Heldag med lekande läkande skrivande

Lekande

 

I Sikeå hamn – nära hav och skog, i en trygg och inspirerande miljö – får du på lekfullt allvar utforska din inre skaparkraft och frigöra ditt skrivande.

 

Temat för dagen är självbiografiskt skrivande. Att skriva om sitt liv ger tid för reflektion över det egna jaget. Man kan få nya perspektiv, insikter och sammanhang.

Livet kan bara förstås baklänges, men det måste levas framlänges

Sören Kierkegaard

 

På mina kurser är processen viktigare än resultatet. Leken är alltid i fokus, för i den uppstår fantasi och symboler som kan befrukta och reparera verkligheten. Därför är lekfullt skrivande också läkande skrivande.

 

Både gamla och nya deltagare är välkomna.

 

Datum: Lördag 28 maj

Klockan 9.30 – 19.00 med pauser för fika och måltider.

Kostnad: 950 kr

I priset ingår kaffe, the, två vegetariska måltider.

En vecka innan kursen mailar jag ut uppgifter som hjälper dig att förbereda dig inför dagen så att du får ut så mycket som möjligt av den.

Har du frågor eller vill anmäla dig. Hör av dig:

0736461901

anna.s.lindmark@gmail.com

Mer om lekande läkande skrivande 

Mer om mig

 

Verklighetens människor

IMG_2903

Att göra litteratur av verkligheten har varit en utmaning. Kanske den allra största i mitt bokarbete. Tänker ofta på hur mycket enklare det varit för mig om jag rätt och slätt kunnat kalla min bok för fiktion.

Det kan jag inte.

För det är den inte.

Men det finns också  mycket som är makalöst fascinerande med att skriva om verklighetens människor. Det är på så många vis läkande. Det ger mig rötter och sammanhang.

 

Förra veckan besökte jag en bokandel i Skellefteå och berättade om I skuggan av ett geni.

Strax innan anförandet fick jag ett brev med ett foto, från en kvinna som hade planerat att komma och lyssna men plötligt fått förhinder. Bilden föreställer min pappa, min mamma och jag som liten ilsken bebis. Jag förstod faktiskt ganska snabbt vem kvinnan var. Kvinnan som troligtvis tagit bilden. Det finns spår av henne i min bok. Och där är hennes roll avgörande för min hela existens.

Det var hon som förde mina föräldrar samman.

Att skriva om verklighetens människor kan få många positiva konsekvenser jag kanske aldrig räknat med. Igår fick jag  läsa ett blogginlägg som denna kvinna – min pappas gamla väninna hade skrivit.

Så här skriver hon på bloggen:

http://saltatochkryddat.blogg.se

”När jag läser det Anna, hans dotter, har skrivit, ramlar minnen och känslor över mig. Jag ler igenkännande, jag förvånas, blir arg, rädd, skrattar åt att Annas farfar tuggade blyertspennor, det gjorde hennes far också, men mest av allt känner jag beundran! Anna, du är helt och hållet fantastisk! Du, din far och din farfar står där helt avklädda till allmän beskådan. Men kärleken finns och är så stark att den hela tiden skyddar.”

Fint tycker jag. Vi har aldrig träffats i verkligheten (Eller jo förresten – bilden är ju ett bevis på att vi gjort det), men nu vävs tunna trådar av minnen och liv samman i ord och text.

Det skapas en känsla av helhet, samhörighet.

Ju högre man faller desto hårdare slår man sig

Jag har nu både åkt Alimakhiss och provat att spela på en kyrkorgel, precis som min farfar. Av någon anledning kändes viktigt för mig att få uppleva det innan boken kommer ut.

Det här resulterade i en boktrailer som min bror Isak Lindmark filmade.

Musiken som spelar är inledningen till Toccata och fuga i D-moll av Bach, som min farfar så gärna ville lära sig eftersom han hade hört att det var världens svåraste orgelstycke. Nej, jag vet inte om det stämmer, men det säger i alla fall något om hur farfar var. Han ville utmana sig själv, han ville imponera och han gillade sådant som var bombastiskt. Givetvis lärde han sig stycket.

På filmen är det min make Peter Sundström som framför det.

 

Jag testade drogen som åttaåring 

Jullovet är över och jag pulsar mig fram i snö och kyla på väg till gymmet.

”Så dags nu” mumlar jag bittert. Ett jullov utan en snöflinga. Nu ligger Hamlet rätt i munnen ”Ur led är tiden”.

Det är mycket som känns ur led. Moder jord blöder och jag bränner energi på ett löpband. Fast vill samtidigt utvinna mer energi ur mig själv, investera den och kanske belönas med min favoritdrog. Jag testade redan som åttaåring. Efter en löprunda på ett par kilometer låg jag på gräsmattan men uppspärrade ögon och bara skrattade. Starkare än så blir nog aldrig endorfinkicken igen. Tyvärr.

Men jag försöker så gott jag kan. Springer på löpband i nya dojor – de billigaste i affären men ändå jättedyra kände jag. Och samtidigt alldeles för billiga – för jag vet ju inte under vilka sociala och miljömässiga förhållanden de har framställts. Jo jag bryr mig. Verkligen! Men orkar inte riktigt för jag är rädd att det inte finns några andra vettiga alternativ. Man måste ha skor om man ska springa. Eller?

”Jo de funkar ju om du bara springer ibland” sa försäljaren och hintade om alla supermodeller på hyllorna.  Mitt mål på sikt är i alla fall ”back to basic”. Att bygga upp musklerna så att jag kan springa barfota på mina fantastiskt hårda oestetiska fotsulor. Då kanske jag slipper köpa en elektrisk fotfil också. Det är ju så mycket man behöver, suck…

Inget av detta sa jag till försäljaren för jag tror inte att han hade uppskattat mina kreativa visioner.

Jaha, nu flåsas och svettas det i de knallrosa skorna. Och inte är det kul. Jag tar en slurk ur vattenflaskan och försöker hitta en tevekanal  som kan få tankarna på annat. Ett pastellfärgat program om bakning brusar upp på skärmen. En kvinna gråter i närbild.

”Hur kan man vara så dum”, snörvlar hon. Åh vad jag lider med henne.

”Att man glömmer ha smör i bullar”, fortsätter hon. Känner mig lurad. Detta måste vara ett skämtprogram.

”Konkurrensen stenhård”, säger programledaren. Och då fattar jag. Det är final. Vissa ska försvinna, vissa ska vinna och domare går runt med kräsna munnar och kritiserar ”För mycket fyllning” ”För lite gräddat!” ”Du måste jobba på din teknik!” Jag sugs in. Känner att detta är viktigt. I tjugo minuter springer jag till berättelsen om ett cup-cake-race som blivit till liv eller död. Så lyckas jag behärska mig och stänger av både löpband och bild. Fy!

Någon fler än jag som är döless på det här konstlade upplägget? Finns det ingen annan dramturgi för teve numera? Ur led är tiden! Och jag kan fortsättningen på Hamletcitatet ”Ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen”. Men åt vilket håll den ska vridas. Inte bakåt. Allt var inte bättre förr. Men mycket av senaste nytt känns ju hopplöst omodernt. Gott nytt år förresten!

Beskydd

IMG_2707 4En tunn is i viken

Handskar som skydd mot kylan

Leendet som skydd mot världen

Ögon kisar mot vinden.

Lågan flämtar och vilar

 

Skulle fortfarande kunnat doppa tårna i vattnet.

och varit alla sinnen på samma gång

Fiskat i djupet av mig själv

 

Isen så välkommen

att slå sig tillrätta. Täcka hela ytan med glittrande pansar

Dra ner mössan

hela vägen. Tunnelseende. Robotgång. Normala rörelser för årstiden.

 

Frys ner mina sinnen ett slag

Och täck dem med konserverande rustning

Krämen som skydd mot åldrande

Banken som skyddar förmögenheter

Maten som skyddar mot cancer

Bryt dig in i mitt hjärta när döden skyddar mig från livet

Och om våren inte återkommer

 

Min låga måste få vila ibland

Men aldrig så länge att jag inte minns

de gröna tuvor som vilar under snötäcket

och väntar på sin tur att spira

slutar aldrig lita på att isen lovat att smälta och att livet ska skydda mot döden