Att bli en knös som flyr sina känslor

Det finns vissa som säger att de inte är så fattiga. Egentligen. Att de har satt på sig smutsiga, trasiga kläder för att få medkänsla och pengar. Och att endel bara luras. Låtsas vara skadade och sjuka.
Jag ser deras vädjande blickar som ber mig stanna upp, ge pengar. Eller ett sänkt huvud, skakande händer som håller en pappmugg med mynt.
Mitt hjärta gör ont. Sorgen och uppgivenheten i deras blickar väcker min egen. Jag känner mig som en rik, mäktig knös i jämförelse, som vill fly från känslor och ansvar.
Det finns vissa som säger att det inte spelar någon roll om man ger, det löser inga stora problem. Men hur ska man behålla sin värdighet som människa, sin mening med livet när handling blir omöjlig?
Vissa viktigpettrar förvandlar mig som givare till skurk.
”Om du ger så fortsätter de bara tigga. Du gör alla en björntjänst”
De menar att det är mitt fel att problemet ökar och att folk söker sig hit.
Jag såg tiggare för första gången som ung tågluffare i Budapest. Klagande mänsklig misär mitt framför ögonen. Då grät jag. Skänkte mina sista slantar och skippade att äta den kvällen, trodde det var första och sista gången. När jag bodde i Stockholm hade problemet spritt sig. Jag blev kallare och hårdare, försökte ofta titta bort.
Nu finns de i Umeå.
I höstas hade jag två timmar att fördriva i Göteborg. Jag tänkte väl kanske shoppa, men det blev omöjligt när jag såg tiggarna sitta utanför de flotta butikerna på avenyn och fick mig att känna mig så tom och vulgär.
En kvinna stoppade mig på gatan, grät och hostade. Hennes man hade skjutits i hemlandet, hon bodde i en bil, behövde medicin. Jag grävde fram två kronor ur min börs, det kändes som en kränkning. Ingen tidsbrist att skylla på. Tog henne till apoteket och betalade medicinen på visakortet. Det blev 130 kronor.
Jag strök hennes hår. Hon kramade mig innan jag gick till mitt tåg.
Min kropp kändes avslappnad och lycklig.
Jodå, jag vet att jag inte räddade världen. Att jag inte löste alla hennes problem. Och hon kan ha lurat mig. Men ärligt talat, tanken känns bara främmande och oväsentlig när jag minns hur hennes ansikte förändrades under vår samvaro. Fortfarande så härjat med bruna tänder. Men hennes ögon var lite gladare och hennes rygg lite stoltare när hon gick iväg från apoteket. Och jag gissar att samma förändring skedde i mig.

Det går inte att kommentera den här sidan.