Med noll respekt för den stora potatisen

Trött, höggravid och inlindad i bruna nylonstrumpbyxor och en potatissäck. Runt kutade ett dussin sockerspeedade troll, skelett, häxor och monster som fått för sig att de skulle göra kullerbyttor från våningssängens överslaf, samtidigt som de tuggade på överdimensionerade döskallegodisar.

Jag var ensam vuxen i rummet, för de andra satt och drack kaffe. Jag hade sagt att jag skulle ha koll. Det stämde inte. Jag hade noll koll. Det var som en skräckfilm att metodiskt  lyfta ner två kiknande ungar i taget, medan min argaste röst malde på. ”Nej, nu får ni sluta. Nu är det inte roligt längre!” De höll inte med alls – de tyckte verkligen att det var jätteroligt. Så här i efterhand kan jag förstå dem. De kunde bara inte känna särskilt stor respekt för en potatis. En stor desperat potatis.. Jag hade nämligen klätt ut mig till min egen barndoms största skräckupplevelse – storpotäten. Med jättemagen passade det perfekt. Jag gick runt och puttrade pot pot pot pot – men inte en endaste unge blev rädd, tittade bara ointresserat. De hade ju aldrig sett ”Vilse i pannkakan” som jag gjort när jag var barn.

När jag var barn var Halloween också bara ett märkligt fenomen man fick se i High scoolfilmer. Pumpor, bus, godis och trams. Vi gick till gravarna istället, tände ljus, tänkte på de döda. Som barn minns jag också hur en äldre generation suckade och ibland förfasades över påskens förfall. De sa lite svårmodigt att när de var barn var det minsann minnet av Jesu lidande som stod i fokus. För oss var det ju påskäggen. Och som om syndens kvot inte var fylld med råge redan så klädde vi ut oss i gamla städrockar och tiggde godis av grannarna.

Nu vill mina barn ta på sig löständer och häxhattar och tigga godis av grannarna.

”Eh, ni äter ju inte ens godis!” Suckar jag.

Men det är ju kul ändå, säger de. Och jag ojar mig som den gamla gumma jag blivit. Allt är bara en enda stor mischmasch av grön spagetti med blodsås som jag bara serverar som den självklaraste sak i världen. Jag behöver i alla fall inte klä ut mig till zombie i år. Jag känner mig redan som en.

En snickesnackares bekännelser

Jag är nog inte särskilt lagom av mig. Nej det är allt eller inget som gäller och då måste man ofta se upp med sig själv och sina prioriteringar, har jag lärt mig genom åren. Jag spelar aldrig mobilspel längre för jag vet att jag blir hopplöst fast i såväl tetris eller candy crush och kan försaka så mycket viktigt på vägen.
Samma sak med teveserier – har nästan slutat se dem överhuvudtaget.
Det är ofta ganska stökigt hemma hos oss för jag tycker att städning själ onödig tid. Men när jag städar, ja då städar jag ordentligt. In i varje vrå ska jag med dammsugaren, in i varje drällig låda och ner i varje avlopp. Det tar tid, mycket tid. Men sådan är jag. Inte lagom.
Ibland händer det att jag blir spontanfull på en fest, men jag kan konsten att ta ett litet glas vin och inget mer på en middag. Ofta går det också att äta en liten bit choklad och sedan sätta stopp och det gör mig stolt. När jag kan vara måttfull. Mina omåttliga drag skulle kunna ha inneburit stora problem i mitt liv. Eller för mina barn för den delen. Men det har det inte. Förrän nu.
Nu har de nämligen förbjudit mig att prata. Ja, åtminstone om jag ska följa med dem till skolan, eller gå på en fest i deras sällskap så måste jag ha munkavle. Konstigt nog kan man tycka, eftersom jag är jag ganska blyg och till och med lite folkskygg emellanåt. Men de vet minsann hur jag kan spraka till och bli så nyfiken och det är så roligt att prata, fråga, undersöka och veta. Mycket och länge kan man filosofera med folk, snickesnacka och babbelbabbla. Men inget ytligt litet stryk med dammvippan här heller. Nej inga sådana samtal om väder och vind som man kan avbryta direkt när barnen vill ha min uppmärksamhet. Nej ner i djupet vill jag. Reda ut problem och kanske till och med förstå livets mening. Och ja, det tar tid. Mina barn måste dra i mina armar och vråla, och det händer ofta att vi blir ovänner, för jag kan ju inte sluta när det är som mest spännande. Inte bara säga hejdå, mitt i samtalet.
Ibland på stan hjälper min dotter mig att ta på skygglapparna. Hon säger att jag bara får titta rakt fram när vi är på stan, så att jag inte ska se någon jag känner. För hon vet att jag inte är en sådan som bara tar ett glas vin, eller jo, just detta kan jag ju, men inte bara säga ”Hej. Läget?” Och sedan flyta vidare i stadsrusningen.

Dags att casha in

Plötsligt rinner utdelningen rakt i mina fickor. Och jag är girig men mycket lycklig. Äntligen är tiden inne att casha in. Så är det på hösten. Jag är rik som ett troll. Och det bästa av allt… Du också kan bli det.
Verkar jag som en yster anhängare av en amerikansk dröm. Nyfrälst och rosig med kotlettfrisyr och vita tandrader? En pösig entreprenör i  som älskar att skrävla om sina bedrifter i något sommarprogram.
Nej, jag har bara varit ute i skogen. Det är fullt. Proppfullt där ute och det är bara att håva in guldet.
Jag gör det. Vill ha hela skogen i min frys. Inget får förfaras. Men det är en omöjlig uppgift. Jag blir som besatt hagalen den här årstiden. Så hjälp mig snälla att ta vara på höstens alla gåvor. Nyss hittade jag kilovis med karljohansvampar på hundpromenaden. De var galet stora. Stora som små kattungar. Och inte ett dugg maskätna. Jag bar hem dem varsamt i min famn som om de var bebisar och sög in doften av höst.
Visst visst, jag hade ju lovat barnen att vi skulle gå på lekland. Men planen blev givetvis inställd. Hallå- mamma hade ju i princip vunnit en högvinst, så tyvärr… Problemet är att barnen inte gillar svamp överhuvudtaget, så jag berättade vad den kostade per hekto i affären.
Hela eftermiddagen pysslade jag om mina älsklingar. Borstade och rensade, skivade och la prydligt på tork. Sedan blev jag så klart stressad. Det fanns ju mer där ute. Och så alla blåbär och lingon.
Jag är tack och lov inte ensam. När jag och min kompis plockar hjortron om somrarna kan vi göra det i ösregn och extremhetta. Vi betalar med vårt blod, till alla mygg som ser sin chans att kalasa på våra kroppar. De är lyckliga, vi är lyckliga. Jag skulle kunna tillbringa dagar i skogen. Som en jägare i älgjaktstider, men utan gevär, skulle jag kunna sitta på huk och bara plocka och plocka.
Jag ser ut som en stirrig dåre och går knappt att prata med. Kanske verkar jag inte frisk. Men jag lovar, jag är så lycklig.
Jag är frilansande kulturarbetare och egenföretagare. Kan sällan casha in för jag tjänar ganska lite. Och jo, jag skulle vilja köpa nya skor och gå till frissan. Mina pengar räcker inte till alla frestelserna jag ser i skyltfönstren och inredningstidningarna. Ofta är begäret till att konsumera större än jag vill erkänna.
Men på hösten är jag så förmögen. Inget fattas mig.

De hade byggt bo i mina ridbyxor

”Hör mamma, jag tror att gubben höst har kommit”, viskar min poetiske sexåring.
Jag hör hur det väser i trädkronorna och medger.
”Ja, du har rätt. Snart är sommaren slut”.
Jag liksom pressar honom ner i mitt knä. Fäller ihop hans långa ben och armar, min nyss så lilla bebis som nu börjat förskoleklass. Vemodet över årstidernas hastiga förändringar och insikten om livets förgänglighet sköljer över mig.
Samtidigt njuter jag av vissheten att det som tar slut övergår i något nytt. Det är så spännande att leva.
Men jag vill ändå bevara, konservera stunder och samla minnen för att kunna återvända dit i tanken.
Jag minns själv hur det var att vara sex, när vuxna tittade med den där blicken och sa. ”Oj, vad tiden går fort”. ”Oj vad stor du blivit”. Varför höll de på sådär? Tjatade om tiden. Nu är jag en likadan tant.
Det var tio år sedan vi flyttade till vårt hus. Lika länge sedan var det som jag proppade in gamla kartonger från barndomen i förrådet. Idag är kartongerna ännu fler och jag har glömt bort vad de innehåller. Innan när jag var ung och fri bodde jag litet och flyttade så ofta mellan studentrum och andrahanskontrakt. Ändå hade jag lyckats samla på mig så mycket som bara inte gick att slänga. Det stör att jag glömt vad som finns i kartongerna och nyfikenheten på minnen från min egen skolstart leder till att jag öppnar dem. Där finns bland annat en teckning som mössen knapprat på i kanterna. Åh så äckligt. Och sorgligt.
Men de har kalasat på mycket mer än så, ryggsäcken från tågluffen, den första bh:n och skinnmössan från när jag var bebis. Mina gamla ridbyxor har de byggt bo i.
Jag blir illa till mods och hoppas att de inte slukat dagböcker och brev också, det har de inte. Phu!
Jag nyser flera gånger och lägger ut alla gamla musätna barndomsminnen på grusplanen. Filmar dem med mobilen och tar farväl. Det var ju inte ridbyxorna som var viktiga egentligen, det var ju minnet av farmor som gav dem i gåva strax innan hon gick bort. Och allt det andra som mina artefakter påminner mig om. Jag ställer dagböckerna och breven på en säkrare plats och tackar mössen för hjälpen att rensa ut och prioritera. Skräpet kör jag till tippen. Sedan känner jag mig lätt i sinnet och beredd att möta gubben höst.

I rosensnåret med smetig palett

Våra somrar brukade börja med långa listor. Det där med att vara husägare var verkligen ingen dans på rosor. Fast hallå! Vad betyder det uttrycket egentligen? Något enkelt? Men det låter ju faktiskt väldigt komplicerat att dansa på rosor. Snubblig och dyrt om man inte dansar bland våra nyponrosor i trädgården, då är det gratis, men ändå mera snårigt. Men på dem, hm, då måste man lätt som en fjäril.
Nåväl, det var inte det jag skulle berätta utan om att vara husägare. Det var inte som jag drömt om.
På listorna vi brukade skriva precis när semestern började, stod allt som måste göras. Skrapa, måla, fälla träd, rensa i förrådet, laga allt som var trasig eller fixa saker innan de blev trasiga och dyra. Det var inte så här jag hade tänkt mig mina somrar, frustade jag bittert. Vara slav under ett hus behov. Däremot hade jag fantiserat om att stå mitt i trädgårdens prunkande grönska och måla. Nej, inte på huset! Utan vid staffliet på en stor canvasduk. Stora djärva penseldrag till tonerna av jazz eller ja, varför inte lite punk. Men det fanns ju aldrig tid eller energi över till det. Tills en dag…
Det var så ovanligt stilla på tomten och varken huset eller trädgården skrek efter någon akut uppmärksamhet. Barnen cyklade iväg till kiosken för att köpa sin dagliga glass, alldeles själva, maken löste korsord i hängmattan och jag kände plötsligt skaparkraften spira och spruta.
Och vipps så står man där och målar, full av triumf! Och tavlorna bli fina och man fotar dem och skryter på facebook. Får hundra likes och går runt och spänner sig. Man kanske skulle ha en utställning rent ut av, hö hö.
Men så slår det över. Jag kan inte få nog, utan köper mer duk, mer färg och påbörjar tre till samtidigt. Sätter på en gammal Ebba Grön, smetar med fingrar och sand och servetter och känner mig så avant garde. Tills jag inser. Jag har ingen plan med någonting.
”Vi åker till stranden!” Säger maken och barnen och jag står kvar, i rosensnåret, med min palett.
Vad ska det bli? När är det dags att avsluta en tavla? Den blir bara fulare ju mer jag smetar. När jag tar ett steg bakåt, granskar mitt verk skäms jag. Det är bara kludd. Barnen målar mycket finare. Jag målar dit ett träd, ett ansikte och en vind. Kanske klart så? Nej fy.
När kvällen kommer målar över min tavla. Axlarna värker och jag vill gråta. Händerna är gröna av färg som inte går att tvätta bort. Tavlan liksom huset tidigare, kräver – Gör mig fin!
Livet är en dans på rosor. Snårigt, vackert och svårt. Och det sägs dansar man för mycket får man stickor i fötterna. Nästa dag åker jag med till stranden och försöker glömma mina tavlor. När prestationångesten släppt märker jag att de inte var helt pjåkiga. Inga mästerverk. Bara helt normalt okej.