Med noll respekt för den stora potatisen

Trött, höggravid och inlindad i bruna nylonstrumpbyxor och en potatissäck. Runt kutade ett dussin sockerspeedade troll, skelett, häxor och monster som fått för sig att de skulle göra kullerbyttor från våningssängens överslaf, samtidigt som de tuggade på överdimensionerade döskallegodisar.

Jag var ensam vuxen i rummet, för de andra satt och drack kaffe. Jag hade sagt att jag skulle ha koll. Det stämde inte. Jag hade noll koll. Det var som en skräckfilm att metodiskt  lyfta ner två kiknande ungar i taget, medan min argaste röst malde på. ”Nej, nu får ni sluta. Nu är det inte roligt längre!” De höll inte med alls – de tyckte verkligen att det var jätteroligt. Så här i efterhand kan jag förstå dem. De kunde bara inte känna särskilt stor respekt för en potatis. En stor desperat potatis.. Jag hade nämligen klätt ut mig till min egen barndoms största skräckupplevelse – storpotäten. Med jättemagen passade det perfekt. Jag gick runt och puttrade pot pot pot pot – men inte en endaste unge blev rädd, tittade bara ointresserat. De hade ju aldrig sett ”Vilse i pannkakan” som jag gjort när jag var barn.

När jag var barn var Halloween också bara ett märkligt fenomen man fick se i High scoolfilmer. Pumpor, bus, godis och trams. Vi gick till gravarna istället, tände ljus, tänkte på de döda. Som barn minns jag också hur en äldre generation suckade och ibland förfasades över påskens förfall. De sa lite svårmodigt att när de var barn var det minsann minnet av Jesu lidande som stod i fokus. För oss var det ju påskäggen. Och som om syndens kvot inte var fylld med råge redan så klädde vi ut oss i gamla städrockar och tiggde godis av grannarna.

Nu vill mina barn ta på sig löständer och häxhattar och tigga godis av grannarna.

”Eh, ni äter ju inte ens godis!” Suckar jag.

Men det är ju kul ändå, säger de. Och jag ojar mig som den gamla gumma jag blivit. Allt är bara en enda stor mischmasch av grön spagetti med blodsås som jag bara serverar som den självklaraste sak i världen. Jag behöver i alla fall inte klä ut mig till zombie i år. Jag känner mig redan som en.

En snickesnackares bekännelser

Jag är nog inte särskilt lagom av mig. Nej det är allt eller inget som gäller och då måste man ofta se upp med sig själv och sina prioriteringar, har jag lärt mig genom åren. Jag spelar aldrig mobilspel längre för jag vet att jag blir hopplöst fast i såväl tetris eller candy crush och kan försaka så mycket viktigt på vägen.
Samma sak med teveserier – har nästan slutat se dem överhuvudtaget.
Det är ofta ganska stökigt hemma hos oss för jag tycker att städning själ onödig tid. Men när jag städar, ja då städar jag ordentligt. In i varje vrå ska jag med dammsugaren, in i varje drällig låda och ner i varje avlopp. Det tar tid, mycket tid. Men sådan är jag. Inte lagom.
Ibland händer det att jag blir spontanfull på en fest, men jag kan konsten att ta ett litet glas vin och inget mer på en middag. Ofta går det också att äta en liten bit choklad och sedan sätta stopp och det gör mig stolt. När jag kan vara måttfull. Mina omåttliga drag skulle kunna ha inneburit stora problem i mitt liv. Eller för mina barn för den delen. Men det har det inte. Förrän nu.
Nu har de nämligen förbjudit mig att prata. Ja, åtminstone om jag ska följa med dem till skolan, eller gå på en fest i deras sällskap så måste jag ha munkavle. Konstigt nog kan man tycka, eftersom jag är jag ganska blyg och till och med lite folkskygg emellanåt. Men de vet minsann hur jag kan spraka till och bli så nyfiken och det är så roligt att prata, fråga, undersöka och veta. Mycket och länge kan man filosofera med folk, snickesnacka och babbelbabbla. Men inget ytligt litet stryk med dammvippan här heller. Nej inga sådana samtal om väder och vind som man kan avbryta direkt när barnen vill ha min uppmärksamhet. Nej ner i djupet vill jag. Reda ut problem och kanske till och med förstå livets mening. Och ja, det tar tid. Mina barn måste dra i mina armar och vråla, och det händer ofta att vi blir ovänner, för jag kan ju inte sluta när det är som mest spännande. Inte bara säga hejdå, mitt i samtalet.
Ibland på stan hjälper min dotter mig att ta på skygglapparna. Hon säger att jag bara får titta rakt fram när vi är på stan, så att jag inte ska se någon jag känner. För hon vet att jag inte är en sådan som bara tar ett glas vin, eller jo, just detta kan jag ju, men inte bara säga ”Hej. Läget?” Och sedan flyta vidare i stadsrusningen.