Den sköna konsten att slutföra…

– Hur går det med boken då?

Den frågan får jag varje dag och det irriterar mig inte, tvärtom. Den tyder på att personen som frågar är intresserad av mig och min livsdröm – att skriva den där fantastiska boken om min farfar och det komplexa arv han lämnade efter sig.

I fyra år har jag jobbat med min berättelse. Skrivit mer än 400 sidor och sedan skrivit om. Jag blir aldrig nöjd. Ser ständiga luckor och förbättringsmöjligheter.

Möjligen väcker frågan en viss irritation på grund av att jag så gärna vill slutföra men bär på ett tvivel omkring min förmåga att göra avslut.

Kan det vara så att jag är bra på att påbörja men dålig på att avsluta. Konstnären Elisabeth Widmark som sitter på samma kontor som jag har funderat över samma frågor. Vid hennes skrivbord står en stor blyertsteckning på staffliet. Icke slutförd.

Ibland går jag dit och kikar och tänker att den är så fin just för att den är ofärdig. De partier som inte fyllts i ger mig som betraktare en känsla av att vara delaktig i dess tillblivelse. Den inspirerar mig.

Elisabeth Widmark säger att just den bilden står i hennes kontor som påminnelse om att hon måste slutföra saker, i allmännhet. Inte tavlan i synnerhet.

Jag älskar att stryka från listor, bocka av, göra bokslut. Att slutföra saker ger mig en känsla av lugn och kontroll.

Förra veckan köpte jag en skrivare och funderade över  hur enkelt det var. Att ägna en hel dag åt att installera den var emellertid svårt. Och just därför är jag så stolt över att jag gjorde detta. Fullföljde hela kedjan från början till slut.

Min livskamrat är ofta frustrerad över min förmåga att dra igång projekt jag inte avslutar. Jag klipper ner buskar, men räfsar inte ihop grenarna efter mig. Jag målar gärna om i ett rum, men bara ett varv. Jag diskar gärna allt utom de där sista besticken och den sista kastrullen. Snabb i starten men det är som om jag ledsnar och tappar styrfart precis innan jag går i mål.

Elisabeth Widmark slutför många teckningar. De är som frusna ögonblick, perfekta som fotografier samtidigt som känslorna de väcker är det mest fascinerande med dem.

Jag vet inte varför jag fastnat för den ofärdiga bilden på mannen i vänthallen. Kanske är det detta ofullständiga som tilltalar mig. Att betraktaren kan fylla i,  inspirerar mig i mitt skrivande. Att inte berätta mer än tillräckligt. Så vill jag skriva. Som en skiss där varje ord liksom ett drag med pennan, ska ha bärande betydelse. Sådana meningar vill jag skapa, där läsaren upplever sig delaktig i skapandet av berättelsen.

Nu ska jag avsluta detta blogginlägg om den sköna konsten att slutföra med dess antites. Det kan vara en konst i sig att inte sluta när det är färdigt, utan sluta precis när det är som bäst.

Elisabeth Widmark

 

Upp å’ hoppa!

Uppohoppa

Jag har verkligen haft en lång och skön semester som nu är över. Det trixiga med att vara sin egen chef är kanske att säga åt sig själv att ”Nu räcker det med ledigt. Nu börjar du jobba”.

Hösten är ett vemod, ett farväl till sommaren. Det är som att lämna en fantastisk fest innan gryningen.

Förra hösten fick jag en kontorsplats på inkubatorn Krenova i Umeå. Det var helt underbart att plötsligt befinna sig i ett sammanhang. Vara sin egen, men ha kollegor som också är sina egna.

På Krenova hade man alltid någon att småprata med under lunchen. Man hade någon att be om råd, moraliska, estetiska, praktiska.

I maj tog jag en paus från Krenova för att vikariera på Umeå Tidning. Där fanns också sammanhanget som hindrar mig från att min folkskygga och introverta sida ska ta över. Det var skitkul att jobba som journalist tillsammans med trevliga kollegor som uppmuntrar och bidrar med kreativitet. Nu är vikariatet slut och det är helt okej. Jag strävar inte längre efter tillsvidareanställningar. Jag har haft sådana. Friheten och oberoendet är viktigast för mig.

Jag får komma tillbaka till Krenova i höst när det finns plats. Och jag längtar.

Denna måndag är mitt kontor hemma. Jag ska skriva mail, bokföra och förbereda ett storslaget tal till Alimaks 65-årsjubileum på torsdag.