Farliga rynkor?

Onsdag morgon.

07.50

En allvarlig nioårings röst och djupt betraktade ögon

”Mamma, är dina rynkor farliga?”

Nej de är inte farliga. De bits inte, slåss inte dödar ingen.

Orsaken bakom dess existens är tiden. Och den dödar.

Oss alla tillslut.

Nej

Det säger jag inte riktigt

till min nioåring.

För jag minns själv hur det var i den åldern.

Så mycket oro

Och tankar på döden.

Så rädd jag var

för livet självt.

När jag var nio dog min farmor.

Det var min första stora sorg.

Hon var rynkig men väl så vacker.

Så underbar

Och bara 65

när hon dog.

Men hon dog ju inte av sina rynkor.

Hela mig

när jag är trasig

hela mig och

hela jag

får inte plats

i mig

 

någonstans under känsloberg och tankar

finns jag

men var?

 

att finna sig själv

någonstans

under och

bland allt det andra

som inte

är jag

 

en nödvändig åtgärd

som dock

medför kontrollförlusten i glappet mellan

att på samma gång

vara på väg

från sig själv

 

och mot sig själv

 

glömma bort och ändå närvara

öppna upp och åka från i

utförslöpor

koncentrera kropp

på hopp och

svänga mjukt

för att inte falla

 

uppförsbackar

svettig kropp

armar som stretar

med trötta muskler

 

och så mitt i storheten

vila i Moder Naturs

stora famn och

jag får plats

 

hela jag