En samlares bekännelse

Tiden var väl inne

För mig att förstå

att man får rensa upp och släppa

sitt förflutna och leva

här och nu

Man får och kan också slänga

det meningslösa.

Jag hade inte förstått det innan

 

Under många år skrev jag en bok

samlade på mig

det förflutna för att formulera det

och göra upp

Jag gjorde upp

När det var gjort behövdes inte något

annat än orden mellan pärmarna

Lätta ord att bära

 

Visst var det tydligt för mig och för många andra hur jag lagrat tyngd och minnen i materia

 

Men jag saknade ändå förmågan att göra på annat sätt

Släppa, slänga

För det är som slöseri

på resurser ändå

Jag ville ta om hand. Det som ingen annan ville ha eller hade plats för

så som jag var van

Det är inte konstigt det varit svårt för mig. För det här hade börjat redan i barndomen. Många års vana är svår att bryta

För femton år sedan, ungefär, kulminerade allt då

flyttade jag till ett hus, ett stort, med ett extra hus på köpet

Sedan, för tre år sedan köpte vi ett till

Ett till hus!

 

Nej, jag har aldrig behövt rensa. Jag har också

hatat

den sysslan

Aldrig riktigt förstått hur det går till

Att rensa och slänga och lämna

Innan

 

Innan tiden kom ikapp

Den här hösten

Jag fann en metod tack och lov, Konmari och jag jobbar enligt den. Man behöver metoder

En kategori i taget samlar man ihop

och sparar bara det som behövs eller utstrålar glädje

I början var detta absurt för mig

För jag visste inte alls!!!

Inte alls vad som gav mig glädje

Vem jag var där under all bråte

Vad jag tyckte om…

 

Skräp har inte varit skräp för mig

Innan

Min syn på ting har varit av ett annat slag

Man slänger inget i onödan liksom. Som inte är trasigt kanske. Men det går oftast att laga

De har potential. Bär på planer, konstprojekt och renoveringar

Men det mesta blir inte av. Mitt liv räcker inte till det

 

Jag vill poängtera att jag skänker allt som kan bli glädje för en annan människa. Skänker till välgörenhet

Så är det

Att rensa i röran har förändrat mitt liv.

Det här skulle jag kunna skriva mycket om.

En hel bok

Om jag får tid

Överskottet – Björkbladsdricka


Enormt rik,

rikare, rikast.

 

Flödar i

ljuset, grönskan

och värmen

och dofterna.

 

Sommar.

 

Och dess energi som jag vill

lagra och spara

till bistrare tider.

för det är så.

 

Viktigt att minnas

inte bara att när det är som mörkast

blir det bättre

tids nog

viktigt att minnas

också

när det är som ljusast

blir det sämre,

mörkare, trögare, dystrare.

 

Humöret.

 

Jag har överskott

på just humör.

En känslovolym så

stark,

starkare, starkast.

 

Tryggt att veta nu

att sedan

i mörkret har jag den lagrade trösten, minnena, dofterna

av björken.

 

Smakerna mot tungan.

 

Att tina upp i november.

 

Recept på björkbladsdricka.

Björkblad, ca 5 l

Vatten, ca 3 l

Socker, ca 2 l

Citron, ca 3 st.

 

Koka upp och låt stå över natten.

Sila sedan bort bladen.

Klart!

Drick och njut

Obs: Frys in mycket och spar till vintern.

Värt att dö för

Förra sommaren.

Jag minns att

det smällde det rasade det sköts

när vi var på tågresa

i Europa

och prisade friheten

och lyckan över våra dagar

som är vårt liv

och ta dem

som de kom

i vår väg

 

Förra sommaren.

En mycket vacker sommar

för min familj

men på olika platser i Europa

hände fruktansvärda saker

när vi åt frukost på ett konditori i en tysk stad

läste jag om terrordådet i Nice

inne i mig tog rädslan sats

 

varför just Frankrike, så tänkte man

och jag ville undvika

Frankrike

och länder och städer som inte

var trygga

önskade en

heltäckande

försäkring

 

Förra sommaren.

Inte många dagar senare

ett knivdåd på en tyskt tåg

nej inte kunde vi undvika tåg

när vi var på tågluff

vi var Italien när jag plötsligt nåddes

av nyheten

i en trevlig mellanstor tysk stad som vi bott i

bara några dagar tidigare

en restaurang hade bombats.

kollade nyheterna hela tiden

som en väderleksprognos

 

Förra sommaren.

Vårt planerade mål med tågluffen var Barcelona

och det visade sig plötligt att dotterns idol

skulle uppträda där om några dagar

Rihanna

så perfekt det kunde bli

när vi tog dagen som den kom

planerade att försöka få biljett

det verkade så härligt med

musik glädje och lycklig dotter

 

men också folk, trängsel och risker

och jag slet och drog och försökte samla in och kontrollera

min skenande oro

min rädsla för livet självt

som vore den en skenande häst

all min mentala kraft fick jag använda

för att lugna den

 

vi reste vidare genom Europa

och hann inte till Barcelona

innan konserten

jag pustade ut

på något vis.

 

Förra sommaren.

En vän var i München

när det var någon som sköt

på ett köpcenter där

vi var vid Spanska kusten då

hon var också oskadd

 

i Norra Frankrike dödades en präst

brutalt

 

Förra sommaren.

Jag läste Birgitta Stenbergs bok Kärlek i Europa

den resan med en berättelse rätt olik min tillvaro

mitt livs finaste sommar

vår tågluff

nybadad, sandig kall barnhand i min

hög på livet

 

men det hände ju att jag längtade hem

det hände att något fasansfullt liksom

smög sig på

mig och jag började

tänka att gåvan till barnen

var dåraktig

och började

misstänka människor med

avvikande beteenden

och konstiga väskor

nerver utanpå kroppen

när ett bildäck small på gatan

skrek jag högt

så pinsamt det blev

 

Kärlek i Europa

önskar jag människor

att uppleva strosa på

promenadstråk i stora städer

musik och gemenskap

lev

terror har alltid funnits

påminna påminna påminna

om liv och frihet så värt att dö för

 

Farliga rynkor?

Onsdag morgon.

07.50

En allvarlig nioårings röst och djupt betraktade ögon

”Mamma, är dina rynkor farliga?”

Nej de är inte farliga. De bits inte, slåss inte dödar ingen.

Orsaken bakom dess existens är tiden. Och den dödar.

Oss alla tillslut.

Nej

Det säger jag inte riktigt

till min nioåring.

För jag minns själv hur det var i den åldern.

Så mycket oro

Och tankar på döden.

Så rädd jag var

för livet självt.

När jag var nio dog min farmor.

Det var min första stora sorg.

Hon var rynkig men väl så vacker.

Så underbar

Och bara 65

när hon dog.

Men hon dog ju inte av sina rynkor.

Hela mig

när jag är trasig

hela mig och

hela jag

får inte plats

i mig

 

någonstans under känsloberg och tankar

finns jag

men var?

 

att finna sig själv

någonstans

under och

bland allt det andra

som inte

är jag

 

en nödvändig åtgärd

som dock

medför kontrollförlusten i glappet mellan

att på samma gång

vara på väg

från sig själv

 

och mot sig själv

 

glömma bort och ändå närvara

öppna upp och åka från i

utförslöpor

koncentrera kropp

på hopp och

svänga mjukt

för att inte falla

 

uppförsbackar

svettig kropp

armar som stretar

med trötta muskler

 

och så mitt i storheten

vila i Moder Naturs

stora famn och

jag får plats

 

hela jag