Herr Jantes krumbuker

Mina tavlor
Jag hade samlat mod i veckor. Våndats. Vad skulle folk säga?
Nej, kom jag på, folk skulle inget säga, de skulle bara tänka. Kanske var det ännu värre.
Men så skämdes jag över att tro att någon egentligen brydde sig om mig och vad jag gjorde. Som om jag var något speciellt. Herr Jante krumbuktade sig och bet sin svans gång på gång, som i en evighetsvolt.
En dag fattade pennan och klämde dit en signatur på mitt konstverk. Eller, okej då, tre signaturer på mina tre kluddar.
Ett kvarter ifrån rambutiken stod jag och peppade. Det var faktiskt helt okej att rama in sina egna alster. Det här skulle inte bli en början på en tragisk orgie i narcissism.
Hon sa att mina teckningar var ”läckra”. Jag hummade sammanbitet. Vi provade ut passepartout och ramar. Det var svårt att bestämma sig. Hela tiden var jag på väg att säga att ”Äsch, förlåt att jag stör. Ta bara något. Något billigt och fult som matchar mina fula teckningar. Eller förresten vi struntar i allt. Jag slänger skiten i papperskorgen. Eller förlåt i pappersinsamlingen, så klart. Det var dumt att jag ödslade skogens resurser från början”. Men vad hade det då varit för vits med att gå dit. Innerst inne tyckte jag att det var helt okej att vara stolt över något man skapat.
Men så där är det med mig. Jag har en så kluvenhet inför att ställa mig själv i centrum. Samtidigt som jag så gärna vill dit, så skäms jag för det. Samma sak när jag går till frisören och betalar pengar för att bli fin i håret. Då kan jag få för mig att det är förmätet. Som om jag vore något. Som om jag med mitt trassliga hår vore värd någon lyx. Av med skiten bara och på med en gammal mössa.
Är det herr Jante som styr och stör, igen. Alla tycks hata hans existens. Men jag är som vanligt kluven. Allt handlar om balans. Jag brukar försvara Jantes  goda sidor när andra bara mobbar ut honom. Det finns faktiskt något rimligt och solidariskt med att inte tro att man är bättre än andra. I ärlighetens namn tycker jag att det finns individer som borde få besök av Jante oftare. Alltför självupptagna skrävlare som älskar att bara höra sina egna röster och inte andras. Folk som inte anser att andra kan ha något att lära dem. De som tränger sig i köer och aldrig ser andra.
Förr satte jag bara upp barnens teckningar på väggen, nu betalar jag dyrt för att sätta mina egna i glas och ram, som om de vore mer värda. Vart ska detta sluta? Käre Jante håll dig gärna undan, men rädda mig innan jag gått över gränsen.

Med tårta och krossade drömmar

Årets höjdpunkt närmade sig och nedräkningen hade börjat. Önskelistan var skriven. Hon var laddad, kanske för laddad och det var bäddat för succé eller fiasko när hon la sig på kvällen. Hon kunde knappt somna, varken dottern eller mamman.

Presenterna var inhandlade. Visserligen inte alla på önskelistan, men det var ju helt i sin ordning.
”Men tänkt om vi glömt det absolut viktigaste. Inte varit tillräckligt lyhörda. Vi kanske skulle ha köpt en sådan där monsterdocka också”, nojade jag.
Det är säkert därför hon laddar så mycket. Tänk om allt blir förstört.
”Ta det lugnt. Hon har tillräckligt”, lugnade pappan.
Jo, men just den där dockan var kanske extra viktig, tänkte jag. Jag visste av egen erfarenhet. Mindes tillbaka. Jag var elva år och hade i flera månader, innerligt önskat mig neonrosa rullskridskor. Hade sett dem på bild och förälskat mig, det var magiskt, nästan som att ha vingar tycktes det att susa fram på dem. Jag skulle ha dem på mig jämt och jag hade redan sytt en rosa väska som skulle matcha.
När alla paketen var öppnade saknades det viktigaste. Min mamma sa att hon frågat runt i alla affärer. Men rullskridskor gick inte att hitta i Umeå. Min besvikelse var enorm och jag dolde den så gott jag förmådde.
Min elvaårsdag blev en sorgens dag, med krossade drömmar. Gäster, tårta och presenter, men inuti mig besvikelse och skam över att jag bara saknade rullskridskorna.
Det var helg. Vår dotter hade somnat sent och alla skulle må bra av sovmorgon, bestämde vi och ställde väckaren på halv nio. Men när klockan var åtta hade hon legat i sängen och väntat i timmar. Låtsats sova utan att någon kommit och då var hon så utmattat besviken att hon inte längre ville ha någon födelsedag.
”Allt är förstört. Jag vill inte ha något firande. Det här är den värsta dagen i mitt liv”. Grät hon och sörjde att inte fått vakna av sången och tårtan.
”Nejnejnej. Vi kommer nu. Gå och lägg dig igen. Inget får förstört”, flämtade vi yrvaket och skamset.
Det var en konstruerad lek, när vi efter en timmes övertalning fått tillåtelse att utföra ceremonin. Jag sjöng med kraxig röst och klump i magen. Ett tillkämpat leende med mungipor som envist pekande uppåt, uppåt.

Temperaturen i våra liv

”Men äntligen får vi lite ljus!” Säger han, när vi möts på parkeringen efter att ha lämnat våra respektive ungar på förskolan.Hela hans ansikte strålar och jag skäms lite för att jag inte alls lagt märke till något ljus denna morgon.  Har nog varit för stressad. Men säger ändå:

”Ja, snart är det vår. Det känns i luften!” och så skyndar jag mig iväg till bussen med närborrar vädrande efter något bevis på att jag menar det jag just sagt. Luktar det inte lite jordigt? Lite upptinat hundbajs?

”Vad härligt att kylan kom ändå tillslut. Man kan ju hoppas att vi hinner få oss någon skidåkning den här säsongen också”, säger kvinnan vid bushållplatsen.

Jag nickar och ler. Berättar så målade jag förmår om hur mycket jag saknat en riktig vinter med snö. Jag som aldrig trott att jag gillat vintern. Men man saknar inte kon förrän båset är tomt, skrattar jag.

”Det blev ju lite snöpligt. Men kanske får vi några turer på längden ändå. Det skulle väl bli kallare i helgen”.

Och så tar samtalsämnena slut och bussen är sen och vi suckar och säger att man blir ju så kall i den här busskuren.

Men så kommer den fulla bussen och jag får plats bredvid en äldre herre som tycker att det är så trevligt att få sitta med en ung flicka som jag. Allt är relativt, tänker jag ganska irriterat, men blir likväl en liten tjej i hans närvaro. Artig och behaglig. Han undrar om jag bor vid havet och vad termometern visade i morse då. Jag säger att jag inte vet och han blir brydd, för själv har han koll stenkoll på temperaturen både igår idag och förra året vid samma tid. Jag är ett hopplöst knepigt sällskap känner jag, helt ointresserad av tomprat.

Jag kliver ur bussen och promenerar till kontoret.

”Men fy, visst är det lite hurvigt idag?” säger min kollega på väg ut på möte. Hon sveper jackan runt sig och förklarar att nu kan våren komma. Nu räcker det med vinter för henne.

Jag nickar men känner mig förvirrad. Vad förväntas jag säga? Vill jag åka skidor eller vill jag ha vår? Eller talar vi egentligen om något annat? Är deras väderleksanalyser egentligen förklädda känslouttryck. Vädret är ju det enda vi vet att vi delar och det är så safe och aldrig påträngande naket som att säga. Idag är jag så glad, eller idag mår jag skit.

Jag tröstar min hurviga kollega och säger.

”Det kommer att bli varmare snart. Håll ut!”

Vissa veckor ska bara uthärdas, förra var en sådan

Uthärda

Idag, för precis en vecka sedan, samtidigt som jag vårdade magsjukt barn, förberedde jag också ett framförande om farfar Alvar som skulle hållas på berättarfestivalen. Det kändes osäkert. Dagen efter skulle jag stå på en scen mitt i strålkastarljuset.

Tanken på att kräkas offentligt har verkligen blivit en rätt stark fobi för mig de senaste åren. Det värsta med magsjuka är inte bara själva utbrotten och att totalt tappa kontrollen utan att också på nolltid förvandlas till smittsam paria. Jag brukar tycka att det känns tillräckligt läskigt bara att sätta sig på en buss när barnen är sjuka och jag vet att jag kan ha blivit smittad och att nu dessutom stå på scen…

Men att vårda magsjukt barn innebär inte alltid att man drabbas. Jag har klarat mig fler gånger än jag åkt dit. Så jag försökte se på det hela med nykter blick. Troligtvis skulle jag hålla mig frisk och jag gjorde allt för att förbereda ett riktigt fantastiskt framförande. Och när tidningen Norra Västerbotten ringde för att göra en förhandsartikel så peppade jag ännu mer. Tjoho vad kul det skulle bli.

Tidigt nästa morgon bröt det ut och jag tänkte en en aning lättat att ”Okej, då vet jag i alla fall att jag blev sjuk och att jag inte kan åka”. Men det var samtidigt svårt att förlikas med faktum. Så sorgligt att det knappt gick att ta in. I månader hade jag sett fram emot den där dagen, ja, hela berättarfestivalen hade jag ju längtat så mycket efter. Kanske, kanske skulle det gå ändå, inbillade jag mig medan jag längtansfullt sneglade mot finkläderna jag förberett. Hm…Om jag duschade länge sminkade mig noga… Och så en värktablett på det…

Nej, så dumt, tänkt. Det är klart att det inte skulle ha blivit ett dugg bra. Framförandet blev hastigt inställt. Och jag låg hemma i min pyjamas, såg på barnfilm och sörjde.

På kvällen ringde en av arrangörerna, till mig och berättade att det varit jättemånga som kommit för att lyssna på mig. Jag blev som alldeles mjuk och varm i bröstet och så kom tårarna. Hon berättade att jag säkert skulle få tillfälle att uppträda med min berättelse en annan gång. Det vore ju toppen! Vi får se när det blir.

På lördagen, tre dagar senare, mådde jag lite bättre och kom mig äntligen till Skellefteå, denna dag för att tävla om stipendiet Berättarkraft på Västerbottensteatern. Jag hade inte ätit ordentligt få flera dagar men var i alla fall inte sjuk eller smittsam. Kul var det, och ganska bra gick det.

Nu är det en ny fräsch vecka som ska ägnas åt städning och bokföring. Var sak har sin tid. Hej då magsjuka! Nu har du haft din.