Du ska inte tro det blir sommar

Vi skulle åka från Uppsala till huvudstaden, roa oss med ”Grönan” och ”Moderna”. En käck liten kärnfamilj med rosor på kind och solsken i blick. Fria, härliga semesterfirare med ryggsäck och sandaler. Malligt gick jag där och pös över hur stora barnen plötsligt blivit. Hur moget de förde sig på väg mot tågstationen. Jag tittade ömt mot min snygge make. Han tryckte min hand. Fräknig och brunbränd med nytvättat hår, var jag. Kände mig vacker som i en reklam.
”Jag går och köper biljetter”, sa han.
”Nej. Jag fixar”, sa jag nobelt. Det var ju en sådan dag allt borde gått på räls.
På övre plan var det lång kö vid biljettautomaterna. På nedre – bara jag. Flyt, tänkte jag, men med en smygande oro. Lite konstigt var det allt. Var inte automaterna där uppe gula, men denna var vit? Nåväl, jag betalade och skyndade mot min familj.
De stod redan vid ett gult tåg och peppade. Redo. Jag hejdade dem.
”Vänta!!!”
Det stod UL på tåget. Det stod SJ på biljetterna i min hand. Hade jag verkligen köpt fel biljetter?
”Åh nej, har du köpt FEL biljetter”, sa maken med en röst som gjorde att solen gömde sig bakom ett svart moln.
”Nej. Ni kanske står vid FEL tåg”, sa jag i iskall ton.
”SJ-tåget går ju om en timme”, suckade han.
Och jag blev som en tom pruttbalong med martyrblick.
Och den nyss så stora sonen la sig på perrongen och skrek.
”Jag vill åka tåg, nuuuu!”
Och storflickan ylade ”Åh mamma”.
Stressen tog mig i besittning och jag flämtade iväg mot en informationsdisk.
”Lös detta. Annars har du förstört semestern”, malde en röst inom mig.
”Hjälp, vad är det här för biljetter? Jag måste få byta”. Sa jag med ocharmig min.
Men SJ hade ingen personal i luckan.
”Det får bli lunch här”. Sa jag och styrde sura familjen mot en grill. Mig var det ändå mest synd om. Jag som längtat efter lunchen på Moderna.
Barnen ville inget ha. Bara läsk. ”Nej, nej” eller ”Okej, jo, jo…” Bara inte kaos. Jag svor åt maken och skrek åt barnen och i korvmojjens glasruta såg jag mitt krackelerade ansikte.
Över varsin fiskburgare surade vi, vid ett smutsigt plastbord som jag kinkigt torkat med servett. Då kom första regndroppen och vind som blåste bort läskbuskar och servetter. Vattnet strilade in under jackan.
Sonen bröt samman för det var senap i maten.
Där satt vi fyra ilskna, under ett läckande parasoll. Ingen annan än duvorna vågade närma sig på en lång, lång stund.

Livet, bullar och en skitig bil

Det är avslutning på skola och dagis. Finklädda barn och små häggblad som flyger som snö i vinden. Jag vill köpa present till fina fina magistern och underbara dagispersonalen. Manifestera min uppskattning, men inser att jag inte hinner. Jag är ensam hemma med barnen för maken jobbar järnet nu, innan semestern. Snart är det dags för sommarens resa söderut. Bilen ska packas. Vad ska packas? Sängkläder, hundmat, begravningskläder. Måste tvätta. Måste skriva krönika och betala räkningarna, frysa in bananerna innan de blir bruna. Dricka upp alla liter mjölk i kylen. Laga bilens blinkers. Och tvätta av karossen från fågelbajs och… vad är det för kletigt? Björksav?
Och tvätta mina glasögon på samma gång, jag ser ju knappt något. Och vattna alla blommor och plocka alla nässlor som växer så snabbt.  Nej Anna! Stopp och belägg! Inga nässlor. Där går gränsen! Men hunden måste borstas. Barnen måste borstas. Och klippas. Hur ska jag hinna?
Jo, Anna, man skriver ju en lista. Bra!  Får ur alla tankar ur skallen. Fäster på papper och värderar. Exemplariskt!
Och så kommer den smygande sorgen över barnens gammelmormor som hastigt gick bort för två veckor sedan. Hon var mycket gammal. Livet tar slut och det är som det ska. Men ändå. Ögonen tåras av minnen. Tiden som varit, som aldrig kommer åter. Jag hinner inte tänka mer. Och så fyller maken snart år. Många, många jämna år. Och all den tid vi haft tillsammans… Jag vill liksom skriva ett tal. Det finaste i världen. Uttrycka min kärlek, tänker jag. Men hur ska jag hinna.
Och alla vänner som fått bebisar. Som jag inte hunnit träffa. Som snart är stora barn.
Men så när jag står där i köket och känner livets fulla närvaro, har jag plötsligt glömt listan och kådar plötsligt en deg på 100 gram jäst och en liter mjölk. Som för att släppa ut lite spänningar ur nacken och känslor ur hjärtat. En bulldeg. I alla hast. Som ligger där och jäser. Bullar är ju alltid bra att ha. Men det stod inte på listan.
Nu kräver degen att jag kavlar, delar, penslar, sockrar, gräddar.
Anna,supersnille, hur tänkte du nu?
Nåväl, vi åker iväg på vår resa, med tovigt hår i en skitig bil. Vi har ju varandra. Och en massa bullar. Som tar slut.
Precis som livet.