Lista som lösning

Innan fyra ska jag vara på folkparken i Skellefteå för att därefter hålla tal om min farfar och Alimaks historia på Västerbottens handelskammares 40-årsfest. Spännande!

Klockan halv tre går bilen norrut. Då ska jag vara fin i håret, ha fått på mig en klänning och övat in mitt tal en sista gång. Måste hinna tanka på vägen.

Jag har insett att jag behöver en strategi för dagar som dessa så att jag inte bara slukas upp av stress för att jag plötsligt ska ha missbedömt tiden, glömt att äta lunch, glömt att rasta hunden.

Det verkar så lätt för andra, tänker jag, att bara göra det som ska göras. I rätt ordning.

Men det är det inte för mig. Det sker inte automatiskt.

Jag kan ju inte piffa upp mig innan jag går ut med hunden och jag kan ju inte gå ut med hunden nu för då hinner hon bli kissnödig igen innan barnen kommer hem. Dessutom är det ju andra saker som ska göras innan det.

Idag har jag skrivit en noggrann lista med klockslag och aktiviteter för mail som ska skickas, text som ska läsas. Mat som ska ätas.

En lista kan vara lösningen. Hoppas allt går bra!

Kraften när någon ser kapaciteten i din egenhet

kraften

 

När jag lämnade min tillsvidareanställning på den lilla lokaltidningen, kändes det som om jag föll. Det susade i öronen och pirrade i fötterna som svindel när jag äntligen tog steget. Det var nu två år sedan.

Det var en enorm lättnad att släppa taget om ett jobb jag inte trivts med under en lång tid. Men också så läskigt. Som fritt fall på Gröna Lund kan jag tro. Men den attraktionen har jag aldrig vågat mig på, däremot hoppat av ett ekorrhjul i farten.

Vissa trodde att min uppsägning betydde att jag fått ett nytt mer spännande jobb att gå till. Det var inte sant. När jag hoppade av ekorrhjulet blev det stilla, tyst och ensamt och jag var så rädd för att det skulle fortsätta så. Att jag skulle ångra mig.

Jag hade redan två år tidigare hittat min passion. Det skönlitterära skrivandet. Idén att skriva boken om min farfar var som en häftig förälskelse som inte kunde stoppas. Ett kall. Som journalist var skrivandet mitt levebröd, men jag hade känt att något fattades. Tid för kreativitet, humor och allvar, kanske. Lekfullhet? Mod inför djupet och livet? Produktionskrav, leveranskrav fanns det gott om men också en upplevelse av att inte räcka till, att vara fel och dålig hängde som tunga mörka moln över mig. Hela tiden. Jag älskade orden, texten, möten med människor, men kanske var jag ingen journalist ändå? Det kändes som om jag borde ändra mig för att passa in, för att ekorrhjulet skulle kunna snurra i samma fart, helst lite snabbare, men aldrig någonsin långsammare. Motstånd, konflikter, ifrågasättande och känslor riskerade att stoppa upp flödet, därför undveks dessa. Och jag undvek dessa sidor i mig själv, så länge det var möjligt.

Det borde kunna vara annorlunda, kände jag. Det borde finnas plats för mig och mitt sätt att vara, någonstans i samhället, tänkte jag. Men man kunde ju inte vara säker. Jobben som journalist växte ju inte på träd och redan när jag börjat min utbildning hade jag bestämt mig. Arbetslös skulle jag inte bli. Jag skulle bli så flexibel och anställningsbar som möjligt.

Jag hade fått de där åtråvärda tillsvidareanställningarna men lämnat tryggheten. För vad? En diffus känsla av att jag hörde hemma någon annan stans.

Ett år som springvikarie på olika skolor, bärplockning, brödbak och en massa hundpromenader i skogen, tog det för mig, innan jag vågade ta steget att göra det som jag innerst inne ville, men kanske inte vågade.

En morgon när jag hämtade in min dagstidning till morgonkaffet såg jag en annons för något som hette Krenova. Ett kontor där nystartade företag inom kreativa branscher kunde få inkubatorsplats och rådgivning. Det kändes så rätt. Jag skickade in en ansökan med CV där jag utförligt beskrev minna ambitioner som företagare och framhöll min gedigna kompetens som journalist. Innerst inne ville jag ha tid med min bok, men det vågade jag inte riktigt skriva så mycket om, ifall det då skulle verka för flummigt. Jag ville ju så gärna bli accepterad och få möjlighet att sitta på det där kontoret. Lite kort bara under punkten ”Övrigt, intressen, talanger, meriter och kuriosa”, skrev jag att jag jobbade med en roman om min farfar uppfinnaren Alvar Lindmark.

Jag blev kallad till intervju med den inspirerande projektledaren Stina Berglund. Efter att vi hade pratat en stund sa hon att jag var välkommen som inkubatör, men på ett villkor. Att jag jobbade på min bok i första hand.

”Jag tror på den!” Sa hon.

Hörde jag rätt? Sa hon verkligen att jag borde göra det som jag verkligen brann för.

Det var lätt att lova detta.

På väg därifrån var kroppen så lätt att den tog en flygtur över över Umeås takåsar och byggkranar (det är typ sant).

Jag glömmer aldrig känslan. Lyckan över att ha hittat till Krenova bär jag med mig hela tiden. Kostnadsfria kurser och föredrag som stärker mig som företagare och en kontorsplats bland inspirerande människor som vill saker, tror på saker och vågar saker. Som liksom jag ibland står på darriga ben och gör sådant som är läskigt, men ack så nödvändigt för att kunna komma vidare.

Och kanske viktigast av allt, folk som tror på en.

Jag tycker att det är ganska sorgligt att tänka på hur många gånger jag gjort saker bara för att jag tror att det förväntas av mig. Jag bär nog på en himla stark rädsla för att inte duga som människa. Livrädd för att stötas ut ur samhället. Men jag tror inte att jag är ensam. Jag ser hetsen överallt. Konkurrensen, kapplöpningen. Som egen företagare jobbar jag hårt. Men jag tävlar inte längre. Jag vårdar mina unika begåvningar och ser inte till att bli någon annan än den jag är, för det tjänar ingen på. Men jag jobbar för att bli den bästa versionen av mig själv. För det tjänar alla på.

Med spegel och mirakelbrygd

Spegel

Robertsfors är årets berättarkommun och i måndags kväll berättade jag om min farfar Alvar Lindmark på Robertsfors bibliotek som en inledning på kulturveckan med berättartema.  Det var en intressant upplevelse. Jag kan bli jättenervös över att bara presentera mig själv på ett vanligt möte och ibland kan jag bli så tvärblyg i helt vardagliga sammanhang att jag tror jag kan uppfattas som en smula märklig för vissa. Samtidigt har jag har alltid älskat, ja verkligen äääälskat att stå på en scen. Det här senaste året har jag haft förmånen att berätta om min farfar och mitt bokprojekt vid flera tillfällen. Vid ett av dessa bestod publiken av 650 personer, de flesta för mig helt okända. Strålkastarljuset i mitt ansikte var starkt och distansen till åhörarna var stor. Jag gillar att spela teater, dramatisera och spexa lös och det är lättare på en stor scen.

På Robertsfors bibliotek bestod publiken av människor jag på något sätt har skapat en relation till.  Rummet var inte stort men så fullt av åhörare att några fick sitta på borden, någon på en pall och en annan på golvet. Det var helt fantastiskt att känna att de kommit dit för att lyssna på mig.

Men det är en stor utmaning att stå så nära sin publik, se alla ansikten tydligt. Det är en utmaning att gå in i en roll som berättare när folk vet hur jag är i mina andra roller som mamma, kompis, patient, konsument, kollega, granne.

Nåväl. Jag tror det gick bra! Det kändes bra!

Idag dricker jag en brygd på honung, citron och ingefära för att hålla en förkylning i schack och knåpar ett nytt tal som jag ska hålla i morgon. Det är en del i en inspirationsföreläsning där flera företagare pratar och Linda Skugge står som dragplåster. Så himla kul att jag får vara med, känner jag. Nu gäller det att ladda. Ladda framför spegeln

Min super-super-supervärdefulla tid

Bild 2013-09-19 kl. 11.22Hunden är rastad. Barnen i skolan. Kaffet är klart. Äntligen skrivro. Eller…kanske… inte. Min larviga ringsignal och ett mobilnummer på displayen. Spännande. Eller…

– Hallå hallå. Är det Anna jag talar med?

– Mm.

– Men så trevligt. Jag ringer från företaget Företaget och har ett jättebra erbjudande till dig som egen företagare. Hoppas att jag inte stör.

– Mm

– Jättebra Anna. Jo vi håller på att lansera våran fantastiska superprodukt. Ett mobilt bredband som gör att du kan surfa när du vill. Hur mycket du vill. Var du vill. Och som egen företagare är ju tiden väldigt värdefull. Eller hur. Så då passar ju det jättebra. Och allt detta bara till det låga priset Superpris och inte nog med det. Du får en dator och en massa tjänster och du kan ringa när som helst och garanti om det går sönder och det är ju jättebra eller hur?

– Mm

– Men då undrar jag bara hur många du vill ha. Du kan beställa upp till tre stycken. Hur många är ni i företaget?

– Alltså det är bara jag och jag måste fundera på om jag behöver det här.

– Men tiden för dig som egen företagare är ju så värdefull för dig. Och du kan surfa när du vill.

– Men alltså. Du kanske hör att jag är osäker. Det är just det med tiden. Den är ju värdefull som sagt. Jag har inte tid att sätta mig in i det här. En halv dags jobb är det att utröna om jag behöver en Superprodukt och om jag har råd med detta Superpris. Jag har annat att göra. Kan inte det här med teknik.

– Men då kan vi ju kika på det nu. Vad är problemet.

– Det funkar inte så för mig. Ring i morgon.

– Tyvärr. Erbjudandet gäller bara idag.

– Alltså jag orkar inte med fler prylar. Jag vill ha inspiration och skrivro. Jag vill inte kunna surfa när jag vill, för då kanske jag börjar surfa iväg och kolla på youtube när jag borde jobba. Då får ju jag inget skrivet och mitt jobb är att skriva. För att skriva behöver jag lugn.

Jag tittar ut genom fönstret och tänker att jag vet att jag borde säga NEJ TACK. Men jag är samtidigt osäker. Han verkar ju vara så säker på att det är en Superprodukt. Tänk om jag ångar mig.

– Men om du vill kan jag ringa senare i eftermiddag. Så får du tänka.

– Okej. Gör det.

Sedan börjar jag googla superprodukten och surfar vidare på nätets stora våg av möjligheter. Tiden går. Min värdefulla tid sveper iväg som en surfingbräda i stormen.

 

 

Upp å’ hoppa!

Uppohoppa

Jag har verkligen haft en lång och skön semester som nu är över. Det trixiga med att vara sin egen chef är kanske att säga åt sig själv att ”Nu räcker det med ledigt. Nu börjar du jobba”.

Hösten är ett vemod, ett farväl till sommaren. Det är som att lämna en fantastisk fest innan gryningen.

Förra hösten fick jag en kontorsplats på inkubatorn Krenova i Umeå. Det var helt underbart att plötsligt befinna sig i ett sammanhang. Vara sin egen, men ha kollegor som också är sina egna.

På Krenova hade man alltid någon att småprata med under lunchen. Man hade någon att be om råd, moraliska, estetiska, praktiska.

I maj tog jag en paus från Krenova för att vikariera på Umeå Tidning. Där fanns också sammanhanget som hindrar mig från att min folkskygga och introverta sida ska ta över. Det var skitkul att jobba som journalist tillsammans med trevliga kollegor som uppmuntrar och bidrar med kreativitet. Nu är vikariatet slut och det är helt okej. Jag strävar inte längre efter tillsvidareanställningar. Jag har haft sådana. Friheten och oberoendet är viktigast för mig.

Jag får komma tillbaka till Krenova i höst när det finns plats. Och jag längtar.

Denna måndag är mitt kontor hemma. Jag ska skriva mail, bokföra och förbereda ett storslaget tal till Alimaks 65-årsjubileum på torsdag.