Att jobba på parkeringsfickan

Livet som egenföretagare är najs. Jag har bärbar dator. Smartphone. Skickar meil på bussen. Skriver krönikor vid matbordet medan barnen pysslar. Jag svarar på jobbsamtal när jag är ute med hunden. Livet är mitt kontor, livet är mitt jobb. Att jobba är livet.

Igår skrev jag ett mejl till en uppdragsgivare på en parkeringsficka någonstans söder om Anumark. Och sedan var jag utpumpad. Insåg att jag åkt till kontoret i morse för att utföra jobb men åkt hem med mer att göra än när jag åkt dit.

Friheten lockade mig. Jag har svårt med ramar och rutiner. Vill styra och ställa över mig själv. Vill vara min egen chef när jag är en bra chef. men just nu känner jag mig som en dålig. Som delegerar fel åt mig själv. Bokföringen, deklarationen, marknadsföringen, kontoret, produktionen, hemsidan.

Jag håller 20 bollar luften samtidigt och när jag ska beta av på projekten söker jag istället upp en en till boll att att dribbla runt med. Det är lättare att hitta en ny än att slutföra.

Livet som egenföretagare är najs ibland. Men just nu. En smula dränerande.

Kniven i hjärtat

Jag hade förberett mig. Jag är väl inte naiv eller. Alla blir refuserade. Astrid Lindgren, Beatles, JK Rowlings… Alla har de blivit avvisade.

Nu är jag en i gänget. Men det känns ändå som en kniv i hjärtat varje gång. Oavsett orsaken.

Jag har redan hunnit med att få fem negativa besked från förlag. Två var snarlika. Tyckte att mitt manus inte passade deras utgivning. Ett var skickat som av en automatisk automat till min brevlåda. Kanske var det en automat som läst, en maskin. Kanske hade ingen människa orkat läsa min text. Det var det hårdaste.

En refusering som jag fick via mail trodde jag först var ett positivt besked. Det mäktiga förlaget gav mig lovord och hejarop. Skrev att manuset hade så mycket kvalitéer – men det behövde omarbetas. Jag fick höra av mig igen, när jag gjort förändringar.

Det femte förlaget tog tid på sig. Var mycket snälla positiva i sitt mail. Men konkurrensen var för hård för att jag skulle kunna passera nålsögat . De tackade nej.

Jag ljuger naturligtvis. Jag har aldrig fått en kniv i hjärtat. Men ur balans blir jag av refuseringar. Det är sanning.

 

Ungefär så här.

555816_10151391076347689_1281228765_n

 

Bloggpremiär

Det här är mitt livs första inlägg. Min bloggdebut. Min bloggpremiär.

Köksklockan tickar, stolen vickar, kylskåpet surrar, hunden kurrar och suckar, mitt kaffe har kallnat i koppen, framför datorn sitter kroppen. Jag andas in. Jag andas ut.

Vad har jag tänkt åstadkomma med att skriva på nätet, funderar jag och tittar växelvis på skärmen, växelvis ut genom fönstret.

 

Orden kommer ju alltid, jag älskar ord. Tankarna vill ut och formas till teser, betraktelser och bekännelser. Det är väl det som är poängen. Om någon vill läsa så är det möjligt.

En människa har så många lager. Grenar på sin stam och strängar på sin lyra. Vilka är mina?

Jag tror att det kommer att handla om mitt liv som egenföretagare, bybo, författare och journalist. Mitt liv som människa, mamma och samhällsmedborgare.

Det jag har på hjärtat för dagen.