Verklighetens människor

IMG_2903

Att göra litteratur av verkligheten har varit en utmaning. Kanske den allra största i mitt bokarbete. Tänker ofta på hur mycket enklare det varit för mig om jag rätt och slätt kunnat kalla min bok för fiktion.

Det kan jag inte.

För det är den inte.

Men det finns också  mycket som är makalöst fascinerande med att skriva om verklighetens människor. Det är på så många vis läkande. Det ger mig rötter och sammanhang.

 

Förra veckan besökte jag en bokandel i Skellefteå och berättade om I skuggan av ett geni.

Strax innan anförandet fick jag ett brev med ett foto, från en kvinna som hade planerat att komma och lyssna men plötligt fått förhinder. Bilden föreställer min pappa, min mamma och jag som liten ilsken bebis. Jag förstod faktiskt ganska snabbt vem kvinnan var. Kvinnan som troligtvis tagit bilden. Det finns spår av henne i min bok. Och där är hennes roll avgörande för min hela existens.

Det var hon som förde mina föräldrar samman.

Att skriva om verklighetens människor kan få många positiva konsekvenser jag kanske aldrig räknat med. Igår fick jag  läsa ett blogginlägg som denna kvinna – min pappas gamla väninna hade skrivit.

Så här skriver hon på bloggen:

http://saltatochkryddat.blogg.se

”När jag läser det Anna, hans dotter, har skrivit, ramlar minnen och känslor över mig. Jag ler igenkännande, jag förvånas, blir arg, rädd, skrattar åt att Annas farfar tuggade blyertspennor, det gjorde hennes far också, men mest av allt känner jag beundran! Anna, du är helt och hållet fantastisk! Du, din far och din farfar står där helt avklädda till allmän beskådan. Men kärleken finns och är så stark att den hela tiden skyddar.”

Fint tycker jag. Vi har aldrig träffats i verkligheten (Eller jo förresten – bilden är ju ett bevis på att vi gjort det), men nu vävs tunna trådar av minnen och liv samman i ord och text.

Det skapas en känsla av helhet, samhörighet.

Innan mållinjen

Igår var det sista dagen innan jullovet och barnen var i princip omöjliga att få till skolan. Mörkret var kompakt och jag stod som en misslyckat trött coach med grå blick och håret på ända och orkade inget jag heller. Igår somnade jag redan klockan åtta på kvällen. I morse vaknade barnen till jullov. Jag vaknade till ännu en dag av redigering. Jag hade verkligen trott att jag skulle vara klar snart, att vi skulle börja baka pepparkakshus och hämta in en gran, förbereda julefriden. Men nej, någon ro till detta finns inte att ta fram, så de fick ta bussen till mormor.

 

Ibland är det bara väldigt tungt. Egentligen har jag väl inte tid att skriva den här texten, men jag känner att jag bara måste få ut mig det och sända ut ett fragment av min tillvaro till världen

 

Det är inte synd om mig. Snart blir min bokdröm sann. Jag har äntligen ett förlag i ryggen, ett omslag som jag gillar skarpt och ett datum för boksläpp. Ja, jag står snart äntligen på den mållinje jag längtat till. Ja, visst är det skönt, säger jag. Nu är det äntligen klart, säger jag.

 

Jag talar inte riktigt sanning.

 

Det finns jobb kvar, det där sista pilliga, enerverande jobbet, som aldrig tycks ta slut… Det är alltifrån korrekturpillepill, med punkter, stavning grammatik. Till snäppet svårare korrigeringar, frågor om vilket ord jag bör välja, det konventionella eller det mer poetiskt personliga. Och så faktagrejer. Årtal som inte riktigt stämmer, gå tillbaka till källorna, tidningsartiklarna, intervjuerna, facklitteraturen, memoarerna…

Och så de delar som kräver att jag går in i författarbubblan igen. När scener jag skrivit glappar och skaver. Bilderna jag målat upp som blivit fel. Stod de inne eller ute? Vilka var i rummet? Karaktärer som introduceras för ofta eller för sällan. Något bara fattas i ett stycke, men vad? Tänka, tänka, skapa, skriva.

Det är jobbigt ibland.

 

Hur många gånger har jag läst den här texten? Hur många varv har den valsats runt i min hjärna?

Vem var det som liknade bokredigeringsfasen med känslan av att tvingas hångla med ett gammalt ex? Är det en bra metafor? Den bilden visar hur som helst på känslan av att tvingas uppbringa passion för något som för länge sedan är avslutat.

 

Jag kavlar inte pepparkaksdeg idag, jag kavlar upp ärmarna igen. Går in i skrivbubblan. Men inte för djupt. In i papperna och dubbelkolla fakta, utan att förlora sig i texterna igen för klockan klämtar.

Och så kommer ryggvärken tillbaka varje gång jag sätter mig vid datorn, snopet va? Därför har jag börjat träna. Det är bra.

 

Sorry för ett tråkigt blogginlägg.

 

Jag ska fixa det här.

 

God jul!

 

Äntligen på väg!


Äntligen 2

Hallå hallå! Är det någon där ute som fortfarande minns mig och min bok som aldrig verkar bli klar? Men det blir den faktiskt. Snart, mycket snart. Ojojoj, jag har verkligen längtat så himla mycket efter att få skriva det här inlägget! Äntligen har jag skrivit avtal med ett bokförlag.

Det var i slutet av förra hösten slutförde jag boken efter fem års kamp – alltså sydde ihop berättelsens alla trådar till en helhet och satte punkt.

Läs mer här

Sedan skickade jag boken till en himla massa förlag och påbörjade en passiv och fruktansvärd väntan på att bli upplockad av någon som skulle vilja hjälpa mig att forma alla mina sidor text till en riktig bok, hjälpa mig marknadsföra, sälja och kanske även så smått vägleda mig mot en identitet som riktig författare.

Det var en vidrig känsla av att plötsligt sitta som en panelhöna och vänta på att bli uppbjuden till dans. Och allt eftersom tiden gick och refuseringsbreven från de stora balla drakarna i förlagsvärlden droppade in ett efter ett, började jag tvivla. Från att varit stolt över bedriften att avsluta en bok började jag känna att jag ville be om ursäkt för att jag fanns till. Ja, sakta transformerade jag mig själv till ett fiasko. Kanske började desperationen lysa ur mina ögon som en skam över att ha satt på sig för stor kostym.

Snälla bjud upp mig någon gång, låt mig få slippa sitta här i hörnet och bara vänta på att få dansa lite med någon, tänkte jag!

Men jag fick också bekräftelse från några av de balla drakarna som nobbat mig. Alltså det var inte så att de verkligen inte ville dansa med mig. Egentligen inte. För jag var varken ful, taktlös eller luktade illa. Nej, det tycktes mera så att jag var lite för krånglig och besvärlig att få med sig ut på dansgolvet. För den berättelse jag skrivit var inte så tydlig – min genre fanns inte. Hade jag hittat på den själv? Jo kanske. Så skulle vi dansa bugg eller vals? Foxtrot eller hambo? Nej min berättelse det var som en helt ny dans som de inte visste om de ville eller kunde lära sig. Några på ett av de stora förlagen var lite sugna på ett testa, men för att jag skulle få ett slutgiltigt besked var jag tvungen att pröva mitt tålamod. Vänta. Och vänta…

Beslutet drog ut på tiden och efter att ha fått ett slutgiltigt avslag var det bara att tugga i sig. Jag var en hårsmån från ett kontrakt med en av drakarna. Men nej var ändå nej. Jag fick veta att det inte handlade om brist på litterär kvalitét. Nej, jag fick ett ärligt erkännande att problemet var att min boks huvudkaraktär, min farfar, kom från den norra delen av landet. Detta kunde ju jag inte göra något åt.

Ibland händer det bästa när man kapitulerar. När man lägger sig raklång på myren och låter myggen ta för sig, låter det iskalla vattnet från vitmossan tränga in genom kläderna och vinden trösta. Då faller pusselbitar på plats, som av sig själv och allt tycks bli som det var tänkt. Det var ungefär så det kändes när förlaget North Chapter kontaktade mig och vi påbörjade vårt samarbete. Det känns så peppande! Nu är avtalet undertecknat och i sinom tid kommer boken ut!
På återhörande!

 

 

Om bokens långa resa

IMG_1754 2Det började för över fem år sedan med ett blixtrande infall. Jag skulle skriva en bok om min mystiske farfar uppfinnaren Alvar Lindmark. Mest för att jag ville lära känna honom. Boken var målet men också förevändningen att ringa upp främmande människor och ställa frågor om historien. Boken var också mitt alibi för att sitta ensam på min kammare timme ut och timme in och formulera ord och meningar. Timmarna blev till veckor som blev till år. Meningarna blev till sidor. Hundratals sidor. Tusentals sidor. Plötsligt var jag uppslukad. Berättelsen hade vuxit till något svårt och allvarligt. Det började handla om min pappas bortgång – mig själv och mitt liv.

Boken blev en resa in i mig själv.

Jag tog tjänstledigt från jobbet, jag gick ner i tid. Och jag fick ständigt frågan. Hur går det med boken? När får vi läsa boken? När är den färdig?

Jag visste inte för jag visste inte när boken skulle sluta växa. När berättelsen skulle ha expanderat färdigt. Ständigt fick jag nya ideer på personer att kontakta, resor att göra, böcker att läsa. Jag valde bort umgänge med verkliga människor för att skriva, jag valde bort jobbet, en trygg inkomst, jag sa upp mig. Jag blev förvirrad av mig själv. Stressad av hur boken stal mitt liv ifrån mig. Barnen växte och de pikade mig  ”Mamma blir aldrig färdig med sin bok”. Jag tvingade mig att skratta.

 

Man kan inte fortsätta i evighet. Man måste ju bli klar.

Jag hade veckor utan kontakt med omvärden. Veckor då jag stängde in mig med mina tankar i hopp om att bli färdig. Jag glömde tid och rum, gömde handla, betala räkningar, deklarera… Jag blev inte färdig.  Jag kände mig ganska misslyckad.

 

Jag skickade in en halvfärdig bok till förlag. Hoppades att de skulle se potentialen i det halvfärdiga och hjälpa mig. Två förlag såg det! Men jag var ändå ensam. Jag var peppad och bekräftad, men ensam. Jag ville skriva boken själv, göra den till min. Vågade inte släppa in en förläggare i processen för jag var rädd för att bli besluten på något. Jag vågade inte skriva kontrakt. Jag ville fortfarande behålla boken för mig själv en stund.

 

Ett förlag trodde på mig så mycket att det lockade mig med att anlita en formgivare som gjorde omslaget. ” I skuggan av ett geni” Skulle min bok heta.

Jag var peppad och lyrisk. Det var en målbild jag behövde, en lättnad. Vi planerade att boken skulle ges ut den sommaren som var. Men så blev det inte. Jag skrev inget kontrakt. Jag bröt med förlaget. Fokus hade blivit på fel saker. Jag var ju inte nöjd med min bok ännu. Den var ju inte färdig och jag drabbades av prestationsångest.

 

Men mitt i den processen förstod jag också var min starkaste rädsla låg. Vart min uppenbara blockering fanns. Jag hade inte låtit familjen läsa boken. Och jag skrev ju om deras liv också… Klart att de skulle påverkas – jag visste det men vågade inte se problemt till fullo för då kanske den skulle hindra mig.

Jag var var livrädd för deras reaktioner. Integritet är ett ledord i min familj, man fläker ju inte ut familjehemligheter. Så beter man sig ju inte! Jag hade ju gått över alla gränser och jag var så rädd för att bli utesluten ur flocken – men också att min bok skulle påverka dem på ett negativt sätt – att de skulle känna sig överkörda. Den dagen – för nästan ett år sedan, när jag mailade mitt manus till dem var den läskigaste i mitt liv. Hela kroppen var i olag och signalerade fara. Sedan låg mitt manus där i deras inboxar medan jag vandrade runt i ångest väntade på reaktionerna.

 

Vintersolståndet inträffar exakt vid den tidpunkt då en planets axellutning befinner sig som längst bort från den stjärna kring vilkenden ligger i omloppsbana. På Tomasdagen, lördagen  den 21 december, årets mörkaste dag, bjöd jag in familjen till mitt hem på brunch. Ingen var arg. Ingen ville utesluta mig ur flocken för att jag skrivit min bok. Vi hade olika åsikter om saker och det var ett känslosamt möte. Men de sa att det ville mig väl – att de ville att min bok skulle bli bra och utvecklas där den hade sin potential – de såg mitt driv och min talang och att jag hade min styrka som berättare när mina analyser hade sin grund i min egen person.

Det samma hade förläggare sagt. Det gick inte att blunda för det. Boken skulle inte bli en objektiv berättelse om Alvar Lindmark och industrialiseringens framväxt i Skellefteå. Nej, den skulle bli en högst subjektiv berättelse om hur historien lever vidare i generationerna. Hur sorg och tabu ärvs. Hur känslan av utanförskap ser ut och vad begreppet Geni innebär.

 

Jag hade min familjs stöd och det löste knutar i min berättelse. Jag lät fler och fler av de intervjuade få läsa och ha synpunkter – det var bra.

 

Jag insåg också att jag behövde göra det jobbiga ännu en gång. Jag behövde skriva om min bok från början till slut. Styka darlings och gå ännu djupare in i mig själv, min motivation och mina syften med berättelsen. Samtidigt tvekade jag. Jag störde mig på att jag drabbats av detta slukhål. Som stal tid, pengar, sömn fån mig och min familj. Skulle jag bara ge upp?  Den kanske aldrig skulle bli färdig ändå. Jag kanske bara inte hade den förmågan? Jag kände mig ganska pinsam och undvek att prata om den där himla boken. Men när jag var där i skrivandet i berättelsen – då var jag lycklig.

 

Men en dag sa min dotter till mig att hon blev så stressad av att se mig hålla på och aldrig bli klar. Det var inget skämt – det var allvar. Hennes aniktsuttryck fick mig att förstå att det faktiskt gick ut över henne nu. Så jag gav henne en deadline. Två veckor. Sjuka, galna veckor – nästan utan kontakt med omvärlden – en rygg som värkte som tusan.

Men vet du vad!  Jag lyckades!
Jag blev klar! Boken är klar!

 

För en vecka sedan skickade jag den till fyra förlag och nu är det bara att vänta.

 

Jag sa till min dotter att vi inte var helt framme ännu i arbetet med bokens tillblivelse. Men detta är en viktig milstolpe vi passerat. Om vi skulle cykla från Sikeå till Uppsala – ja, då är vi redan en bra bit söder om Gävle nu. Kanske står vi i Tierp och väntar på att bli upplockade.

IMG_1758 3

 

 

 

 

Lista som lösning

Innan fyra ska jag vara på folkparken i Skellefteå för att därefter hålla tal om min farfar och Alimaks historia på Västerbottens handelskammares 40-årsfest. Spännande!

Klockan halv tre går bilen norrut. Då ska jag vara fin i håret, ha fått på mig en klänning och övat in mitt tal en sista gång. Måste hinna tanka på vägen.

Jag har insett att jag behöver en strategi för dagar som dessa så att jag inte bara slukas upp av stress för att jag plötsligt ska ha missbedömt tiden, glömt att äta lunch, glömt att rasta hunden.

Det verkar så lätt för andra, tänker jag, att bara göra det som ska göras. I rätt ordning.

Men det är det inte för mig. Det sker inte automatiskt.

Jag kan ju inte piffa upp mig innan jag går ut med hunden och jag kan ju inte gå ut med hunden nu för då hinner hon bli kissnödig igen innan barnen kommer hem. Dessutom är det ju andra saker som ska göras innan det.

Idag har jag skrivit en noggrann lista med klockslag och aktiviteter för mail som ska skickas, text som ska läsas. Mat som ska ätas.

En lista kan vara lösningen. Hoppas allt går bra!