Svårmodet, vreden, veden och ljuset v 7

– Mjältsjuka

sju bokstäver?

– Vad kan det vara?

 

nej jag märkte det inte

först

men märkte

så mycket annat

så starkt

suckar irriterade

blickar

och att jag inte

ville åka till ett kallt hus

i mörka skogen

en fredagkväll

elda kakelugn

och krypa ner under täcket

med ett glas rött chips och

ungar och fångar på fortet

och somna

det kunde varit mysigt och så

förstås men

kändes så dystert

i mig

 

sedan vakna av ljuset

som jag älskar

egentligen

men inte vilja

ändå

inte vilja

blå himmel

och tänka på

sommar

(som själva belöningen)

och hur jag ska

orka ta

mig levande dit

och genom den

genom hela

den ljusa

sommaren

med sina anspråk

 

jag föreslog rådigt

för min make

att vi minsann skulle köpa

ved

i år

ett ordentligt förråd

 

jag skulle orka lada

 

men han sa att vi

hade ju redan träd

i skogen

som han fällt

förra sommaren

som låg och väntade

att tas om hand

 

gran skrek jag

med alla kvistar

och skit

hur tror du att jag

i min ålder

ska orka

jag är 11 år yngre

än han

men vi ska inte jämföra

 

vi grälade hela dagen

om träd och ved och allt

och så sa han

att vi måste måla fönster också

i sommar

 

och då kom tårarna

och lade sig som en

salt

skön

bedövning

 

två dagar senare

kom jag på vad det var

SVÅRMOD

förstås

jag förstod vad

som gjorde kroppen så långsam

tanken så svart och utdragen

som den mörka

skuggan av

min vita

spetsgardin mot

väggen

Framåtrörelse v 5

Tittar in

i min

egen

virtuella

spegel

min skrivjournal

och skäms

över att mötas

av en hälsning från andra

sidan

året. Vecka 51.

Hallå!

Som om jag blev kvar där i 2016

när vi

redan befinner oss i februari  2017.

Spåren av tiden

på nätet ibland missprydande och

så lögnaktiga.

 

Min verkliga rörelse

IRL

snabb

har förflyttat

kroppen mellan platser.

Stockholm, Sikeå, Umeå, Skellefteå, Uppsala, Innansjön. Skapat, talat, skrivit,

rört mig. Framåt.

Och flyttat mitt kontor också.

Försökt och försöker transformera mig och mitt sinne

från ett projekt till ett annat.

Lämna året då jag debuterade som författare

bakom mig.

Tack och hej.

Välkomna det

nya.

 

Rågad av alla intryck process och progress

att jag inte kan formulera

något

vettigt ännu

Är tyst.

Istället

Ruvar. Ruvar länge.

Det blir så för mig.

Det blir tyst

när det händer.

 

Men nu ett steg

in i 2017 också virtuellt.

 

 

 

 

 

 

 

Om ljuset v 51

GOD JUL (2)

Årets mörkaste dag var igår. Tomasdagen.

 

Vintersolståndet som inträffar

 

exakt vid den tidpunkt då en planets,

 

alltså vårt jordklots,

 

axellutning befinner sig som längst bort

 

från den stjärna,

 

alltså solen,

 

kring vilken den ligger i omloppsbana.

 

 

År 2013 inträffade vintersolståndet en lördag.

 

Det året bjöd jag hem min familj på brunch

 

för att diskutera den bok jag skrivit.

 

Det manus jag mailat till dem en månad senare.

 

Orden jag tagit mig rätten att sätta

 

på det ordlösa. Det tabu jag upplevt

 

i vår släkts historia.

 

Det var ett av mitt livs mest nervösa

 

ögonblick. Och mitt modigaste.

 

 

Tre år senare.

 

Nej jag ångrar

 

inte den dagen.

 

Det var ett nödvändigt steg

 

i riktning mot den bok som idag finns som fysisk produkt

 

i min bokhylla och i många andras.

 

Sprickor och ljus.

 

Att skapa

 

vackert av fult.

 

Att pussla samman

 

sig själv

 

sin historia

 

sina skärvor till en helhet.

 

Och att veta åtminstone

 

lita till att ljuset kommer

 

tillbaka.

 

Även när det är som mörkast.

 

Att mörkret är förutsättningen.

 

Att motsatser skapar varandra.

 

 

Eller som Leonard Cohen sjunger.

 

Att det finns en spricka i allt,

 

att det är där som ljuset tar sig in.

 

Sprickorna är förutsättningen.

 

Och idag

 

har det vänt.

 

 

 

Farmors hemligheter

IMG_1949Jag älskade julen

som barn

älskade jag julen

 

Jag vill skriva om farmor

min barndoms ängel

och julens trollkonstnär

Blottlägga bakgrund

till det som nu är

 

Att jag som vuxen

nu förhåller mig

till julen.

 

Men farmor är svår att fånga

hon som verkade

så lycklig och solid

hon som verkade

i det fördolda

Med trollspö.

På nätterna.

Verkade hon

inne i den smala serveringsgången?

I väggarna?

Som tomten?

 

Nej, vad vet jag egentligen

om farmor och vad hon bar.

 

Därför kan jag inte sluta

undra över hennes hemligheter.

 

Mitt minne är typ så här.

Dagen innan julafton kom vi

uppresande från Umeå,

i röd Volvo hela familjen

till hennes stora vackra

sagohus i Skellefteå.

där hon bott ensam i så många år.

 

Där eldade man inte

i alla kakelugnarna

det vågade man inte.

 

Det luktade däremot hyacienter,

pepparkakor och gran

med spira i toppen

Livet var toppen

och spirande

bubblande lycka

i kroppen.

 

I den perfekta granen och levande ljus

den fick man inte gå för nära.

Mystisk, helig, magisk var julen.

 

Kanske är det bara

en myt, men det sades

att farmor hade borrat hål

i stammen och fogat in

nya grenar för att få den så tät.

 

Julbocken som var så stor

att man kunde rida

på den.

Leka vad som helst

med vad som helst och

allt var möjligt.

 

Och det gjorde man

lekte och njöt där fanns

tomtar och en fullständigt

sagolik ängel med

guldhår och spetsklänning.

 

Som min vackra farmor i miniatyr.

 

Skålar med karameller.

Kyssar

och kramar

och klappar

och strumpor

som fylldes

med små klappar

på natten

när man sov sött mellan nymanglade väldoftade lakan

Linne att krypa ner i mysa, fnissa, viska

gosa in i,

ligga under.

 

Det bara fanns där. Allt härligt.

Fantastiskt att allt bara fanns.

 

Hur kom det sig?

 

Funderade jag någonsin över

hemligheten

tricket

sprattet

konststycket hon utfört

 

Farmor

 

Hade pepparkakshuset bakat sig själv?

Hur kom godsakerna fram där på bordet?

Hur hade denna ljuvliga såpadoft hamnat i huset?

Hur hade alla dessa mängder av

klappar hamnat

där

under granen?

 

I boken I skuggan av ett geni, skriver jag

om farmor. Det är svårt

att skriva

om just

henne, hon

som säkert inte velat

medverka i min bok.

 

Som nog tyckt

att man håller

sina ord och sig

inom sig själv

och inom familjen.

Varför göra sig förnäm och förmer kanske.

Som om någon skulle vilja läsa om mig,

eller dig, eller oss?

 

Ja det förstås.

 

En som farmor

som inte ville verka

högfärdig

eller märkvärdig

eller något

Bara respektabel

och värdig

 

Hemmafruidealet var

modent och progressivt

en gång i tiden

Tror jag.

Men vad vet jag

 

om henne?

Min farmor.

 

I boken skriver jag att det gick upp

för mig först som vuxen och mor

insikten om

att hon måste ägnat timmar, dagar, ja veckor

av hårt arbete

åt att skapa

denna sagolika upplevelse

för oss barn.

 

”Hon borde ha fått priser och applåder”, skriver jag.

”Men det ville hon säkert inte ha. Bara verka utan att synas, men kunna glädjas åt att se hur andra trivdes i hennes skapelse.”

 

Så fint

 

Tack farmor!

Vill jag säga nu.

Men också något annat.

Du som  förebild satte ribban

och pressen med din duglighet

omedvetet

kanske

inte så solidarisk

mot nästa generations kvinnor

Vi som då var barn.

 

Låt barna få, så sa farmor.

Min snälla farmor nekade aldrig mig.

 

Idealet,

inte bara duktigheten utan

också också det tappra och goda

att inte förvänta sig något i gengäld.

Alla jular jag försökt

spritsat kristyränglar

rullat mozartkulor.

Fogat samman pepparkakshus

julefrid och fasad

med pressen att:

Det ska vara roligt på årets stora högtid

och allt ska göras av glädje. Men hur känns det

egentligen i magen i hjärtat?

Det har jag undrat.

Och det jag presterat blir aldrig

lika storslaget som ditt, farmor.

 

Svårmodet,

det drabbar

mig

varje jul.

Så ofint

när kroppen och

själen ger upp

och en trasig själ

mellan omanglade skrynkliga lakan

ångest

ska inte finnas

på julen.

Sorgen och misslyckandet

att ha brutit

 

kedjan

 

inte kunna föra vidare de

gåvor

jag fick

av dig,

till mina barn.

 

Låt barna få.

det sa du, farmor.

 

Men inte klara det.

Min energi kommer

när det är roligt

eller genuint meningsfullt

 

Min energi kommer

så sällan

på julen längre.

 

 

Fokus skapa v 48

IMG_1777

jag är mycket dålig

på väldigt mycket.

särskilt dålig

på ytligt och snabbt.

som att torka av en diskbänk.

 

bra på grundligt

däremot, bra på att städa där ingen ser, i avlopp och skåp.

 

dålig på flera saker

samtidigt. hålla i huvudet. bollar i luften. de faller om jag ska fånga

och vad jag hatar myten om att kvinnor har en extra begåvning för

sådant som heter simultankapacitet.

nej fy. vem har hittat på det.

jag är en kvinna som är bra på att fokusera

på en uppgift i taget.

 

men hur ofta får man tid för det då?

 

 

nej inte får, det har jag lärt mig.

man får inte, det har jag lärt mig.

man tar.

för det är ingen som ger den tiden.

världen står inte där och erbjuder tid och plats någonsin

för världen behöver inte

mitt skapande. det efterfrågas

av ingen.

 

nej

inte förrän det är färdigt.

kanske

bara kanske

 

tyvärr

 

så varför?

för att jag måste.

för att två luft.

för att inte dö.

 

nu är det dags att ta i tu med

skapandet som ingen efterfrågar

det livsnödvändiga och onödiga

att skapa för mig är nämligen

att erbjuda

okänt resultat.

ingen betalar för ett okänt resultat.

ingen sponsrar det

eller uppmuntrar det

med det är ju bara så skapandet går till.

för mig

 

att öppna för det okontrollerbara.

det läskiga.

det man tvivlar på att man ska klara.

livrädd för att ha tappat förmågan.

så jag klamrar mig fast vid

tilliten.

att det finns ett som är säkert

ändå.

att inspirationen kommer

på vägen

under arbetet

arbetet är

enda vägen dit

ett steg i taget

ett

steg

i

taget

 

i veckan är det förberett

för just det.

hur förbereder man sig?

ja hur förbereder jag mig?

jo genom

att betala

mina räkningar fylla frysen med halvfabrikat

göra bort det jag måste

förberett

världen

på att

jag är okontaktbar.

hejdå.