Jag är som ett hus under besiktning

Jag gillar inte order, jag gillar ansvar. Jag är bra på meningsfullhet men dålig på att följa strömmen. För ett år sedan blev jag min egen chef. Det är trevligt. Men ensamt. En bra chef måste ta hand om sina anställda, i mitt fall jag själv. Som egen företagare måste jag själv se till att jag är försäkrad. Så jag bokar en tid.I ett tjusigt rum med högt i tak får jag information om försäkring för liv, olycksfall och sjukdom.”Vi är ju så bra på att försäkra våra saker men inte oss själva, inte sant? Men vad är egentligen viktigast?” Säger rådgivaren mittemot mig.

Men å andra sidan går det att ersätta bilen och datorn om jag får ut pengar på försäkringen. Det är skillnaden, tänker jag. Man kan aldrig försäkra sig mot livets villkor. Mig lurar ingen.

Jag bestämmer mig ändå för att försäkra mig själv. Kanske som gardering. För att minska risken för att lagen om alltings jävlighet ska peka finger åt mig när jag ligger på gatan, överkörd med trasig kropp. Klart att pengar då plåstrar om en liten smula ändå.

Nej, jag gillar inte att tänka på döden, olyckor och sjukdomar. Men jag är ingen som förtränger min mänskliga sårbarhet. Alla har vi en begränsad tid på denna jord och en kropp som kan krångla rejält. Men det är något som tar emot, så mycket.

Nästa dag vet jag vad det är. När samtalet från ett 08-nummer vill bli besvarat kommer ångesten. Jag ska frågas ut. Inte om alla mina styrkor som människa. Nej nu ska vi in i djupet, i grunden, under grunden. Det är som om jag ska besiktigas, som ett gammalt hus innan köparen vågar slå till. Om eventuella vattenskador, husbock och hussvamp. Visst är jag en frisk person. Kärnfrisk. Det är ett fräscht ord. Kan vi bara säga så?

Nja.

Jag lovar total ärlighet och min röst är så tunn när jag erkänner att sökt på vård och fått behandling för diverse besvär de senaste åren. Fått mediciner. Struman, en period av nedstämdhet, ryggont och blodbrist.

Det är ett långt samtal. Många frågor behöver svar.

”Är du nu helt återställd?” Frågar rösten.

”Jag tror det” Svarar min fladdrande fjärilsstämma.

”Har du något du vill tillägga innan vi slutar?” Frågar rösten.

Jag skulle vilja tillägga att jag är jättebra trots skavanker. Som om jag var ett hus till salu. Köp mig för jag har fin utsikt, smart värmesystem och nytt kakel i badrummet.

Men det känns ju bara larvigt. Så jag tillägger inget.

Nu ska jag bara vänta på resultatet. Domen. Är jag tillräckligt frisk för att få köpa en försäkring till ett pris som jag har råd med. Det känns som om jag inget hellre önskar nu.

 

LÄS FLER KRÖNIKOR HÄR

 

Min super-super-supervärdefulla tid

Bild 2013-09-19 kl. 11.22Hunden är rastad. Barnen i skolan. Kaffet är klart. Äntligen skrivro. Eller…kanske… inte. Min larviga ringsignal och ett mobilnummer på displayen. Spännande. Eller…

– Hallå hallå. Är det Anna jag talar med?

– Mm.

– Men så trevligt. Jag ringer från företaget Företaget och har ett jättebra erbjudande till dig som egen företagare. Hoppas att jag inte stör.

– Mm

– Jättebra Anna. Jo vi håller på att lansera våran fantastiska superprodukt. Ett mobilt bredband som gör att du kan surfa när du vill. Hur mycket du vill. Var du vill. Och som egen företagare är ju tiden väldigt värdefull. Eller hur. Så då passar ju det jättebra. Och allt detta bara till det låga priset Superpris och inte nog med det. Du får en dator och en massa tjänster och du kan ringa när som helst och garanti om det går sönder och det är ju jättebra eller hur?

– Mm

– Men då undrar jag bara hur många du vill ha. Du kan beställa upp till tre stycken. Hur många är ni i företaget?

– Alltså det är bara jag och jag måste fundera på om jag behöver det här.

– Men tiden för dig som egen företagare är ju så värdefull för dig. Och du kan surfa när du vill.

– Men alltså. Du kanske hör att jag är osäker. Det är just det med tiden. Den är ju värdefull som sagt. Jag har inte tid att sätta mig in i det här. En halv dags jobb är det att utröna om jag behöver en Superprodukt och om jag har råd med detta Superpris. Jag har annat att göra. Kan inte det här med teknik.

– Men då kan vi ju kika på det nu. Vad är problemet.

– Det funkar inte så för mig. Ring i morgon.

– Tyvärr. Erbjudandet gäller bara idag.

– Alltså jag orkar inte med fler prylar. Jag vill ha inspiration och skrivro. Jag vill inte kunna surfa när jag vill, för då kanske jag börjar surfa iväg och kolla på youtube när jag borde jobba. Då får ju jag inget skrivet och mitt jobb är att skriva. För att skriva behöver jag lugn.

Jag tittar ut genom fönstret och tänker att jag vet att jag borde säga NEJ TACK. Men jag är samtidigt osäker. Han verkar ju vara så säker på att det är en Superprodukt. Tänk om jag ångar mig.

– Men om du vill kan jag ringa senare i eftermiddag. Så får du tänka.

– Okej. Gör det.

Sedan börjar jag googla superprodukten och surfar vidare på nätets stora våg av möjligheter. Tiden går. Min värdefulla tid sveper iväg som en surfingbräda i stormen.

 

 

Skrivkramp kallas det

Skrivkramp

Tystnad. Örat söker sig till den surrande fläkten. Ljudet av vinden i tallkronorna utanför fönstret. Ett ljud som jag sällan märker. Ett irriterande tecken på koncentrationsproblem. Min bok har varit som, typ, ja en förälskelse i fyra år. Jag har lärt känna den, utforskat den, fascinerats av den. Jag har alltid längtat så till våra möten, våra samtal. I samspråk med boken har jag utvecklats.

Jag har aldrig haft tiden fullt ut att umgås med min bok. Sena nätter, tidiga morgnar har jag tjuvat till mig tid. Jag har valt bort att läsa andras böcker för att få skriva min egen. Jag har stannat hemma från sociala samkväm för att umgås med mina karaktärer, framför datorn.

Nu är det bara boken som gäller. Nu är det typ honeymoon. Jag har frigjort tid och resurser för att bara arbeta med boken. Fullt ut. Nu är det bara vi två.

Det blev inte som jag förväntat mig.

Den ligger där. Den vill mig något, begär något av mig. Något jag inte kan prestera.