Du ska inte tro det blir sommar

Vi skulle åka från Uppsala till huvudstaden, roa oss med ”Grönan” och ”Moderna”. En käck liten kärnfamilj med rosor på kind och solsken i blick. Fria, härliga semesterfirare med ryggsäck och sandaler. Malligt gick jag där och pös över hur stora barnen plötsligt blivit. Hur moget de förde sig på väg mot tågstationen. Jag tittade ömt mot min snygge make. Han tryckte min hand. Fräknig och brunbränd med nytvättat hår, var jag. Kände mig vacker som i en reklam.
”Jag går och köper biljetter”, sa han.
”Nej. Jag fixar”, sa jag nobelt. Det var ju en sådan dag allt borde gått på räls.
På övre plan var det lång kö vid biljettautomaterna. På nedre – bara jag. Flyt, tänkte jag, men med en smygande oro. Lite konstigt var det allt. Var inte automaterna där uppe gula, men denna var vit? Nåväl, jag betalade och skyndade mot min familj.
De stod redan vid ett gult tåg och peppade. Redo. Jag hejdade dem.
”Vänta!!!”
Det stod UL på tåget. Det stod SJ på biljetterna i min hand. Hade jag verkligen köpt fel biljetter?
”Åh nej, har du köpt FEL biljetter”, sa maken med en röst som gjorde att solen gömde sig bakom ett svart moln.
”Nej. Ni kanske står vid FEL tåg”, sa jag i iskall ton.
”SJ-tåget går ju om en timme”, suckade han.
Och jag blev som en tom pruttbalong med martyrblick.
Och den nyss så stora sonen la sig på perrongen och skrek.
”Jag vill åka tåg, nuuuu!”
Och storflickan ylade ”Åh mamma”.
Stressen tog mig i besittning och jag flämtade iväg mot en informationsdisk.
”Lös detta. Annars har du förstört semestern”, malde en röst inom mig.
”Hjälp, vad är det här för biljetter? Jag måste få byta”. Sa jag med ocharmig min.
Men SJ hade ingen personal i luckan.
”Det får bli lunch här”. Sa jag och styrde sura familjen mot en grill. Mig var det ändå mest synd om. Jag som längtat efter lunchen på Moderna.
Barnen ville inget ha. Bara läsk. ”Nej, nej” eller ”Okej, jo, jo…” Bara inte kaos. Jag svor åt maken och skrek åt barnen och i korvmojjens glasruta såg jag mitt krackelerade ansikte.
Över varsin fiskburgare surade vi, vid ett smutsigt plastbord som jag kinkigt torkat med servett. Då kom första regndroppen och vind som blåste bort läskbuskar och servetter. Vattnet strilade in under jackan.
Sonen bröt samman för det var senap i maten.
Där satt vi fyra ilskna, under ett läckande parasoll. Ingen annan än duvorna vågade närma sig på en lång, lång stund.

Livet, bullar och en skitig bil

Det är avslutning på skola och dagis. Finklädda barn och små häggblad som flyger som snö i vinden. Jag vill köpa present till fina fina magistern och underbara dagispersonalen. Manifestera min uppskattning, men inser att jag inte hinner. Jag är ensam hemma med barnen för maken jobbar järnet nu, innan semestern. Snart är det dags för sommarens resa söderut. Bilen ska packas. Vad ska packas? Sängkläder, hundmat, begravningskläder. Måste tvätta. Måste skriva krönika och betala räkningarna, frysa in bananerna innan de blir bruna. Dricka upp alla liter mjölk i kylen. Laga bilens blinkers. Och tvätta av karossen från fågelbajs och… vad är det för kletigt? Björksav?
Och tvätta mina glasögon på samma gång, jag ser ju knappt något. Och vattna alla blommor och plocka alla nässlor som växer så snabbt.  Nej Anna! Stopp och belägg! Inga nässlor. Där går gränsen! Men hunden måste borstas. Barnen måste borstas. Och klippas. Hur ska jag hinna?
Jo, Anna, man skriver ju en lista. Bra!  Får ur alla tankar ur skallen. Fäster på papper och värderar. Exemplariskt!
Och så kommer den smygande sorgen över barnens gammelmormor som hastigt gick bort för två veckor sedan. Hon var mycket gammal. Livet tar slut och det är som det ska. Men ändå. Ögonen tåras av minnen. Tiden som varit, som aldrig kommer åter. Jag hinner inte tänka mer. Och så fyller maken snart år. Många, många jämna år. Och all den tid vi haft tillsammans… Jag vill liksom skriva ett tal. Det finaste i världen. Uttrycka min kärlek, tänker jag. Men hur ska jag hinna.
Och alla vänner som fått bebisar. Som jag inte hunnit träffa. Som snart är stora barn.
Men så när jag står där i köket och känner livets fulla närvaro, har jag plötsligt glömt listan och kådar plötsligt en deg på 100 gram jäst och en liter mjölk. Som för att släppa ut lite spänningar ur nacken och känslor ur hjärtat. En bulldeg. I alla hast. Som ligger där och jäser. Bullar är ju alltid bra att ha. Men det stod inte på listan.
Nu kräver degen att jag kavlar, delar, penslar, sockrar, gräddar.
Anna,supersnille, hur tänkte du nu?
Nåväl, vi åker iväg på vår resa, med tovigt hår i en skitig bil. Vi har ju varandra. Och en massa bullar. Som tar slut.
Precis som livet.

Obehaget växte som ogräs i skallen

Tillsammans med elräkningen och Bamsetidningen låg plötsligt ett brev med mitt namn på. Jag kände inte igen handstilen och blev väldigt nyfiken. Men när jag hade öppnat det och funnit en dekal med svenska flaggan på och texten ”Sverige åt svenskarna, nordiska nationalsocialister” och texten ”Vi ses!!”, på baksidan, blev huvudet bara blankt. Jag förstod ingenting. Var det en inbjudan. Ett försök att värva mig. Jag gick igenom allt jag sagt, gjort och skrivit den senaste tiden och plötsligt hakade minnet fast i den krönika jag skrivit inför svenska nationaldagen. Hade den kanske provocerat någon? Var det ett förtäckt hot?
Ett frö av förvirring och obehag växte som ogräs i skallen. Kanske var det syftet. Hade det varit lättare om jag förstod? Tänkte jag.
Det var ett år sedan nu. Och jag önskade verkligen att jag var en tuff person som tog livet med en klackspark, la saker bakom mig. Men jag kände mig som tretton igen, på väg hem från skolan med skammen dunkade i kinderna. Skulle jag måsta gå tillbaka igen? Kunde jag slippa bli vuxen.
”Anna Lindmark har stora tuttar” stod det med spretiga bokstäver. Svart spritpenna var omöjlig att gnugga bort. Jag var tretton men det var sant. De var stora, men jag kände mig som barn och det var knepigt när det yttre som inte kommunicerade mitt inre. Vuxenvärlden betraktade jag med ögon lika fulla av nyfikenhet som rädsla och avsmak.
Jag gick på Ålidhemsskolan och det var mitt skåp som någon okänd människa klottrat på och jag förstod inte varför.
Min lillasyrra tyckte att det var coolt att någon kommenterat mina bröst. Det visade ju att jag ”var någon”, tillhörde de tuffa, men det var inte sant. Jag stängde in mig på mitt rum och grät.
Nästa dag hade någon snäll städerska tvättat bort texten och min tröja var tightare än någonsin. Hakan pekade uppåt. Jag ville visa mig tuff och onåbar. Någon annan strategi hade jag aldrig hört talas om.
”Du ska aldrig visa att du bryr dig”, sa någon.
”Det var ju inte så farligt ändå. Du är bara så överkänslig”, sa någon annan.
När jag fick den där lappen i brevlådan för ett år sedan försökte jag agera som när jag var tretton, som jag inte brydde mig. Men det gjorde jag. Lappen har funnits som en skugga inom mig. Som en påminnelse om att mitt skrivande, det arbete jag älskar för dess lust och mening, har sitt pris. Och vad ska jag göra om priset är för högt? Jag hade bestämt mig för att formulera något omkring det som hände. Det tog mig ett helt år.

Jag skolkade ifrån städdagen

Jag låg jag vid en pool på en Grekisk ö och läste. Tyckte att det var väl ansträngande att byta sida i boken, och smörja in mina armar. Runt min handled fanns ett gult plastband som medförde fri tillgång till alla smaskigheter och jag var nästan alla dödssynder i egen hög person.

Barnen badade och badade. Och ungefär två gånger om dagen störde de mig med frågor om när vi skulle äta lunch eller om jag hade nyckeln till hotellrummet.

Med munnen full av kakor mumlade jag fram mina svar. Min lättja blev bara värre. När sonen halkat och slagit knät tog det skrämmande lång tid innan min tröga hjärna fattade att jag skulle prioritera honom framför drinken som jag höll på att suga i mig.

Tur att chartersemestern bara var en vecka. Så kan man tänka. Så borde man tänka.

Men när jag sitter på planet hem har jag inte alls blivit less på att inget göra. Jag vill fortsätta ligga vid poolen och steka min kropp, men försöker krampaktigt intala mig att jag är utvilad. För jag vet att jag måste komma hem igen, full med energi. Man kan inte bara ligga vid en pool och låta lättjan sprida sig som ett virus i kroppen. Man måste ladda sina batterier och sedan liksom betala tillbaka för sin lättja.

Det är vår när man kommer hem. Och man ska vara glad och pigg. Plastbandet runt handleden ger inte drinkar eller mat. Kylen är tom och man ska handla. Och så skulle alla tomatfrön i jorden. För länge sedan.

Och inte nog med det. Det är fixardagar och avslutningsfester. Man ska hinna spela brännboll och sitta på en filt och äta potatissallad och vara trevlig. Och njuta av våren. Och så har man haft semester och laddat batterier. Eller?

Och så alla dessa superviktiga årsmöten.

Och städdagen. Hur ska man orka? Frågar jag. Men hysch hysch, bara väldigt tyst. För jag har ju fått en god uppfostran i att arbete är roligt.

Men jag saknar poolen. Alla måsten gör mig så matt att jag måste lägga mig ner på sofflocket en stund. Vad ska jag skylla på? Att jag är sjuk? Bortrest? Jag nynnar Busy doin’ nothin’  och SKOLKAR från städdagen. Och ångrar mig djupt, för jag vet att alla måste bidra och hjälpas åt.

 

Men kanske är jag sjuk. När man inte har ork för där himla våren man längtat efter hela vintern. När det dessutom är så sorgligt att veta att det kommer att dröja flera år tills nästa gång jag får ligga vid en pool och sippa Sex on the Beach.

 

Sist på bollen

sist på bollenMan kanske skulle ta och skriva en krönika om något brännande aktuellt ämne! Har liksom alltid drömt om att jag en dag plötsligt ska vara så där helt rätt i tiden. Tack och lov är jag krönikör i Umeå tidning, en tidning med en veckas pressläggning. Så jag kan alltid skylla på det. ”Alltid sist med senaste nytt!” Det skulle kunna vara min slogan. Det finns inget attraktivt i det, särskilt inte för en journalist. Först på bollen ska man vara. Det är jag aldrig. På lågstadiet var hela klassen med i fotbollslaget. Det viktigaste var att ha kul sades det. Men när jag istället för att springa efter bollen flätade mina lagkamraters hår eller samlade glittriga stenar på fotbollsplanen, blev folk arga. Skrek att jag stod i vägen. Så jag försökte följa de andras rörelsemönster över planen men var rädd att få en passning för vad skulle jag göra då? Jag låtsades bli ledsen om vi förlorade, bara för att verka normal. Egentligen var jag obrydd. Det blev en ganska meningslös lek, så snart slutade jag med fotboll. Och blev ganska ensam. Det var nog ganska få personer som verkligen lärde känna mig, för jag var väldigt fåordig. I klassrummet var det aldrig min hand som snabbast flög upp i luften, när fröken ställde en fråga. Jag behövde fundera länge, länge innan jag vågade säga något. Och när jag tänkt ut något riktigt bra var frågan avhandlad för länge sedan och samtalet hade bytt spår. Det hade bara blivit pinsamt att räcka upp handen då. Så jag förblev tyst. Och bar de där välgenomtänkta svaren inom mig. Ofta var det frustrerande. Jag ville ju komma till tals egentligen. Hur gjorde man? ”Du måste bara bli lite mer alert”, fick jag höra. Men hur blev man det då? Jag gillade att skriva och blev journalist. Arbeta med nyheter innebär att ligga steget före. Ärligt talat ligger jag alltid i bakvattnet och guppar som vanligt, eller simmar mot strömmen. Jag känner mig ofta lika bortkommen som på fotbollsplanen. Fattar inte hur man gör och tänkte att ingen har tid att förklara. Jag tror mig ändå veta svaret. Att jag måste bli alert. Det är så man ska vara, först med det senaste och jag kämpar fortfarande med känslan att det är något fel på mitt tempo. Men så försöker jag intala mig själv att tankar som får odlas under längre tid blir hållbara. De jag smidde som barn i klassrummet bär jag fortfarande på och försöker hitta utlopp för. De var inte så dumma. Kanske kan de få plats i krönikeform.