Jag testade drogen som åttaåring 

Jullovet är över och jag pulsar mig fram i snö och kyla på väg till gymmet.

”Så dags nu” mumlar jag bittert. Ett jullov utan en snöflinga. Nu ligger Hamlet rätt i munnen ”Ur led är tiden”.

Det är mycket som känns ur led. Moder jord blöder och jag bränner energi på ett löpband. Fast vill samtidigt utvinna mer energi ur mig själv, investera den och kanske belönas med min favoritdrog. Jag testade redan som åttaåring. Efter en löprunda på ett par kilometer låg jag på gräsmattan men uppspärrade ögon och bara skrattade. Starkare än så blir nog aldrig endorfinkicken igen. Tyvärr.

Men jag försöker så gott jag kan. Springer på löpband i nya dojor – de billigaste i affären men ändå jättedyra kände jag. Och samtidigt alldeles för billiga – för jag vet ju inte under vilka sociala och miljömässiga förhållanden de har framställts. Jo jag bryr mig. Verkligen! Men orkar inte riktigt för jag är rädd att det inte finns några andra vettiga alternativ. Man måste ha skor om man ska springa. Eller?

”Jo de funkar ju om du bara springer ibland” sa försäljaren och hintade om alla supermodeller på hyllorna.  Mitt mål på sikt är i alla fall ”back to basic”. Att bygga upp musklerna så att jag kan springa barfota på mina fantastiskt hårda oestetiska fotsulor. Då kanske jag slipper köpa en elektrisk fotfil också. Det är ju så mycket man behöver, suck…

Inget av detta sa jag till försäljaren för jag tror inte att han hade uppskattat mina kreativa visioner.

Jaha, nu flåsas och svettas det i de knallrosa skorna. Och inte är det kul. Jag tar en slurk ur vattenflaskan och försöker hitta en tevekanal  som kan få tankarna på annat. Ett pastellfärgat program om bakning brusar upp på skärmen. En kvinna gråter i närbild.

”Hur kan man vara så dum”, snörvlar hon. Åh vad jag lider med henne.

”Att man glömmer ha smör i bullar”, fortsätter hon. Känner mig lurad. Detta måste vara ett skämtprogram.

”Konkurrensen stenhård”, säger programledaren. Och då fattar jag. Det är final. Vissa ska försvinna, vissa ska vinna och domare går runt med kräsna munnar och kritiserar ”För mycket fyllning” ”För lite gräddat!” ”Du måste jobba på din teknik!” Jag sugs in. Känner att detta är viktigt. I tjugo minuter springer jag till berättelsen om ett cup-cake-race som blivit till liv eller död. Så lyckas jag behärska mig och stänger av både löpband och bild. Fy!

Någon fler än jag som är döless på det här konstlade upplägget? Finns det ingen annan dramturgi för teve numera? Ur led är tiden! Och jag kan fortsättningen på Hamletcitatet ”Ve! att jag är den som föddes att den vrida rätt igen”. Men åt vilket håll den ska vridas. Inte bakåt. Allt var inte bättre förr. Men mycket av senaste nytt känns ju hopplöst omodernt. Gott nytt år förresten!