Robertsfors kommuns kulturstipendium

IMG_0072

 

I snart fem års tid har jag jobbat med boken om min farfar uppfinnaren Alvar Lindmark och det komplexa arv han lämnade efter sig. Berättelsen har levt inom mig varje dag och den resan jag gjort har varit lika smärtsam som befriande. Många gånger har jag undrat över vad som drivit mig att fortsätta. Och kommit fram till att jag anser att min berättelse är angelägen för både mig och så många andra. Det är här kulturens livsnerv finns. Mötet med sig själv och andra genom sina egna men också andras berättelser.

Nu vill jag hjälpa fler med att få kontakt med denna livsnerv och kommer därför starta en kostnadsfri pilotkurs i terapeutiskt skrivande och berättande. Utgångspunkten till idén är sprungen ur  egen erfarenhet av skrivandets läkande kraft. Genom att utforska sitt inre landskap får man syn på själv ur nya perspektiv. Att utbyta berättelser skapar samhörighet och mening. Jag är övertygad om att många former av konstnärligt skapande bidrar till bättre hälsa, för mig ligger det litterära berättandet närmast hjärtat.
Min förhoppning är att deltagarna i kursen ska få syn på sin egen berättelse och att den kan vara till nytta för andra människor. Men först och främst hoppas jag att folk upptäcker att skrivandet gör gott för själen för att det är roligt och lustfyllt.
Fokus i kursen kommer att vara lekfullheten. Prestationskraven hör inte hemma i kursen.

Obehaget växte som ogräs i skallen

Tillsammans med elräkningen och Bamsetidningen låg plötsligt ett brev med mitt namn på. Jag kände inte igen handstilen och blev väldigt nyfiken. Men när jag hade öppnat det och funnit en dekal med svenska flaggan på och texten ”Sverige åt svenskarna, nordiska nationalsocialister” och texten ”Vi ses!!”, på baksidan, blev huvudet bara blankt. Jag förstod ingenting. Var det en inbjudan. Ett försök att värva mig. Jag gick igenom allt jag sagt, gjort och skrivit den senaste tiden och plötsligt hakade minnet fast i den krönika jag skrivit inför svenska nationaldagen. Hade den kanske provocerat någon? Var det ett förtäckt hot?
Ett frö av förvirring och obehag växte som ogräs i skallen. Kanske var det syftet. Hade det varit lättare om jag förstod? Tänkte jag.
Det var ett år sedan nu. Och jag önskade verkligen att jag var en tuff person som tog livet med en klackspark, la saker bakom mig. Men jag kände mig som tretton igen, på väg hem från skolan med skammen dunkade i kinderna. Skulle jag måsta gå tillbaka igen? Kunde jag slippa bli vuxen.
”Anna Lindmark har stora tuttar” stod det med spretiga bokstäver. Svart spritpenna var omöjlig att gnugga bort. Jag var tretton men det var sant. De var stora, men jag kände mig som barn och det var knepigt när det yttre som inte kommunicerade mitt inre. Vuxenvärlden betraktade jag med ögon lika fulla av nyfikenhet som rädsla och avsmak.
Jag gick på Ålidhemsskolan och det var mitt skåp som någon okänd människa klottrat på och jag förstod inte varför.
Min lillasyrra tyckte att det var coolt att någon kommenterat mina bröst. Det visade ju att jag ”var någon”, tillhörde de tuffa, men det var inte sant. Jag stängde in mig på mitt rum och grät.
Nästa dag hade någon snäll städerska tvättat bort texten och min tröja var tightare än någonsin. Hakan pekade uppåt. Jag ville visa mig tuff och onåbar. Någon annan strategi hade jag aldrig hört talas om.
”Du ska aldrig visa att du bryr dig”, sa någon.
”Det var ju inte så farligt ändå. Du är bara så överkänslig”, sa någon annan.
När jag fick den där lappen i brevlådan för ett år sedan försökte jag agera som när jag var tretton, som jag inte brydde mig. Men det gjorde jag. Lappen har funnits som en skugga inom mig. Som en påminnelse om att mitt skrivande, det arbete jag älskar för dess lust och mening, har sitt pris. Och vad ska jag göra om priset är för högt? Jag hade bestämt mig för att formulera något omkring det som hände. Det tog mig ett helt år.

Att bli en knös som flyr sina känslor

Det finns vissa som säger att de inte är så fattiga. Egentligen. Att de har satt på sig smutsiga, trasiga kläder för att få medkänsla och pengar. Och att endel bara luras. Låtsas vara skadade och sjuka.
Jag ser deras vädjande blickar som ber mig stanna upp, ge pengar. Eller ett sänkt huvud, skakande händer som håller en pappmugg med mynt.
Mitt hjärta gör ont. Sorgen och uppgivenheten i deras blickar väcker min egen. Jag känner mig som en rik, mäktig knös i jämförelse, som vill fly från känslor och ansvar.
Det finns vissa som säger att det inte spelar någon roll om man ger, det löser inga stora problem. Men hur ska man behålla sin värdighet som människa, sin mening med livet när handling blir omöjlig?
Vissa viktigpettrar förvandlar mig som givare till skurk.
”Om du ger så fortsätter de bara tigga. Du gör alla en björntjänst”
De menar att det är mitt fel att problemet ökar och att folk söker sig hit.
Jag såg tiggare för första gången som ung tågluffare i Budapest. Klagande mänsklig misär mitt framför ögonen. Då grät jag. Skänkte mina sista slantar och skippade att äta den kvällen, trodde det var första och sista gången. När jag bodde i Stockholm hade problemet spritt sig. Jag blev kallare och hårdare, försökte ofta titta bort.
Nu finns de i Umeå.
I höstas hade jag två timmar att fördriva i Göteborg. Jag tänkte väl kanske shoppa, men det blev omöjligt när jag såg tiggarna sitta utanför de flotta butikerna på avenyn och fick mig att känna mig så tom och vulgär.
En kvinna stoppade mig på gatan, grät och hostade. Hennes man hade skjutits i hemlandet, hon bodde i en bil, behövde medicin. Jag grävde fram två kronor ur min börs, det kändes som en kränkning. Ingen tidsbrist att skylla på. Tog henne till apoteket och betalade medicinen på visakortet. Det blev 130 kronor.
Jag strök hennes hår. Hon kramade mig innan jag gick till mitt tåg.
Min kropp kändes avslappnad och lycklig.
Jodå, jag vet att jag inte räddade världen. Att jag inte löste alla hennes problem. Och hon kan ha lurat mig. Men ärligt talat, tanken känns bara främmande och oväsentlig när jag minns hur hennes ansikte förändrades under vår samvaro. Fortfarande så härjat med bruna tänder. Men hennes ögon var lite gladare och hennes rygg lite stoltare när hon gick iväg från apoteket. Och jag gissar att samma förändring skedde i mig.