Jag skolkade ifrån städdagen

Jag låg jag vid en pool på en Grekisk ö och läste. Tyckte att det var väl ansträngande att byta sida i boken, och smörja in mina armar. Runt min handled fanns ett gult plastband som medförde fri tillgång till alla smaskigheter och jag var nästan alla dödssynder i egen hög person.

Barnen badade och badade. Och ungefär två gånger om dagen störde de mig med frågor om när vi skulle äta lunch eller om jag hade nyckeln till hotellrummet.

Med munnen full av kakor mumlade jag fram mina svar. Min lättja blev bara värre. När sonen halkat och slagit knät tog det skrämmande lång tid innan min tröga hjärna fattade att jag skulle prioritera honom framför drinken som jag höll på att suga i mig.

Tur att chartersemestern bara var en vecka. Så kan man tänka. Så borde man tänka.

Men när jag sitter på planet hem har jag inte alls blivit less på att inget göra. Jag vill fortsätta ligga vid poolen och steka min kropp, men försöker krampaktigt intala mig att jag är utvilad. För jag vet att jag måste komma hem igen, full med energi. Man kan inte bara ligga vid en pool och låta lättjan sprida sig som ett virus i kroppen. Man måste ladda sina batterier och sedan liksom betala tillbaka för sin lättja.

Det är vår när man kommer hem. Och man ska vara glad och pigg. Plastbandet runt handleden ger inte drinkar eller mat. Kylen är tom och man ska handla. Och så skulle alla tomatfrön i jorden. För länge sedan.

Och inte nog med det. Det är fixardagar och avslutningsfester. Man ska hinna spela brännboll och sitta på en filt och äta potatissallad och vara trevlig. Och njuta av våren. Och så har man haft semester och laddat batterier. Eller?

Och så alla dessa superviktiga årsmöten.

Och städdagen. Hur ska man orka? Frågar jag. Men hysch hysch, bara väldigt tyst. För jag har ju fått en god uppfostran i att arbete är roligt.

Men jag saknar poolen. Alla måsten gör mig så matt att jag måste lägga mig ner på sofflocket en stund. Vad ska jag skylla på? Att jag är sjuk? Bortrest? Jag nynnar Busy doin’ nothin’  och SKOLKAR från städdagen. Och ångrar mig djupt, för jag vet att alla måste bidra och hjälpas åt.

 

Men kanske är jag sjuk. När man inte har ork för där himla våren man längtat efter hela vintern. När det dessutom är så sorgligt att veta att det kommer att dröja flera år tills nästa gång jag får ligga vid en pool och sippa Sex on the Beach.

 

Sist på bollen

sist på bollenMan kanske skulle ta och skriva en krönika om något brännande aktuellt ämne! Har liksom alltid drömt om att jag en dag plötsligt ska vara så där helt rätt i tiden. Tack och lov är jag krönikör i Umeå tidning, en tidning med en veckas pressläggning. Så jag kan alltid skylla på det. ”Alltid sist med senaste nytt!” Det skulle kunna vara min slogan. Det finns inget attraktivt i det, särskilt inte för en journalist. Först på bollen ska man vara. Det är jag aldrig. På lågstadiet var hela klassen med i fotbollslaget. Det viktigaste var att ha kul sades det. Men när jag istället för att springa efter bollen flätade mina lagkamraters hår eller samlade glittriga stenar på fotbollsplanen, blev folk arga. Skrek att jag stod i vägen. Så jag försökte följa de andras rörelsemönster över planen men var rädd att få en passning för vad skulle jag göra då? Jag låtsades bli ledsen om vi förlorade, bara för att verka normal. Egentligen var jag obrydd. Det blev en ganska meningslös lek, så snart slutade jag med fotboll. Och blev ganska ensam. Det var nog ganska få personer som verkligen lärde känna mig, för jag var väldigt fåordig. I klassrummet var det aldrig min hand som snabbast flög upp i luften, när fröken ställde en fråga. Jag behövde fundera länge, länge innan jag vågade säga något. Och när jag tänkt ut något riktigt bra var frågan avhandlad för länge sedan och samtalet hade bytt spår. Det hade bara blivit pinsamt att räcka upp handen då. Så jag förblev tyst. Och bar de där välgenomtänkta svaren inom mig. Ofta var det frustrerande. Jag ville ju komma till tals egentligen. Hur gjorde man? ”Du måste bara bli lite mer alert”, fick jag höra. Men hur blev man det då? Jag gillade att skriva och blev journalist. Arbeta med nyheter innebär att ligga steget före. Ärligt talat ligger jag alltid i bakvattnet och guppar som vanligt, eller simmar mot strömmen. Jag känner mig ofta lika bortkommen som på fotbollsplanen. Fattar inte hur man gör och tänkte att ingen har tid att förklara. Jag tror mig ändå veta svaret. Att jag måste bli alert. Det är så man ska vara, först med det senaste och jag kämpar fortfarande med känslan att det är något fel på mitt tempo. Men så försöker jag intala mig själv att tankar som får odlas under längre tid blir hållbara. De jag smidde som barn i klassrummet bär jag fortfarande på och försöker hitta utlopp för. De var inte så dumma. Kanske kan de få plats i krönikeform.

Lista som lösning

Innan fyra ska jag vara på folkparken i Skellefteå för att därefter hålla tal om min farfar och Alimaks historia på Västerbottens handelskammares 40-årsfest. Spännande!

Klockan halv tre går bilen norrut. Då ska jag vara fin i håret, ha fått på mig en klänning och övat in mitt tal en sista gång. Måste hinna tanka på vägen.

Jag har insett att jag behöver en strategi för dagar som dessa så att jag inte bara slukas upp av stress för att jag plötsligt ska ha missbedömt tiden, glömt att äta lunch, glömt att rasta hunden.

Det verkar så lätt för andra, tänker jag, att bara göra det som ska göras. I rätt ordning.

Men det är det inte för mig. Det sker inte automatiskt.

Jag kan ju inte piffa upp mig innan jag går ut med hunden och jag kan ju inte gå ut med hunden nu för då hinner hon bli kissnödig igen innan barnen kommer hem. Dessutom är det ju andra saker som ska göras innan det.

Idag har jag skrivit en noggrann lista med klockslag och aktiviteter för mail som ska skickas, text som ska läsas. Mat som ska ätas.

En lista kan vara lösningen. Hoppas allt går bra!

När man hittar sig själv

”Har de hittat dig?” Frågade min vän i telefonen.

Först förstod jag ingenting.

”Ingen visste var du var igår”, sa hon.

Plötsligt sjönk det in. Det hade blivit ett samtalsämne i byn att jag hade slarvat bort mig själv igen, fysiskt och mentalt och denna gång värre än vanligt. Jag hade tagit bilen till stan för att jag skulle köpa en cykel till min dotter efter jobbet. Men så hade jag stött på en vän som frågat om jag ville följa med på promenad.

Och jag bara ”Självklart! ”

Vi strosade runt och filosoferade på djupet, meningen, livet, världen och hur allt hänger samman. Samtalen hakade i varandra, våra tankar kändes sammanflätade och orden bara flödade. Wow. Tid och rum som upplöst. Plötsligt var vi i ett nybyggt bostadsområde där jag aldrig varit förr och jag tänkte att kanske hade vi varit ute väl länge. Och så slog det mig, det var något jag egentligen skulle göra.

När jag skulle kolla tiden var min mobil var urladdad. Jag skulle ju köpa en cykel, äta middag, hämta hunden som jag lämnat hos grannen, kom jag på. Hjälp! När jag stod där vilse på bland alla nybyggda hus på Sandåkern sköljde skammen över mig. Så hopplös och ego. Så ska ju inte en god mor vara? Tänk om cykelaffären hade hunnit stänga nu medan jag gick där i min egen värld. Tänk om mannen och barnen blivit oroliga.

Vad skulle jag kunna skylla på?

Jag har tankar som fjärilar. Fria men svåra att fånga, svåra att greppa och styra. Detta är till sorg och besvär men också till glädje. Jag vet inte hur många vantar jag tappat bort i vinter, vet inte hur många gånger jag råkat halka iväg på blå skoskydd jag glömt ta av mig innan jag går ut. Spa och badhus gör mig nervös för jag är inte säker på att jag är av- och påklädd på rätt ställen.

Jag är tankspridd och skäms.

Jag hann faktiskt köpa den där cykeln. Bilens baklucka var trasig och jag hade glömt bort var skruvmejsel låg, så jag fick lirka och lirka in cykeln från passagerarsätets dörr. Bensinen var nästan slut och jag höll på att missa att tanka för att det var ett så spännande program på radion. När jag kom hem slafsade i mig middagsrester som barnen lämnat på sina tallrikar. Maken har slutat bli orolig.

”Jag vet ju hur du är”, sa han.

Jag kände mig stött.

”Vaddå vad menar du”, tänkte jag fräsa med hann märka att det skulle bli pinsamt.

Jag är 38 år gammal. Någon gång måste man väl finna sig själv.