Jag hade knappast vågat börja

bildJag såg kanske ett eller två intensiva år framför mig. Nu har det gått mer än fyra sedan jag påbörjade mitt projekt.

I viss mån finns likheter med att få barn. Om jag verkligen på allvar förstått vilken kärlek, vilken rädsla, vilken sårbarhet som är kopplad till uppgiften att vara förälder så hade jag inte vågat ge mig in i det.

Och om jag hade vetat hur svårt det skulle vara att skriva en bok, hade jag knappast våga börja. Samtidigt känner jag inte ett uns av ånger.

”Ja men hur går det med boken då?” Frågan är obligatorisk men svår att besvara. Hela tiden kommer nya faser och när den kommer att vara färdig, har jag slutat sia om.

För ett år sedan, under Västerbottensdagarna på Grand hotell stod jag på en pampig scen och berättade om min farfar och den bok jag nästan skrivit färdigt. Jag minns så väl min formulering.

”Arbetet  med boken börjar närma sig sitt slut”, så sa jag.

Det var härligt att äntligen få berätta om det jag pysslade med. Ett teveinslag gjordes och i en artikel stod att jag skrivit en bok (två bokstäver fel. Skriver, borde det ha stått).

Sedan hörde folk av sig, från när och fjärran och frågade var man kunde skaffa boken. Och det var kul och bekräftande så klart. Men sedan kom stressen och prestationsångesten som sedermera blev till en mystisk skrivkramp som jag listigt fick lirka undan, med olika knep.

Ja, varje fas har sin tid.

”Hur mycket har du skrivit då?”, frågar vissa.

Många verkar tro att det är svårt att få ihop tillräckligt mycket material. Det är inte mitt problem

Jag svarar sanningsenligt att gissningsvis har jag över 800 sidor. Allt platsar dock inte i min bok.

Jag skriver och skriver om.

Min tillvaro som opublicerad författare är en aning mystisk, just nu. Kanske borde jag inte ens kalla mig författare, trots att det litterära bokskrivandet denna vår kommer att vara min huvudsakliga syssla.

Men om jag inte är författare vad är jag då? Kanske bara en naiv drömmare som tagit sig vatten över huvudet. Vissa stunder när jag är extra självmedveten tvivlar jag på om något av det jag producerat duger och om någon annan kommer att ha glädje av mina meningar.

Andra stunder när jag bara tillåter mig att vara ett verktyg för min berättelse kan en synnerligen skön formulering räcka för att jag ska våga tro på mitt projekt igen.

Som sagt. Varje fas har sin tid.

Som att vara i grossess.Men utan mage och foglossning. Däremot nyfiken, livrädd, inspirerad.

Men det där beräknade förlossningsdatumet är tyvärr ännu inte fastställt.

En autonom promenad

Svart som en kolgruva kändes ännu en dag och energin som skulle fyllas på under en julledighet tycktes bara rinna bort som en ovälkommen vårbäck. Vi hade sovit mer och mer för varje dygn men bara blivit tröttare i kroppen och segare i huvudet.

”Nej, man får inte börja dagen med att spela dataspel. Och nej, man får inte börja se på film innan frukosten”, tjatade jag.

Och man ska inte ha pyjamas på sig hela dagen trots att man bara är hemma.

En dag, gav jag upp tjatet. Tog min förmiddagspromenad själv, utan att tandlöst upplysa barnen om vikten av frisk luft. Hur viktigt det är att komma sig ut trots sumpigt deprimerande väder. Jada jada… Tjatenergin var ju slut och då skedde miraklet.

På väg hem från promenaden mötte jag min son. Ordentligt påklädd i overall och galonvantar.

”Jag kände för att ta en promenad”, sa han.

”Oj, vad bra”, Vart ska vi gå?

”Nej, mamma, jag ska gå själv.”

”Okej! Men bara en liten kort bit, akta dig för bilar”, sa jag och spelade cool trots att mammahjärtat skrek.

Han pinnade på. Jag såg hans lilla toppluva susa iväg. Min son hade ju aldrig gått en promenad på egen hand, men jag visste att en gång måste vara den första.

Jag smög mig efter, på behörigt avstånd och kände att det var då värst vad långt han gick.

Å mitt på vägen också. Tänk om det skulle komma en bil bakom kurvan. Jag kunde inte hålla desperationen inom mig längre.

”GÅ VID SIDAN OM VÄGEN!”

Och han ryckte till av kränkning och bröt ihop mitt på vägen. Dök ner rasande och sorgsen i gruset.

”MAMMAAAA Jag vill gå själv du ska GÅ HEM!”

Men han kunde ju inte sitta så där mitt på vägen. Jag sprang allt jag kunde medan han blev allt argare.

Som stålmannen flög jag fram och flyttade honom mot diket. Fast det kom ingen bil.

”Vännen du måste förstå att jag är din mamma och har ansvar över dig. Bilar är farliga. Och du, tänk om du går vilse”

”Mamma huuuur skulle DUUU känna om du ville gå själv på promenad och någon bara FÖLJDE EFTER dig?”

Vi kommer överens om att jag också vill att han ska bli stor och att jag får finnas i kulisserna, bara jag inte syntes. Så jag spejade tyst bakom träden. Han gick så ordentligt på sidan, men så svängde han in på en stig i skogen. Och jag bara lyssnade efter steg och nynnanden. Och så plötsligt ett KNAAAK!

”HUR GICK DET?” Flämtade jag in mot granarna.

”Bra, jag ramlade! Det gjorde inte ont”, sa han glatt.

Med rosiga kinder, blöt och smutsig traskade han ut ur mörkret mot mig.

”Tack mamma, nu har klarat mig, nu får du gå med.”

LÄS FLER KRÖNIKOR HÄR

När katten är borta…

”Hejsan hoppsan fallerallera, när julen kommer ska varenda unge vara gla’”.

Det har varit gulligt varje år att se barnen tjoa runt till sången. Men i år känns den som ett soundtrack till en skräckfilm.

Alla föräldrar skrattar och klappar sina händer. ”Gud vad söta de är”, utbrister en mamma och tittar på mig med sina blanka ögon. Jag gör mitt bästa för att uppbringa ett leende troligtvis lika galet stelt som på plasttomten hemma i hallen. Det är julfest, lek och skoj. Det är bara en sång, påminner jag mig själv, men kan inte att bortse från faktum. De sjunger om möss, mössens julafton.

För några veckor sedan började höra oförklarliga steg i huset. Först tänkte jag att det var vinden eller köldknäppar. Spöken är jag inte rädd för.

Nej, ärligt talat började jag önska att det var spöken jag hörde, allt för att förtränga sanningen. Det hade börjat knaka och krafsa inne i väggar.

Vårt hus är gammalt och ligger på landet med naturen bakom knuten. Plötsligt inser jag att den kommit närmare än så. Jag har naturen inne i knuten. Mamma mus, pappa mus och alla musungar har flyttat in i vår bostad för att fira jul sida vid sida med oss. Bara en mycket tunn innervägg skiljer våra världar.

Hejsan hoppsan, fallerallera.

Jag googlar ”Möss i väggarna” och det är uppenbart. Man ska ju ha katt, alltså. Det hade vi, en gång. En fet jägare med svart päls. Men när min man blev allergisk flyttade han till grannen. Katten alltså, inte mannen.

När jag var barn önskade jag mig en tam råtta. Jag försökte fånga en kopparsnok med bara händerna. Jag är bra på att samsas med både spindlarna i källaren, getingarna på vinden och rådjuren i trädgården. Varken hönsskit eller hundbajs får mig ur balans. Det finns så mycket värre saker i värden som jag irriterar mig över, fördomar och förtryck till exempel.

Men nu är det enda jag kan tänka på ljudet av små tassar som springer runt. I golvet, i taket, i väggen. Hålögd och huttrande skrider jag runt som en vålnad, livrädd för att bli överfallen av någon liten nos som kikar ut ur en springa, några knappnålsögon som kikar fram. Eller en lång fet svans… Moaah! Tänk om hjärtat stannar.

Kanske dör jag av skräck.

”Så här är det ju på landet”, säger min man.

Jag saknar katten. Vill sova med honom i sängen.

Är detta början på galenskapen? Tänk om jag plötsligt finner mig själv uppflugen på en stol och skrika, så där som nervsjuka fina damer och rosiga pigor i långa klänningar gör i filmer. Och så dånar jag och någon måste väcka mig luktsalt.

Jag googlar allergivänlig katt och ser att de är mycket dyra. Hm. Det krafsar och knakar i knuten. Jag rycker till vid varje ljud.

Hejsan hoppsan…

LÄS FLER KRÖNIKOR HÄR