Om bokens långa resa

IMG_1754 2Det började för över fem år sedan med ett blixtrande infall. Jag skulle skriva en bok om min mystiske farfar uppfinnaren Alvar Lindmark. Mest för att jag ville lära känna honom. Boken var målet men också förevändningen att ringa upp främmande människor och ställa frågor om historien. Boken var också mitt alibi för att sitta ensam på min kammare timme ut och timme in och formulera ord och meningar. Timmarna blev till veckor som blev till år. Meningarna blev till sidor. Hundratals sidor. Tusentals sidor. Plötsligt var jag uppslukad. Berättelsen hade vuxit till något svårt och allvarligt. Det började handla om min pappas bortgång – mig själv och mitt liv.

Boken blev en resa in i mig själv.

Jag tog tjänstledigt från jobbet, jag gick ner i tid. Och jag fick ständigt frågan. Hur går det med boken? När får vi läsa boken? När är den färdig?

Jag visste inte för jag visste inte när boken skulle sluta växa. När berättelsen skulle ha expanderat färdigt. Ständigt fick jag nya ideer på personer att kontakta, resor att göra, böcker att läsa. Jag valde bort umgänge med verkliga människor för att skriva, jag valde bort jobbet, en trygg inkomst, jag sa upp mig. Jag blev förvirrad av mig själv. Stressad av hur boken stal mitt liv ifrån mig. Barnen växte och de pikade mig  ”Mamma blir aldrig färdig med sin bok”. Jag tvingade mig att skratta.

 

Man kan inte fortsätta i evighet. Man måste ju bli klar.

Jag hade veckor utan kontakt med omvärden. Veckor då jag stängde in mig med mina tankar i hopp om att bli färdig. Jag glömde tid och rum, gömde handla, betala räkningar, deklarera… Jag blev inte färdig.  Jag kände mig ganska misslyckad.

 

Jag skickade in en halvfärdig bok till förlag. Hoppades att de skulle se potentialen i det halvfärdiga och hjälpa mig. Två förlag såg det! Men jag var ändå ensam. Jag var peppad och bekräftad, men ensam. Jag ville skriva boken själv, göra den till min. Vågade inte släppa in en förläggare i processen för jag var rädd för att bli besluten på något. Jag vågade inte skriva kontrakt. Jag ville fortfarande behålla boken för mig själv en stund.

 

Ett förlag trodde på mig så mycket att det lockade mig med att anlita en formgivare som gjorde omslaget. ” I skuggan av ett geni” Skulle min bok heta.

Jag var peppad och lyrisk. Det var en målbild jag behövde, en lättnad. Vi planerade att boken skulle ges ut den sommaren som var. Men så blev det inte. Jag skrev inget kontrakt. Jag bröt med förlaget. Fokus hade blivit på fel saker. Jag var ju inte nöjd med min bok ännu. Den var ju inte färdig och jag drabbades av prestationsångest.

 

Men mitt i den processen förstod jag också var min starkaste rädsla låg. Vart min uppenbara blockering fanns. Jag hade inte låtit familjen läsa boken. Och jag skrev ju om deras liv också… Klart att de skulle påverkas – jag visste det men vågade inte se problemt till fullo för då kanske den skulle hindra mig.

Jag var var livrädd för deras reaktioner. Integritet är ett ledord i min familj, man fläker ju inte ut familjehemligheter. Så beter man sig ju inte! Jag hade ju gått över alla gränser och jag var så rädd för att bli utesluten ur flocken – men också att min bok skulle påverka dem på ett negativt sätt – att de skulle känna sig överkörda. Den dagen – för nästan ett år sedan, när jag mailade mitt manus till dem var den läskigaste i mitt liv. Hela kroppen var i olag och signalerade fara. Sedan låg mitt manus där i deras inboxar medan jag vandrade runt i ångest väntade på reaktionerna.

 

Vintersolståndet inträffar exakt vid den tidpunkt då en planets axellutning befinner sig som längst bort från den stjärna kring vilkenden ligger i omloppsbana. På Tomasdagen, lördagen  den 21 december, årets mörkaste dag, bjöd jag in familjen till mitt hem på brunch. Ingen var arg. Ingen ville utesluta mig ur flocken för att jag skrivit min bok. Vi hade olika åsikter om saker och det var ett känslosamt möte. Men de sa att det ville mig väl – att de ville att min bok skulle bli bra och utvecklas där den hade sin potential – de såg mitt driv och min talang och att jag hade min styrka som berättare när mina analyser hade sin grund i min egen person.

Det samma hade förläggare sagt. Det gick inte att blunda för det. Boken skulle inte bli en objektiv berättelse om Alvar Lindmark och industrialiseringens framväxt i Skellefteå. Nej, den skulle bli en högst subjektiv berättelse om hur historien lever vidare i generationerna. Hur sorg och tabu ärvs. Hur känslan av utanförskap ser ut och vad begreppet Geni innebär.

 

Jag hade min familjs stöd och det löste knutar i min berättelse. Jag lät fler och fler av de intervjuade få läsa och ha synpunkter – det var bra.

 

Jag insåg också att jag behövde göra det jobbiga ännu en gång. Jag behövde skriva om min bok från början till slut. Styka darlings och gå ännu djupare in i mig själv, min motivation och mina syften med berättelsen. Samtidigt tvekade jag. Jag störde mig på att jag drabbats av detta slukhål. Som stal tid, pengar, sömn fån mig och min familj. Skulle jag bara ge upp?  Den kanske aldrig skulle bli färdig ändå. Jag kanske bara inte hade den förmågan? Jag kände mig ganska pinsam och undvek att prata om den där himla boken. Men när jag var där i skrivandet i berättelsen – då var jag lycklig.

 

Men en dag sa min dotter till mig att hon blev så stressad av att se mig hålla på och aldrig bli klar. Det var inget skämt – det var allvar. Hennes aniktsuttryck fick mig att förstå att det faktiskt gick ut över henne nu. Så jag gav henne en deadline. Två veckor. Sjuka, galna veckor – nästan utan kontakt med omvärlden – en rygg som värkte som tusan.

Men vet du vad!  Jag lyckades!
Jag blev klar! Boken är klar!

 

För en vecka sedan skickade jag den till fyra förlag och nu är det bara att vänta.

 

Jag sa till min dotter att vi inte var helt framme ännu i arbetet med bokens tillblivelse. Men detta är en viktig milstolpe vi passerat. Om vi skulle cykla från Sikeå till Uppsala – ja, då är vi redan en bra bit söder om Gävle nu. Kanske står vi i Tierp och väntar på att bli upplockade.

IMG_1758 3