Verklighetens människor

IMG_2903

Att göra litteratur av verkligheten har varit en utmaning. Kanske den allra största i mitt bokarbete. Tänker ofta på hur mycket enklare det varit för mig om jag rätt och slätt kunnat kalla min bok för fiktion.

Det kan jag inte.

För det är den inte.

Men det finns också  mycket som är makalöst fascinerande med att skriva om verklighetens människor. Det är på så många vis läkande. Det ger mig rötter och sammanhang.

 

Förra veckan besökte jag en bokandel i Skellefteå och berättade om I skuggan av ett geni.

Strax innan anförandet fick jag ett brev med ett foto, från en kvinna som hade planerat att komma och lyssna men plötligt fått förhinder. Bilden föreställer min pappa, min mamma och jag som liten ilsken bebis. Jag förstod faktiskt ganska snabbt vem kvinnan var. Kvinnan som troligtvis tagit bilden. Det finns spår av henne i min bok. Och där är hennes roll avgörande för min hela existens.

Det var hon som förde mina föräldrar samman.

Att skriva om verklighetens människor kan få många positiva konsekvenser jag kanske aldrig räknat med. Igår fick jag  läsa ett blogginlägg som denna kvinna – min pappas gamla väninna hade skrivit.

Så här skriver hon på bloggen:

http://saltatochkryddat.blogg.se

”När jag läser det Anna, hans dotter, har skrivit, ramlar minnen och känslor över mig. Jag ler igenkännande, jag förvånas, blir arg, rädd, skrattar åt att Annas farfar tuggade blyertspennor, det gjorde hennes far också, men mest av allt känner jag beundran! Anna, du är helt och hållet fantastisk! Du, din far och din farfar står där helt avklädda till allmän beskådan. Men kärleken finns och är så stark att den hela tiden skyddar.”

Fint tycker jag. Vi har aldrig träffats i verkligheten (Eller jo förresten – bilden är ju ett bevis på att vi gjort det), men nu vävs tunna trådar av minnen och liv samman i ord och text.

Det skapas en känsla av helhet, samhörighet.

Ju högre man faller desto hårdare slår man sig

Jag har nu både åkt Alimakhiss och provat att spela på en kyrkorgel, precis som min farfar. Av någon anledning kändes viktigt för mig att få uppleva det innan boken kommer ut.

Det här resulterade i en boktrailer som min bror Isak Lindmark filmade.

Musiken som spelar är inledningen till Toccata och fuga i D-moll av Bach, som min farfar så gärna ville lära sig eftersom han hade hört att det var världens svåraste orgelstycke. Nej, jag vet inte om det stämmer, men det säger i alla fall något om hur farfar var. Han ville utmana sig själv, han ville imponera och han gillade sådant som var bombastiskt. Givetvis lärde han sig stycket.

På filmen är det min make Peter Sundström som framför det.