Vissa veckor ska bara uthärdas, förra var en sådan

Uthärda

Idag, för precis en vecka sedan, samtidigt som jag vårdade magsjukt barn, förberedde jag också ett framförande om farfar Alvar som skulle hållas på berättarfestivalen. Det kändes osäkert. Dagen efter skulle jag stå på en scen mitt i strålkastarljuset.

Tanken på att kräkas offentligt har verkligen blivit en rätt stark fobi för mig de senaste åren. Det värsta med magsjuka är inte bara själva utbrotten och att totalt tappa kontrollen utan att också på nolltid förvandlas till smittsam paria. Jag brukar tycka att det känns tillräckligt läskigt bara att sätta sig på en buss när barnen är sjuka och jag vet att jag kan ha blivit smittad och att nu dessutom stå på scen…

Men att vårda magsjukt barn innebär inte alltid att man drabbas. Jag har klarat mig fler gånger än jag åkt dit. Så jag försökte se på det hela med nykter blick. Troligtvis skulle jag hålla mig frisk och jag gjorde allt för att förbereda ett riktigt fantastiskt framförande. Och när tidningen Norra Västerbotten ringde för att göra en förhandsartikel så peppade jag ännu mer. Tjoho vad kul det skulle bli.

Tidigt nästa morgon bröt det ut och jag tänkte en en aning lättat att ”Okej, då vet jag i alla fall att jag blev sjuk och att jag inte kan åka”. Men det var samtidigt svårt att förlikas med faktum. Så sorgligt att det knappt gick att ta in. I månader hade jag sett fram emot den där dagen, ja, hela berättarfestivalen hade jag ju längtat så mycket efter. Kanske, kanske skulle det gå ändå, inbillade jag mig medan jag längtansfullt sneglade mot finkläderna jag förberett. Hm…Om jag duschade länge sminkade mig noga… Och så en värktablett på det…

Nej, så dumt, tänkt. Det är klart att det inte skulle ha blivit ett dugg bra. Framförandet blev hastigt inställt. Och jag låg hemma i min pyjamas, såg på barnfilm och sörjde.

På kvällen ringde en av arrangörerna, till mig och berättade att det varit jättemånga som kommit för att lyssna på mig. Jag blev som alldeles mjuk och varm i bröstet och så kom tårarna. Hon berättade att jag säkert skulle få tillfälle att uppträda med min berättelse en annan gång. Det vore ju toppen! Vi får se när det blir.

På lördagen, tre dagar senare, mådde jag lite bättre och kom mig äntligen till Skellefteå, denna dag för att tävla om stipendiet Berättarkraft på Västerbottensteatern. Jag hade inte ätit ordentligt få flera dagar men var i alla fall inte sjuk eller smittsam. Kul var det, och ganska bra gick det.

Nu är det en ny fräsch vecka som ska ägnas åt städning och bokföring. Var sak har sin tid. Hej då magsjuka! Nu har du haft din.

 

Jag hade knappast vågat börja

bildJag såg kanske ett eller två intensiva år framför mig. Nu har det gått mer än fyra sedan jag påbörjade mitt projekt.

I viss mån finns likheter med att få barn. Om jag verkligen på allvar förstått vilken kärlek, vilken rädsla, vilken sårbarhet som är kopplad till uppgiften att vara förälder så hade jag inte vågat ge mig in i det.

Och om jag hade vetat hur svårt det skulle vara att skriva en bok, hade jag knappast våga börja. Samtidigt känner jag inte ett uns av ånger.

”Ja men hur går det med boken då?” Frågan är obligatorisk men svår att besvara. Hela tiden kommer nya faser och när den kommer att vara färdig, har jag slutat sia om.

För ett år sedan, under Västerbottensdagarna på Grand hotell stod jag på en pampig scen och berättade om min farfar och den bok jag nästan skrivit färdigt. Jag minns så väl min formulering.

”Arbetet  med boken börjar närma sig sitt slut”, så sa jag.

Det var härligt att äntligen få berätta om det jag pysslade med. Ett teveinslag gjordes och i en artikel stod att jag skrivit en bok (två bokstäver fel. Skriver, borde det ha stått).

Sedan hörde folk av sig, från när och fjärran och frågade var man kunde skaffa boken. Och det var kul och bekräftande så klart. Men sedan kom stressen och prestationsångesten som sedermera blev till en mystisk skrivkramp som jag listigt fick lirka undan, med olika knep.

Ja, varje fas har sin tid.

”Hur mycket har du skrivit då?”, frågar vissa.

Många verkar tro att det är svårt att få ihop tillräckligt mycket material. Det är inte mitt problem

Jag svarar sanningsenligt att gissningsvis har jag över 800 sidor. Allt platsar dock inte i min bok.

Jag skriver och skriver om.

Min tillvaro som opublicerad författare är en aning mystisk, just nu. Kanske borde jag inte ens kalla mig författare, trots att det litterära bokskrivandet denna vår kommer att vara min huvudsakliga syssla.

Men om jag inte är författare vad är jag då? Kanske bara en naiv drömmare som tagit sig vatten över huvudet. Vissa stunder när jag är extra självmedveten tvivlar jag på om något av det jag producerat duger och om någon annan kommer att ha glädje av mina meningar.

Andra stunder när jag bara tillåter mig att vara ett verktyg för min berättelse kan en synnerligen skön formulering räcka för att jag ska våga tro på mitt projekt igen.

Som sagt. Varje fas har sin tid.

Som att vara i grossess.Men utan mage och foglossning. Däremot nyfiken, livrädd, inspirerad.

Men det där beräknade förlossningsdatumet är tyvärr ännu inte fastställt.

Kraften när någon ser kapaciteten i din egenhet

kraften

 

När jag lämnade min tillsvidareanställning på den lilla lokaltidningen, kändes det som om jag föll. Det susade i öronen och pirrade i fötterna som svindel när jag äntligen tog steget. Det var nu två år sedan.

Det var en enorm lättnad att släppa taget om ett jobb jag inte trivts med under en lång tid. Men också så läskigt. Som fritt fall på Gröna Lund kan jag tro. Men den attraktionen har jag aldrig vågat mig på, däremot hoppat av ett ekorrhjul i farten.

Vissa trodde att min uppsägning betydde att jag fått ett nytt mer spännande jobb att gå till. Det var inte sant. När jag hoppade av ekorrhjulet blev det stilla, tyst och ensamt och jag var så rädd för att det skulle fortsätta så. Att jag skulle ångra mig.

Jag hade redan två år tidigare hittat min passion. Det skönlitterära skrivandet. Idén att skriva boken om min farfar var som en häftig förälskelse som inte kunde stoppas. Ett kall. Som journalist var skrivandet mitt levebröd, men jag hade känt att något fattades. Tid för kreativitet, humor och allvar, kanske. Lekfullhet? Mod inför djupet och livet? Produktionskrav, leveranskrav fanns det gott om men också en upplevelse av att inte räcka till, att vara fel och dålig hängde som tunga mörka moln över mig. Hela tiden. Jag älskade orden, texten, möten med människor, men kanske var jag ingen journalist ändå? Det kändes som om jag borde ändra mig för att passa in, för att ekorrhjulet skulle kunna snurra i samma fart, helst lite snabbare, men aldrig någonsin långsammare. Motstånd, konflikter, ifrågasättande och känslor riskerade att stoppa upp flödet, därför undveks dessa. Och jag undvek dessa sidor i mig själv, så länge det var möjligt.

Det borde kunna vara annorlunda, kände jag. Det borde finnas plats för mig och mitt sätt att vara, någonstans i samhället, tänkte jag. Men man kunde ju inte vara säker. Jobben som journalist växte ju inte på träd och redan när jag börjat min utbildning hade jag bestämt mig. Arbetslös skulle jag inte bli. Jag skulle bli så flexibel och anställningsbar som möjligt.

Jag hade fått de där åtråvärda tillsvidareanställningarna men lämnat tryggheten. För vad? En diffus känsla av att jag hörde hemma någon annan stans.

Ett år som springvikarie på olika skolor, bärplockning, brödbak och en massa hundpromenader i skogen, tog det för mig, innan jag vågade ta steget att göra det som jag innerst inne ville, men kanske inte vågade.

En morgon när jag hämtade in min dagstidning till morgonkaffet såg jag en annons för något som hette Krenova. Ett kontor där nystartade företag inom kreativa branscher kunde få inkubatorsplats och rådgivning. Det kändes så rätt. Jag skickade in en ansökan med CV där jag utförligt beskrev minna ambitioner som företagare och framhöll min gedigna kompetens som journalist. Innerst inne ville jag ha tid med min bok, men det vågade jag inte riktigt skriva så mycket om, ifall det då skulle verka för flummigt. Jag ville ju så gärna bli accepterad och få möjlighet att sitta på det där kontoret. Lite kort bara under punkten ”Övrigt, intressen, talanger, meriter och kuriosa”, skrev jag att jag jobbade med en roman om min farfar uppfinnaren Alvar Lindmark.

Jag blev kallad till intervju med den inspirerande projektledaren Stina Berglund. Efter att vi hade pratat en stund sa hon att jag var välkommen som inkubatör, men på ett villkor. Att jag jobbade på min bok i första hand.

”Jag tror på den!” Sa hon.

Hörde jag rätt? Sa hon verkligen att jag borde göra det som jag verkligen brann för.

Det var lätt att lova detta.

På väg därifrån var kroppen så lätt att den tog en flygtur över över Umeås takåsar och byggkranar (det är typ sant).

Jag glömmer aldrig känslan. Lyckan över att ha hittat till Krenova bär jag med mig hela tiden. Kostnadsfria kurser och föredrag som stärker mig som företagare och en kontorsplats bland inspirerande människor som vill saker, tror på saker och vågar saker. Som liksom jag ibland står på darriga ben och gör sådant som är läskigt, men ack så nödvändigt för att kunna komma vidare.

Och kanske viktigast av allt, folk som tror på en.

Jag tycker att det är ganska sorgligt att tänka på hur många gånger jag gjort saker bara för att jag tror att det förväntas av mig. Jag bär nog på en himla stark rädsla för att inte duga som människa. Livrädd för att stötas ut ur samhället. Men jag tror inte att jag är ensam. Jag ser hetsen överallt. Konkurrensen, kapplöpningen. Som egen företagare jobbar jag hårt. Men jag tävlar inte längre. Jag vårdar mina unika begåvningar och ser inte till att bli någon annan än den jag är, för det tjänar ingen på. Men jag jobbar för att bli den bästa versionen av mig själv. För det tjänar alla på.

Enkelbiljett till Halmstad

HalmstadJag har en enkelbiljett till Halmstad helgen nästa vecka. Jag har aldrig varit i Halmstad, vet i princip inget om Halmstad, men ska dit och träffa en äldre herre som jag bara talat med i telefon. Intresset för min farfar för oss samman. Det är ju skitlångt till Halmstad.

Nyfikenheten är min motor.

Ibland tänker jag att det inte är normalt att bara ge sig iväg till Halmstad så där och så blir jag generad. Men sedan tänker jag att det finns många konstigare saker att ägna sin tid åt.

Jamen bra, så då var det bestämt! Biljetterna är betalda sedan länge. Nu ska jag bara boka resan tillbaka. Det kan ju vara praktiskt.

Med spegel och mirakelbrygd

Spegel

Robertsfors är årets berättarkommun och i måndags kväll berättade jag om min farfar Alvar Lindmark på Robertsfors bibliotek som en inledning på kulturveckan med berättartema.  Det var en intressant upplevelse. Jag kan bli jättenervös över att bara presentera mig själv på ett vanligt möte och ibland kan jag bli så tvärblyg i helt vardagliga sammanhang att jag tror jag kan uppfattas som en smula märklig för vissa. Samtidigt har jag har alltid älskat, ja verkligen äääälskat att stå på en scen. Det här senaste året har jag haft förmånen att berätta om min farfar och mitt bokprojekt vid flera tillfällen. Vid ett av dessa bestod publiken av 650 personer, de flesta för mig helt okända. Strålkastarljuset i mitt ansikte var starkt och distansen till åhörarna var stor. Jag gillar att spela teater, dramatisera och spexa lös och det är lättare på en stor scen.

På Robertsfors bibliotek bestod publiken av människor jag på något sätt har skapat en relation till.  Rummet var inte stort men så fullt av åhörare att några fick sitta på borden, någon på en pall och en annan på golvet. Det var helt fantastiskt att känna att de kommit dit för att lyssna på mig.

Men det är en stor utmaning att stå så nära sin publik, se alla ansikten tydligt. Det är en utmaning att gå in i en roll som berättare när folk vet hur jag är i mina andra roller som mamma, kompis, patient, konsument, kollega, granne.

Nåväl. Jag tror det gick bra! Det kändes bra!

Idag dricker jag en brygd på honung, citron och ingefära för att hålla en förkylning i schack och knåpar ett nytt tal som jag ska hålla i morgon. Det är en del i en inspirationsföreläsning där flera företagare pratar och Linda Skugge står som dragplåster. Så himla kul att jag får vara med, känner jag. Nu gäller det att ladda. Ladda framför spegeln