Möt dig själv och skriv dig fri

IMG_1135-6-1024x969 2

Jag har alltid varit en person med behov av att berätta. Innan jag lärde mig skriva, målade jag och talade in mina berättelser på kassettband som ett sätt att bearbeta starka upplevelser.

Det fortsatte med dagbok, dikter och fantasiberättelser. I mina berättelser var jag fri. Jag gladdes åt glöden inom mig, de poetiska meningarna som mitt undermedvetna bjöd på.

 

 

Kreativitet och krav

Från tidig skolålder och framåt kom dock skrivandet att bli allt mer behäftat med krav. Det fanns rätt och fel, bra och dåligt.

På gymnasiet och universitetet blev skrivandet i huvudsak något som skulle betygsättas och bedömas och jag kämpade ständigt med att hitta plats för den kreativitet jag behövde för att må bra. Men det var inte alltid så lätt.

Och i mitt yrke som journalist försvann gnistan helt under en tid.

 

 

Boken om farfar

Det var i och med att jag började skriva en bok om min farfar som jag äntligen fann det rum jag hade som barn. Skrivandet blev återigen ett sätt att vaska fram guldkornen ur mitt undermedvetna och komma i kontakt med kärnan. Skrivandet blev en mjuk men kraftfull egenterapi.

Skrivandet blev en resa in i mig själv. Full med strapatser – höga berg med hisnande utsikt – djupa dalar och mörka skogar. Genom att berätta om min farfars liv fick jag perspektiv på mitt eget. Skrivandet öppnade kanaler till undersökande stickspår, minnen av barndomen och trådar till det liv jag lever idag. Boken blev ett sätt att få syn på sig själv i tillvaron.

 

 

Skrivande som terapi

Att man kan skriva sig till välmående är en erfarenhet jag vill sprida till fler. Därför planerar jag hålla en kostnadsfri pilotkurs där du som deltagare får metoder för att komma i kontakt med din inre skaparkraft och metoder för att släppa inre blockeringar. Du kommer att få tillgång till ett större register av dig själv, få nya insikter och känna dig friare.

Kanske kan man kalla det skrivterapi. Men jag duckar för ordet. Själv har jag ingen terapeut- eller sjukvårdsutbildning och jag utför ingen behandling. Jag är visserligen en van lyssnare med ett stort intresse för alla de komplicerade och motstridiga känslor som vi människor bär inom oss, men metoden går främst ut på att du lär dig lyssna och tolka dig själv.

Fokus i kursen är lekfullheten. Prestationskrav begränsar sinnet och stryper kreativitet. I den här kursen jobbar vi med att våga skriva fritt, att inte värdera vårt eller andras skrivande som bra eller dåligt, rätt eller fel.

 

 

För vem är kursen?

Den riktar sig både till dig som vet att du bär på upplevelser som du vill bearbeta genom ditt skrivande. Men också till dig som bara är nyfiken på att ta en promenad i ditt inre och se var det leder. Det finns inga krav på förkunskaper. Kursen riktar sig både till dig som har stor erfarenhet av skrivande, liksom till dig som inte skrivit en rad sedan skoltiden. En viktig del i kursen är också att du som deltagare lär dig att jobba vidare med din utveckling på egen hand.

Att vi har respekt för varandras olikheter och särart är en självklarhet. Att vilja dela med sig av sitt skrivande till övriga deltagare uppskattas men är inget krav. Du som vill behålla ditt skrivande helt för dig själv är precis lika välkommen att delta. Kursens deltagare måste också lova varandra att de berättelser vi får ta del av ska stanna i rummet.

Detta är en pilotkurs och därför kostnadsfri. Du som deltagare ska känna till att din medverkan och dina synpunkter kontinuerligt hjälper mig att utveckla kursens form och upplägg.

 

 

För vem är inte kursen?

Den som seriöst vill jobba med sina texter utifrån utgivningsperspektiv. Kursen kan absolut leda fram till ett starkare intresse för att dela sina berättelser på en större arena och göra dem publicerbara. Det är ju självklart helt okej! Men för det ändamålet finns en uppsjö av andra kurser att söka sig till.

 

 

Fakta

Kursen kommer att hållas i Sikeå under 5 torsdagkvällar mellan kl 18 -20. Preliminär start 6 november. Max antal deltagare 10 personer.

Anmäl intresse genom att ringa eller e-posta.

Anna Sundström-Lindmark 0736461901, anna.s.lindmark@gmail.com

 

 

Ängeln på bilden

Många barn behöver i allt för spännande situationer ett litet stöd i form av en leksak eller gosedjur. Jag var ett sådant barn. Som vuxen tar jag istället med mig plastängeln Gudrun när jag ska göra sådant jag vill men egentligen inte vågar. Hon är sorts maskot och följeslagare.

När jag jobbade med boken om farfar, reste jag runt och träffade okända människor som jag intervjuade. Ofta var det pirrigt, men med Gudrun kändes det lättare. Bilden är tagen på från Katarinaberget med utsikt över Stockholm samma morgon som  jag skulle träffa en förläggare.

Nu får Gudrun vara följeslagare i kursen jag ska hålla – en vägvisare till ett mer kreativt liv.

Dottern hamnar i fängelse och jag får inteckna allt jag har

I Nairobi ligger kåkstäder granne med lyxvillor på tusen kvadratmeter, det säger de på P1 morgons utrikesnyheter. Antalet stormrika ökar tydligen så kraftigt att det inte finns någon annan plats att bygga på i stan. De flesta vill ju inte bo så nära slummen, men de måste. Måste bygga murar runt sina lyxvillor för att få leva i fred, tänker jag.
I Umeå skjuter bostadspriserna i höjden till säljarnas och mäklarnas glädje, samtidigt som det blivit en stad där ett förstahandskontrakt är nästan omöjligt om man inte köat i tio år. Har du inte planerat ditt liv bättre får du skylla dig själv.
Men jag är en hel och ren och lyckligt lottad människa, med tak över huvudet. En som  pensionsparar, köper ekologisk mat och kan gå med värdig hållning genom stan.
Men det är besvärande att handla i Umeå numera, tänker jag. Framför nästan varje butik sitter de. Och antalet bara ökar. Det har börjat irritera mig nu. Blickarna, de handskrivna lapparna, bönerna. Jag tar omvägar för att slippa konfronteras med den människa jag blir i vårt flyktiga möte. Den rike, som kan välja att titta bort och uppslukas av Utopiagallerians frestelser istället. Handla mig lycklig. Men nej, stämningen är förstörd. Och när jag märker att till och med barnen nu vant sig vid att äta glass mitt framför svältande främlingars ögon, så är det som om något brister i mig.
Det här är ju vidrigt. Och när jag inser att jag vill ha bort misären från min stad för att må bättre, handla ifred som på den gamla goda tiden så skäms jag. Svält lite tystare, liksom. Stör inte när vi äter glass. Men nej det går inte att ha ett samhälle som först slår ut folk och sedan förbjuder fattigdom och tiggeri. Sådana spelregler funkar inte.
På kvällen spelar vi monopol. Det är rättvist l i början för vi startar med lika mycket pengar var. Min make och son är på samma lag. De har flyt och köper snabbt upp gator och ställer ut hotell. Min dotter hamnar i fängelset hela tiden och missar alltid att hojta till när vi står på hennes gator. Vi slutar påminna henne. Säger att hon måste skärpa till sig. Själv måste jag betala lyxskatt, böter och skolavgifter och när jag dessutom hamnar på Narvavägen skrattar de högt och meddelar att nu är det bara att hosta upp 19 000 kronor. Jag får inteckna allt jag har. Det är inte roligt att spela längre. Jag går och tar lite kaffe och muttrar. Övriga försöker muta mig med att ändra reglerna lite. Men då känns det som att jag fuskar och då är det inte heller kul.
Monopol är bara är ett sällskapsspel. De som inte vill vara med slipper, till skillnad i samhället. Jag vill ha nya regler, för samhället är ju till för alla och det är skönt att tänka på att jag snart ska få rösta.

Dags att casha in

Plötsligt rinner utdelningen rakt i mina fickor. Och jag är girig men mycket lycklig. Äntligen är tiden inne att casha in. Så är det på hösten. Jag är rik som ett troll. Och det bästa av allt… Du också kan bli det.
Verkar jag som en yster anhängare av en amerikansk dröm. Nyfrälst och rosig med kotlettfrisyr och vita tandrader? En pösig entreprenör i  som älskar att skrävla om sina bedrifter i något sommarprogram.
Nej, jag har bara varit ute i skogen. Det är fullt. Proppfullt där ute och det är bara att håva in guldet.
Jag gör det. Vill ha hela skogen i min frys. Inget får förfaras. Men det är en omöjlig uppgift. Jag blir som besatt hagalen den här årstiden. Så hjälp mig snälla att ta vara på höstens alla gåvor. Nyss hittade jag kilovis med karljohansvampar på hundpromenaden. De var galet stora. Stora som små kattungar. Och inte ett dugg maskätna. Jag bar hem dem varsamt i min famn som om de var bebisar och sög in doften av höst.
Visst visst, jag hade ju lovat barnen att vi skulle gå på lekland. Men planen blev givetvis inställd. Hallå- mamma hade ju i princip vunnit en högvinst, så tyvärr… Problemet är att barnen inte gillar svamp överhuvudtaget, så jag berättade vad den kostade per hekto i affären.
Hela eftermiddagen pysslade jag om mina älsklingar. Borstade och rensade, skivade och la prydligt på tork. Sedan blev jag så klart stressad. Det fanns ju mer där ute. Och så alla blåbär och lingon.
Jag är tack och lov inte ensam. När jag och min kompis plockar hjortron om somrarna kan vi göra det i ösregn och extremhetta. Vi betalar med vårt blod, till alla mygg som ser sin chans att kalasa på våra kroppar. De är lyckliga, vi är lyckliga. Jag skulle kunna tillbringa dagar i skogen. Som en jägare i älgjaktstider, men utan gevär, skulle jag kunna sitta på huk och bara plocka och plocka.
Jag ser ut som en stirrig dåre och går knappt att prata med. Kanske verkar jag inte frisk. Men jag lovar, jag är så lycklig.
Jag är frilansande kulturarbetare och egenföretagare. Kan sällan casha in för jag tjänar ganska lite. Och jo, jag skulle vilja köpa nya skor och gå till frissan. Mina pengar räcker inte till alla frestelserna jag ser i skyltfönstren och inredningstidningarna. Ofta är begäret till att konsumera större än jag vill erkänna.
Men på hösten är jag så förmögen. Inget fattas mig.