Om ljuset v 51

GOD JUL (2)

Årets mörkaste dag var igår. Tomasdagen.

 

Vintersolståndet som inträffar

 

exakt vid den tidpunkt då en planets,

 

alltså vårt jordklots,

 

axellutning befinner sig som längst bort

 

från den stjärna,

 

alltså solen,

 

kring vilken den ligger i omloppsbana.

 

 

År 2013 inträffade vintersolståndet en lördag.

 

Det året bjöd jag hem min familj på brunch

 

för att diskutera den bok jag skrivit.

 

Det manus jag mailat till dem en månad senare.

 

Orden jag tagit mig rätten att sätta

 

på det ordlösa. Det tabu jag upplevt

 

i vår släkts historia.

 

Det var ett av mitt livs mest nervösa

 

ögonblick. Och mitt modigaste.

 

 

Tre år senare.

 

Nej jag ångrar

 

inte den dagen.

 

Det var ett nödvändigt steg

 

i riktning mot den bok som idag finns som fysisk produkt

 

i min bokhylla och i många andras.

 

Sprickor och ljus.

 

Att skapa

 

vackert av fult.

 

Att pussla samman

 

sig själv

 

sin historia

 

sina skärvor till en helhet.

 

Och att veta åtminstone

 

lita till att ljuset kommer

 

tillbaka.

 

Även när det är som mörkast.

 

Att mörkret är förutsättningen.

 

Att motsatser skapar varandra.

 

 

Eller som Leonard Cohen sjunger.

 

Att det finns en spricka i allt,

 

att det är där som ljuset tar sig in.

 

Sprickorna är förutsättningen.

 

Och idag

 

har det vänt.

 

 

 

Farmors hemligheter

IMG_1949Jag älskade julen

som barn

älskade jag julen

 

Jag vill skriva om farmor

min barndoms ängel

och julens trollkonstnär

Blottlägga bakgrund

till det som nu är

 

Att jag som vuxen

nu förhåller mig

till julen.

 

Men farmor är svår att fånga

hon som verkade

så lycklig och solid

hon som verkade

i det fördolda

Med trollspö.

På nätterna.

Verkade hon

inne i den smala serveringsgången?

I väggarna?

Som tomten?

 

Nej, vad vet jag egentligen

om farmor och vad hon bar.

 

Därför kan jag inte sluta

undra över hennes hemligheter.

 

Mitt minne är typ så här.

Dagen innan julafton kom vi

uppresande från Umeå,

i röd Volvo hela familjen

till hennes stora vackra

sagohus i Skellefteå.

där hon bott ensam i så många år.

 

Där eldade man inte

i alla kakelugnarna

det vågade man inte.

 

Det luktade däremot hyacienter,

pepparkakor och gran

med spira i toppen

Livet var toppen

och spirande

bubblande lycka

i kroppen.

 

I den perfekta granen och levande ljus

den fick man inte gå för nära.

Mystisk, helig, magisk var julen.

 

Kanske är det bara

en myt, men det sades

att farmor hade borrat hål

i stammen och fogat in

nya grenar för att få den så tät.

 

Julbocken som var så stor

att man kunde rida

på den.

Leka vad som helst

med vad som helst och

allt var möjligt.

 

Och det gjorde man

lekte och njöt där fanns

tomtar och en fullständigt

sagolik ängel med

guldhår och spetsklänning.

 

Som min vackra farmor i miniatyr.

 

Skålar med karameller.

Kyssar

och kramar

och klappar

och strumpor

som fylldes

med små klappar

på natten

när man sov sött mellan nymanglade väldoftade lakan

Linne att krypa ner i mysa, fnissa, viska

gosa in i,

ligga under.

 

Det bara fanns där. Allt härligt.

Fantastiskt att allt bara fanns.

 

Hur kom det sig?

 

Funderade jag någonsin över

hemligheten

tricket

sprattet

konststycket hon utfört

 

Farmor

 

Hade pepparkakshuset bakat sig själv?

Hur kom godsakerna fram där på bordet?

Hur hade denna ljuvliga såpadoft hamnat i huset?

Hur hade alla dessa mängder av

klappar hamnat

där

under granen?

 

I boken I skuggan av ett geni, skriver jag

om farmor. Det är svårt

att skriva

om just

henne, hon

som säkert inte velat

medverka i min bok.

 

Som nog tyckt

att man håller

sina ord och sig

inom sig själv

och inom familjen.

Varför göra sig förnäm och förmer kanske.

Som om någon skulle vilja läsa om mig,

eller dig, eller oss?

 

Ja det förstås.

 

En som farmor

som inte ville verka

högfärdig

eller märkvärdig

eller något

Bara respektabel

och värdig

 

Hemmafruidealet var

modent och progressivt

en gång i tiden

Tror jag.

Men vad vet jag

 

om henne?

Min farmor.

 

I boken skriver jag att det gick upp

för mig först som vuxen och mor

insikten om

att hon måste ägnat timmar, dagar, ja veckor

av hårt arbete

åt att skapa

denna sagolika upplevelse

för oss barn.

 

”Hon borde ha fått priser och applåder”, skriver jag.

”Men det ville hon säkert inte ha. Bara verka utan att synas, men kunna glädjas åt att se hur andra trivdes i hennes skapelse.”

 

Så fint

 

Tack farmor!

Vill jag säga nu.

Men också något annat.

Du som  förebild satte ribban

och pressen med din duglighet

omedvetet

kanske

inte så solidarisk

mot nästa generations kvinnor

Vi som då var barn.

 

Låt barna få, så sa farmor.

Min snälla farmor nekade aldrig mig.

 

Idealet,

inte bara duktigheten utan

också också det tappra och goda

att inte förvänta sig något i gengäld.

Alla jular jag försökt

spritsat kristyränglar

rullat mozartkulor.

Fogat samman pepparkakshus

julefrid och fasad

med pressen att:

Det ska vara roligt på årets stora högtid

och allt ska göras av glädje. Men hur känns det

egentligen i magen i hjärtat?

Det har jag undrat.

Och det jag presterat blir aldrig

lika storslaget som ditt, farmor.

 

Svårmodet,

det drabbar

mig

varje jul.

Så ofint

när kroppen och

själen ger upp

och en trasig själ

mellan omanglade skrynkliga lakan

ångest

ska inte finnas

på julen.

Sorgen och misslyckandet

att ha brutit

 

kedjan

 

inte kunna föra vidare de

gåvor

jag fick

av dig,

till mina barn.

 

Låt barna få.

det sa du, farmor.

 

Men inte klara det.

Min energi kommer

när det är roligt

eller genuint meningsfullt

 

Min energi kommer

så sällan

på julen längre.