Var det detta Sverige ville med glesbygden?

Brunbrända och fullproppade med bilder av den fantastiska naturen, frisk luft och livsförhöjande strapatser på fjället, sitter vi i bilen igen.

Vi har firat påsklov i fjällen och är på väg hem igen till vår vardag skola och arbete. Vi ska bara pausa en gång – det har vi lovat barnen som vill hinna hem i tid till Gladiatorerna. Som en betraktande flod rinner vår bil längst de dåliga vägarna. Betraktar de övergivna gårdarna. En mörkröd prästgård med gammal snickarglädje – det vackraste hus jag sett, tänker jag. Så otroligt magnifikt men ändå så obarmhärtigt övergivet. Det tycks som att tiden har stannat och samtidigt – tvärtom som om tiden så brutalt farit fram. Inte bara med byggnadens virke. Utan också med något annat. Något djupare och mer existentiellt. Jag känner en trängande frustration, ett skrik som vill formuleras.

 

P3-musiken som ett sound track över nedlagda skolor, bönehus och tomma medborgarhus i sextotalstappning. Där människor levt, uttryckt sig, verkat. Aldrig mer, tänker jag plötsligt… Och känner ett tryck över bröstet. Är det förbi nu? Var det det här som Sverige ville med glesbygden?

Jag minns en krönika av Po Tidholm jag läste inför sportlovet. Jag försöker återge den för min make bredvid mig i bilen som för att sätta ord på det jag känner. Tidholm beskrev stockholmsveckan i Norrlands inland. Storstadsmänniskor som använder vägarna genom den uppenbara glesheten bara som en korridor genom råvarulandet för att kunna nyttja den plats de behöver för sin årliga rekreation.

Är vi en sådan familj? Frågar jag min make. Far fram här som kollonialherrar – tar för oss utan att reflektera över hur mycket jobb som ligger bakom dessa plogade vägar, sopsorteringen och servicen på skidorten. Sådant vi är vana vid att ta förgivet. Vi bara lämnar vår bajstunna kvar och stressar hem igen.

 

 

Så avbryts P3-musiken av ekot och vi får veta att Skatteverket planerar att lägga ner sitt kontor i Lycksele och flytta det till Umeå – 30 jobb skulle försvinna – det är jättemycket för en så liten ort! Och visst har nyheten inte passerat obemärkt utan väckt ilska och debatt. Det är bra! Mycket bra! För det här är bara toppen på ett isberg, tänker jag. Det handlar inte bara om 30 jobb. Det handlar om makt och maktlöshet. Ett Sverige som splittras i stora vassa skärvor med övergivna hus och drömmar. Något som inte kan återskapas. Det handlar om människovärde. Om vilket samhälle vi vill leva i. Har inte alla i Sverige rätt till viss grundläggande service, utbildning, sjukvård och en inkomst? Får man inte det kan man behöver aldrig beskyllas för att vara tärande och onödig. Staten kan inte ha befogenheter utan ansvar.  Man kan inte ta ifrån någon allt och sedan kräva tillbaka mer. Det är inte värdigt!

Jag vet att det är så. Att så många ser ner på glesbygd  som något tärande, med bidragstagande, lata människor. Ja till och med dummare än storstadsbor! Fördomar skapas på grund av en distans och en ovilja att identifiera sig med en viss grupp eller individ.Och så brist på kunskap så klart. Den kunskap jag talar om får man inte bara genom att åka på fjällsemester en vecka om året. Nej det handlar om en inlevelse i andra människor och deras levnadsvillkor – det är ett svårare men mycket viktigare.

Det är inte lätt att formulera sig omkring glesbygden utan att köra upp djupare fördomar om den. Men en som har lyckats med att beskriva det jag vill säga på ett riktigt bra sätt är Linnea Sigurdsons ifilm Snorklaren från Malgomaj. I hennes film finns djupet, nyanserna och det som länkar oss människor samman. Drömmen om ett rikt liv fullt av mening.

Se den!

www.sigurdsonproduktion.se

Snorklaren2