Kraften när någon ser kapaciteten i din egenhet

kraften

 

När jag lämnade min tillsvidareanställning på den lilla lokaltidningen, kändes det som om jag föll. Det susade i öronen och pirrade i fötterna som svindel när jag äntligen tog steget. Det var nu två år sedan.

Det var en enorm lättnad att släppa taget om ett jobb jag inte trivts med under en lång tid. Men också så läskigt. Som fritt fall på Gröna Lund kan jag tro. Men den attraktionen har jag aldrig vågat mig på, däremot hoppat av ett ekorrhjul i farten.

Vissa trodde att min uppsägning betydde att jag fått ett nytt mer spännande jobb att gå till. Det var inte sant. När jag hoppade av ekorrhjulet blev det stilla, tyst och ensamt och jag var så rädd för att det skulle fortsätta så. Att jag skulle ångra mig.

Jag hade redan två år tidigare hittat min passion. Det skönlitterära skrivandet. Idén att skriva boken om min farfar var som en häftig förälskelse som inte kunde stoppas. Ett kall. Som journalist var skrivandet mitt levebröd, men jag hade känt att något fattades. Tid för kreativitet, humor och allvar, kanske. Lekfullhet? Mod inför djupet och livet? Produktionskrav, leveranskrav fanns det gott om men också en upplevelse av att inte räcka till, att vara fel och dålig hängde som tunga mörka moln över mig. Hela tiden. Jag älskade orden, texten, möten med människor, men kanske var jag ingen journalist ändå? Det kändes som om jag borde ändra mig för att passa in, för att ekorrhjulet skulle kunna snurra i samma fart, helst lite snabbare, men aldrig någonsin långsammare. Motstånd, konflikter, ifrågasättande och känslor riskerade att stoppa upp flödet, därför undveks dessa. Och jag undvek dessa sidor i mig själv, så länge det var möjligt.

Det borde kunna vara annorlunda, kände jag. Det borde finnas plats för mig och mitt sätt att vara, någonstans i samhället, tänkte jag. Men man kunde ju inte vara säker. Jobben som journalist växte ju inte på träd och redan när jag börjat min utbildning hade jag bestämt mig. Arbetslös skulle jag inte bli. Jag skulle bli så flexibel och anställningsbar som möjligt.

Jag hade fått de där åtråvärda tillsvidareanställningarna men lämnat tryggheten. För vad? En diffus känsla av att jag hörde hemma någon annan stans.

Ett år som springvikarie på olika skolor, bärplockning, brödbak och en massa hundpromenader i skogen, tog det för mig, innan jag vågade ta steget att göra det som jag innerst inne ville, men kanske inte vågade.

En morgon när jag hämtade in min dagstidning till morgonkaffet såg jag en annons för något som hette Krenova. Ett kontor där nystartade företag inom kreativa branscher kunde få inkubatorsplats och rådgivning. Det kändes så rätt. Jag skickade in en ansökan med CV där jag utförligt beskrev minna ambitioner som företagare och framhöll min gedigna kompetens som journalist. Innerst inne ville jag ha tid med min bok, men det vågade jag inte riktigt skriva så mycket om, ifall det då skulle verka för flummigt. Jag ville ju så gärna bli accepterad och få möjlighet att sitta på det där kontoret. Lite kort bara under punkten ”Övrigt, intressen, talanger, meriter och kuriosa”, skrev jag att jag jobbade med en roman om min farfar uppfinnaren Alvar Lindmark.

Jag blev kallad till intervju med den inspirerande projektledaren Stina Berglund. Efter att vi hade pratat en stund sa hon att jag var välkommen som inkubatör, men på ett villkor. Att jag jobbade på min bok i första hand.

”Jag tror på den!” Sa hon.

Hörde jag rätt? Sa hon verkligen att jag borde göra det som jag verkligen brann för.

Det var lätt att lova detta.

På väg därifrån var kroppen så lätt att den tog en flygtur över över Umeås takåsar och byggkranar (det är typ sant).

Jag glömmer aldrig känslan. Lyckan över att ha hittat till Krenova bär jag med mig hela tiden. Kostnadsfria kurser och föredrag som stärker mig som företagare och en kontorsplats bland inspirerande människor som vill saker, tror på saker och vågar saker. Som liksom jag ibland står på darriga ben och gör sådant som är läskigt, men ack så nödvändigt för att kunna komma vidare.

Och kanske viktigast av allt, folk som tror på en.

Jag tycker att det är ganska sorgligt att tänka på hur många gånger jag gjort saker bara för att jag tror att det förväntas av mig. Jag bär nog på en himla stark rädsla för att inte duga som människa. Livrädd för att stötas ut ur samhället. Men jag tror inte att jag är ensam. Jag ser hetsen överallt. Konkurrensen, kapplöpningen. Som egen företagare jobbar jag hårt. Men jag tävlar inte längre. Jag vårdar mina unika begåvningar och ser inte till att bli någon annan än den jag är, för det tjänar ingen på. Men jag jobbar för att bli den bästa versionen av mig själv. För det tjänar alla på.

Fest, mess och en stressig process

En lördag har väl aldrig varit så lugn som denna, tänker jag en smula misstänksamt. Vi laddar inför kvällens fyrtioårsfest, jag och barnen. En hel dag har vi suttit hemma och pysslat grattiskort. Inte haft bråttom någonstans, inte ens till affären. Men plötsligt känner jag stressen sakta, sakta smyga sig på. Snart är det dags att bege sig iväg, börja byta till finkläder, packa ihop presenten och sätta sig i bilen.

Men när är det lämpligt att påbörja processen, tänker jag.

En timme innan, är det för tidigt?

”Nu är det snart dags att börja avsluta sitt pyssel”, säger jag milt och går för att leta fram några hela nylonstrumpyxor i min garderob. Jag anar oråd. Min strategi för att få fart på barnen brukar aldrig lyckas. Trots att jag är vuxen och borde veta har jag ingen aning om hur man gör när börjar förflytta sig och sina barn från en plats till en annan, så där smidigt som alla verkar göra, utan att övermannas av panik.

Då hör jag ett vrål.

På nedervåningen letar sig en flod av vattenfärgsblandad vätska ut mellan köksstolarna.

”Åh nej!” Vrålar jag och befaller dottern att torka upp.

Hon börjar tafatt slänga ut små bitar hushållspapper och jag inser att det kommer aldrig att funka, så jag fläker argt ut några gamla tidningar över röran och ber barnen gå upp och byta om inför festen.

Mina strumpbyxor är blöta och den vita blusen har blivit fläckig av brunsvart vattenfärg. Bara upp och byta jag med, en andra gång.

Dottern står på sitt rum, tjuter och bara hoppar upp och ner. Hon kan inte välja kläder och säger att jag stressar henne. Inget är plötsligt tillräckligt fint och trots att hon bara är åtta så kräver att få låna kläder av mig. Jag orkar inte protestera för jag är redan blockerad av stress. Sonen har bara hunnit få av sig kläderna och fastnat i en fantasilek med gossedjuren.

Plötsligt inser jag att tiden börjar närma sig ”superbråttom” med stormsteg. Då ringer telefonen och av någon idiotisk anledning svarar jag.

På något sätt lyckas vi ta oss ut i bilen och jag är arg när jag backar ut från gården.

När vi kliver in i bygdegårdens festligheter är leendet stelt och det rinner från armhålorna. Plötsligt märker jag att jag har mina löpardojor på mig. Det var ju inte meningen.

”Varför blir det så himla stressigt i vår familj. Vi har ju knappt gjort något alls idag”, beklagar jag mig för min kompis strax innan det är dags att säga hurra hurra och överlämna presenten till den nyblivna 40-åringen.

”Men Anna, så har det väl alltid varit”, konstaterar hon.

Det var då ett jäkla svar, tänker jag innan jag inser att det är sant.  Jag har ärvt det här sättet av mina föräldrar och mina stackars barn ska ärva det av mig.

När jag tänker på hopplösheten i allt vill jag gråta. Men, det hinns inte med så jag skrattar istället, för nu börjar festen. Ett fyrfaldigt leve… Hurra!

LÄS FLER KRÖNIKOR HÄR