara

öppna upp och åka från i

utförslöpor

koncentrera kropp

på hopp och

svänga mjukt

för att inte falla

 

uppförsbackar

svettig kropp

armar som stretar

med trötta muskler

 

och så mitt i storheten

vila i Moder Naturs

stora famn och

jag får plats

 

hela jag

 

 

 

Svårmodet, vreden, veden och ljuset v 7

– Mjältsjuka

sju bokstäver?

– Vad kan det vara?

 

nej jag märkte det inte

först

men märkte

så mycket annat

så starkt

suckar irriterade

blickar

och att jag inte

ville åka till ett kallt hus

i mörka skogen

en fredagkväll

elda kakelugn

och krypa ner under täcket

med ett glas rött chips och

ungar och fångar på fortet

och somna

det kunde varit mysigt och så

förstås men

kändes så dystert

i mig

 

sedan vakna av ljuset

som jag älskar

egentligen

men inte vilja

ändå

inte vilja

blå himmel

och tänka på

sommar

(som själva belöningen)

och hur jag ska

orka ta

mig levande dit

och genom den

genom hela

den ljusa

sommaren

med sina anspråk

 

jag föreslog rådigt

för min make

att vi minsann skulle köpa

ved

i år

ett ordentligt förråd

 

jag skulle orka lada

 

men han sa att vi

hade ju redan träd

i skogen

som han fällt

förra sommaren

som låg och väntade

att tas om hand

 

gran skrek jag

med alla kvistar

och skit

hur tror du att jag

i min ålder

ska orka

jag är 11 år yngre

än han

men vi ska inte jämföra

 

vi grälade hela dagen

om träd och ved och allt

och så sa han

att vi måste måla fönster också

i sommar

 

och då kom tårarna

och lade sig som en

salt

skön

bedövning

 

två dagar senare

kom jag på vad det var

SVÅRMOD

förstås

jag förstod vad

som gjorde kroppen så långsam

tanken så svart och utdragen

som den mörka

skuggan av

min vita

spetsgardin mot

väggen

Framåtrörelse v 5

Tittar in

i min

egen

virtuella

spegel

min skrivjournal

och skäms

över att mötas

av en hälsning från andra

sidan

året. Vecka 51.

Hallå!

Som om jag blev kvar där i 2016

när vi

redan befinner oss i februari  2017.

Spåren av tiden

på nätet ibland missprydande och

så lögnaktiga.

 

Min verkliga rörelse

IRL

snabb

har förflyttat

kroppen mellan platser.

Stockholm, Sikeå, Umeå, Skellefteå, Uppsala, Innansjön. Skapat, talat, skrivit,

rört mig. Framåt.

Och flyttat mitt kontor också.

Försökt och försöker transformera mig och mitt sinne

från ett projekt till ett annat.

Lämna året då jag debuterade som författare

bakom mig.

Tack och hej.

Välkomna det

nya.

 

Rågad av alla intryck process och progress

att jag inte kan formulera

något

vettigt ännu

Är tyst.

Istället

Ruvar. Ruvar länge.

Det blir så för mig.

Det blir tyst

när det händer.

 

Men nu ett steg

in i 2017 också virtuellt.

 

 

 

 

 

 

 

Om ljuset v 51

GOD JUL (2)

Årets mörkaste dag var igår. Tomasdagen.

 

Vintersolståndet som inträffar

 

exakt vid den tidpunkt då en planets,

 

alltså vårt jordklots,

 

axellutning befinner sig som längst bort

 

från den stjärna,

 

alltså solen,

 

kring vilken den ligger i omloppsbana.

 

 

År 2013 inträffade vintersolståndet en lördag.

 

Det året bjöd jag hem min familj på brunch

 

för att diskutera den bok jag skrivit.

 

Det manus jag mailat till dem en månad senare.

 

Orden jag tagit mig rätten att sätta

 

på det ordlösa. Det tabu jag upplevt

 

i vår släkts historia.

 

Det var ett av mitt livs mest nervösa

 

ögonblick. Och mitt modigaste.

 

 

Tre år senare.

 

Nej jag ångrar

 

inte den dagen.

 

Det var ett nödvändigt steg

 

i riktning mot den bok som idag finns som fysisk produkt

 

i min bokhylla och i många andras.

 

Sprickor och ljus.

 

Att skapa

 

vackert av fult.

 

Att pussla samman

 

sig själv

 

sin historia

 

sina skärvor till en helhet.

 

Och att veta åtminstone

 

lita till att ljuset kommer

 

tillbaka.

 

Även när det är som mörkast.

 

Att mörkret är förutsättningen.

 

Att motsatser skapar varandra.

 

 

Eller som Leonard Cohen sjunger.

 

Att det finns en spricka i allt,

 

att det är där som ljuset tar sig in.

 

Sprickorna är förutsättningen.

 

Och idag

 

har det vänt.