De hade byggt bo i mina ridbyxor

”Hör mamma, jag tror att gubben höst har kommit”, viskar min poetiske sexåring.
Jag hör hur det väser i trädkronorna och medger.
”Ja, du har rätt. Snart är sommaren slut”.
Jag liksom pressar honom ner i mitt knä. Fäller ihop hans långa ben och armar, min nyss så lilla bebis som nu börjat förskoleklass. Vemodet över årstidernas hastiga förändringar och insikten om livets förgänglighet sköljer över mig.
Samtidigt njuter jag av vissheten att det som tar slut övergår i något nytt. Det är så spännande att leva.
Men jag vill ändå bevara, konservera stunder och samla minnen för att kunna återvända dit i tanken.
Jag minns själv hur det var att vara sex, när vuxna tittade med den där blicken och sa. ”Oj, vad tiden går fort”. ”Oj vad stor du blivit”. Varför höll de på sådär? Tjatade om tiden. Nu är jag en likadan tant.
Det var tio år sedan vi flyttade till vårt hus. Lika länge sedan var det som jag proppade in gamla kartonger från barndomen i förrådet. Idag är kartongerna ännu fler och jag har glömt bort vad de innehåller. Innan när jag var ung och fri bodde jag litet och flyttade så ofta mellan studentrum och andrahanskontrakt. Ändå hade jag lyckats samla på mig så mycket som bara inte gick att slänga. Det stör att jag glömt vad som finns i kartongerna och nyfikenheten på minnen från min egen skolstart leder till att jag öppnar dem. Där finns bland annat en teckning som mössen knapprat på i kanterna. Åh så äckligt. Och sorgligt.
Men de har kalasat på mycket mer än så, ryggsäcken från tågluffen, den första bh:n och skinnmössan från när jag var bebis. Mina gamla ridbyxor har de byggt bo i.
Jag blir illa till mods och hoppas att de inte slukat dagböcker och brev också, det har de inte. Phu!
Jag nyser flera gånger och lägger ut alla gamla musätna barndomsminnen på grusplanen. Filmar dem med mobilen och tar farväl. Det var ju inte ridbyxorna som var viktiga egentligen, det var ju minnet av farmor som gav dem i gåva strax innan hon gick bort. Och allt det andra som mina artefakter påminner mig om. Jag ställer dagböckerna och breven på en säkrare plats och tackar mössen för hjälpen att rensa ut och prioritera. Skräpet kör jag till tippen. Sedan känner jag mig lätt i sinnet och beredd att möta gubben höst.

I rosensnåret med smetig palett

Våra somrar brukade börja med långa listor. Det där med att vara husägare var verkligen ingen dans på rosor. Fast hallå! Vad betyder det uttrycket egentligen? Något enkelt? Men det låter ju faktiskt väldigt komplicerat att dansa på rosor. Snubblig och dyrt om man inte dansar bland våra nyponrosor i trädgården, då är det gratis, men ändå mera snårigt. Men på dem, hm, då måste man lätt som en fjäril.
Nåväl, det var inte det jag skulle berätta utan om att vara husägare. Det var inte som jag drömt om.
På listorna vi brukade skriva precis när semestern började, stod allt som måste göras. Skrapa, måla, fälla träd, rensa i förrådet, laga allt som var trasig eller fixa saker innan de blev trasiga och dyra. Det var inte så här jag hade tänkt mig mina somrar, frustade jag bittert. Vara slav under ett hus behov. Däremot hade jag fantiserat om att stå mitt i trädgårdens prunkande grönska och måla. Nej, inte på huset! Utan vid staffliet på en stor canvasduk. Stora djärva penseldrag till tonerna av jazz eller ja, varför inte lite punk. Men det fanns ju aldrig tid eller energi över till det. Tills en dag…
Det var så ovanligt stilla på tomten och varken huset eller trädgården skrek efter någon akut uppmärksamhet. Barnen cyklade iväg till kiosken för att köpa sin dagliga glass, alldeles själva, maken löste korsord i hängmattan och jag kände plötsligt skaparkraften spira och spruta.
Och vipps så står man där och målar, full av triumf! Och tavlorna bli fina och man fotar dem och skryter på facebook. Får hundra likes och går runt och spänner sig. Man kanske skulle ha en utställning rent ut av, hö hö.
Men så slår det över. Jag kan inte få nog, utan köper mer duk, mer färg och påbörjar tre till samtidigt. Sätter på en gammal Ebba Grön, smetar med fingrar och sand och servetter och känner mig så avant garde. Tills jag inser. Jag har ingen plan med någonting.
”Vi åker till stranden!” Säger maken och barnen och jag står kvar, i rosensnåret, med min palett.
Vad ska det bli? När är det dags att avsluta en tavla? Den blir bara fulare ju mer jag smetar. När jag tar ett steg bakåt, granskar mitt verk skäms jag. Det är bara kludd. Barnen målar mycket finare. Jag målar dit ett träd, ett ansikte och en vind. Kanske klart så? Nej fy.
När kvällen kommer målar över min tavla. Axlarna värker och jag vill gråta. Händerna är gröna av färg som inte går att tvätta bort. Tavlan liksom huset tidigare, kräver – Gör mig fin!
Livet är en dans på rosor. Snårigt, vackert och svårt. Och det sägs dansar man för mycket får man stickor i fötterna. Nästa dag åker jag med till stranden och försöker glömma mina tavlor. När prestationångesten släppt märker jag att de inte var helt pjåkiga. Inga mästerverk. Bara helt normalt okej.