Vecka 46. Fult väder

IMG_1736

 

det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder.

jag har inga

dåliga kläder. jag har

skor av läder.

dyra och noga utvalda.

täckbyxor och jacka.

fult väder. så säger jag.

precis som jag sa

som barn. jag fortsätter

framhärda min rätt att bestämma vad jag anser

om vädret. och dess tillstånd. och kläders ändamålsenlighet.

dåligt väder heter det. tydligen

men det finns ju inga dåliga väder. eller.

fult väder

heter det inte.

jag hör fortfarande en gammal snipig skolfrökenröst

tillrättavisa mitt spåk. som om det är

mitt fel om ingen orkar förstå mig.

vuxenröster som vet bäst. språkpoliser

finns det gott om.

jag är inte en av dem. jag vill vidga språkets ramar så långt det går.

annars blir jag ointresserad. något dör i mig.

kreativiteten. det som driver dör.

och

jag tillrättavisar sällan mina barn.

så.

kanske får de höra det av någon annan nu. att det heter

dåligt väder. när de säger fult.

har inte din mamma lärt dig det.

och så säger de som svar

att deras mamma lärt dem fel.

jag går på stigen

vid älven

i dåligt väder och är vuxen nu.

nu tack och lov vuxen.

arg av dåligt väder. men mer arg

när jag tänker på detta. det

som stör mig så mycket sådant jag inte kan

bara lägga  bakom mig.

sådant som en vuxen

inte kan springa ifrån heller.

känslan av att vara fel.

vackert väder. heter det. inte bra väder.

det är inte ens konsekvent.

irritationen kokar.

fult väder heter det.

det är ju inte dåligt utan

fult.

fult fult fult.

nå. men titta då.

grått och dimmigt. regn på snö

och ruttet gräs. droppar

på glasögonen.

inte dåligt

utan fult.

 

Skärvor från en sprucken vecka 45

IMG_1601 3

måndag. svårt att vara människa

psykeveckan inleds. ska prata i Skellefteå. har förberett mitt tal länge. det är svårt att vara människa.  handlar mitt tal om. nervös och taggad.  mycket viktigt jag vill säga.

snön rasar ner. hur ta sig dit. ta bussen.

min vän Helena ska med. tryggt

för mig

svårt att vara människa

har av misstag valt en buss som går en inlandsväg,

en omväg en krokväg.

vi hade fått en fantastisk sightseeing

runt i halva Västerbotten. ja,

om det nu bara inte vore

så mörkt.

inte ätit middag. åksjuk.

i Skellefteå. sminkar mig på toaletten. deo. klackeskorna.

på scenen. gör mitt jobb och har ju givetvis stängt av mobilen, för det gör en vettig människa som föreläser.

20.30 ringer min mobil, på scenen. dör. pinigt. jag har stängt av den.

lovar alla och det är larmet som går

för att påminna om att barnen ska i säng och en av dem få salva innan natten.

det är svårt att vara människa.

föreläsningen  slut 21.00 och dörren låses automatiskt. mobil och plånbok är på scenen.

sista bussen hem går 21.30.

måste åka.

utan.

Helena får betala min bussresa.

Faster betalar min lokalbussbiljett

ingen kan nå mig

hemma kl 01.00.

fortfarande inte ätit middag.

Fastrar, mostrar och Helenor är bra att ha.

 

tisdag. en kvinna som heter Ida

vaknar

utan mobil och plånbok. barnen till skola. Moster ringer på hemtelefon. har hittat en morgontidig snäll vaktis på Skellefteå campus och sedan skickat mina saker med en bil som ska till Umeå. en kvinna som heter Ida. ska jag träffa på arbetsförmedlingen i Umeå kl 9.30 kan inte betala bussen. tar bilen. kan inte betala parkering. parkerar olagligt.

Ida är sen. men hur ser hon ut?

står på arbetsförmedlingen och väntar länge måste ju förklara vad jag gör där,

för hjälpsamma människor

”Väntar du på någon”

”Ja, en som heter Ida”

”Är det en handläggare?”

”Jag vet inte”

till slut

har mina saker.

tack Ida.

och moster!

 

onsdag. meningsfullt arbete

Trump har vunnit valet. stora arga versaler i skallen. AAAH! GAAAH!  inte gå upp. vad händer nu. vad berätta för barnen. vill inte

börja gråta.

vill

hålla ihop.

säger att det är viktigt att vi ger oss iväg och kämpar för en bättre värld. vi behövs. tror på mig själv. nu. känner kampviljan växa

på väg mot kontoret.

så glad för att  har ett arbete som känns så meningsfullt. Write your self!

ler mot folk på bussen.

men.

nåväl. måste bokföra. momsredovisningen ska in. 100 verifikat att ta i tu med innan måndag.

”Mamma bara jobbar och jobbar”

”Jo jag vet!”

 

torsdag. mamma varför måste du jobba hela tiden?

Fortsätter bokföra. förbereder föredraget till Måbrafestivalen.

glömmer äta lunch.

ljusfest på barnens skola

 

fredag. ugglan i trädkojan smygjobbar

Leonard Cohen är död. lyssnar på Sisters of Mercy, Future, Anthem. gråter. bokför.

”There is a crack in everything. That’s how the light gets in”. tänker the crack, och the light. känner mig som the crack.

sprucken.

förbereder förträffligt föredrag.

inhandlar fyra födelsedagspresenter till barnkalas.

ska åka till barnkalas med barn.

kör sönder bilens vänstra sidospegel.

skjutsar tre barn till kalas. inte lita på GPS. och 40 minuter försent.

på kalas. utklädd till uggla, sitter i en trädkoja. passar på att svara på mail med mobilen.

ugglan i trädkojan smygjobbar.

åker hem

med värdinnans täckbyxor på mig.

förlåt.

 

lördag: hjärnan lägger av

måbrafestival.

föreläser. går på föreläsning.

bussen till Sikeå klockan 17.30. knaprar på choklad med hasselnötter. får man det på bussen? hjärnan har lagt av. håller på att missa busshållplatsen.

äter. mår

bättre. ett litet tag. somnar medan familjen ser Hela Sverige bakar.

nattar barn

sovande. förflyttning till

egen säng

drömmer om min pappa

för första gången på mycket länge. ringer pappa. i drömmen. orolig för pappa. i drömmen. vad gör pappa?

 

söndag. anar mitt undermedvetna att det är farsdag?

vaknar av att sängen skakar. tror det är jordbävning. det är min make skrattar åt Mr Bean som han kollar på sin mobil.

skrattar inte.

somnar om.

drömmer om pappa. anar mitt undermedvetna att det är farsdag?

nej.

vaknar av att min make försynt frågar om jag och barnen vi ska fira honom på farsdag.

oj. jag ligger bredvid en far. dock inte min utan mina barns.

skam. så dåligt. kliver upp.

brygger kaffe

inget farsdagsaktigt alls har jag planerat till mina barns far.

inte barnen heller.

gråter lite vid frukostbordet.

hoppas på en vändning vecka 46

 

Innan mållinjen

Igår var det sista dagen innan jullovet och barnen var i princip omöjliga att få till skolan. Mörkret var kompakt och jag stod som en misslyckat trött coach med grå blick och håret på ända och orkade inget jag heller. Igår somnade jag redan klockan åtta på kvällen. I morse vaknade barnen till jullov. Jag vaknade till ännu en dag av redigering. Jag hade verkligen trott att jag skulle vara klar snart, att vi skulle börja baka pepparkakshus och hämta in en gran, förbereda julefriden. Men nej, någon ro till detta finns inte att ta fram, så de fick ta bussen till mormor.

 

Ibland är det bara väldigt tungt. Egentligen har jag väl inte tid att skriva den här texten, men jag känner att jag bara måste få ut mig det och sända ut ett fragment av min tillvaro till världen

 

Det är inte synd om mig. Snart blir min bokdröm sann. Jag har äntligen ett förlag i ryggen, ett omslag som jag gillar skarpt och ett datum för boksläpp. Ja, jag står snart äntligen på den mållinje jag längtat till. Ja, visst är det skönt, säger jag. Nu är det äntligen klart, säger jag.

 

Jag talar inte riktigt sanning.

 

Det finns jobb kvar, det där sista pilliga, enerverande jobbet, som aldrig tycks ta slut… Det är alltifrån korrekturpillepill, med punkter, stavning grammatik. Till snäppet svårare korrigeringar, frågor om vilket ord jag bör välja, det konventionella eller det mer poetiskt personliga. Och så faktagrejer. Årtal som inte riktigt stämmer, gå tillbaka till källorna, tidningsartiklarna, intervjuerna, facklitteraturen, memoarerna…

Och så de delar som kräver att jag går in i författarbubblan igen. När scener jag skrivit glappar och skaver. Bilderna jag målat upp som blivit fel. Stod de inne eller ute? Vilka var i rummet? Karaktärer som introduceras för ofta eller för sällan. Något bara fattas i ett stycke, men vad? Tänka, tänka, skapa, skriva.

Det är jobbigt ibland.

 

Hur många gånger har jag läst den här texten? Hur många varv har den valsats runt i min hjärna?

Vem var det som liknade bokredigeringsfasen med känslan av att tvingas hångla med ett gammalt ex? Är det en bra metafor? Den bilden visar hur som helst på känslan av att tvingas uppbringa passion för något som för länge sedan är avslutat.

 

Jag kavlar inte pepparkaksdeg idag, jag kavlar upp ärmarna igen. Går in i skrivbubblan. Men inte för djupt. In i papperna och dubbelkolla fakta, utan att förlora sig i texterna igen för klockan klämtar.

Och så kommer ryggvärken tillbaka varje gång jag sätter mig vid datorn, snopet va? Därför har jag börjat träna. Det är bra.

 

Sorry för ett tråkigt blogginlägg.

 

Jag ska fixa det här.

 

God jul!

 

Lista som lösning

Innan fyra ska jag vara på folkparken i Skellefteå för att därefter hålla tal om min farfar och Alimaks historia på Västerbottens handelskammares 40-årsfest. Spännande!

Klockan halv tre går bilen norrut. Då ska jag vara fin i håret, ha fått på mig en klänning och övat in mitt tal en sista gång. Måste hinna tanka på vägen.

Jag har insett att jag behöver en strategi för dagar som dessa så att jag inte bara slukas upp av stress för att jag plötsligt ska ha missbedömt tiden, glömt att äta lunch, glömt att rasta hunden.

Det verkar så lätt för andra, tänker jag, att bara göra det som ska göras. I rätt ordning.

Men det är det inte för mig. Det sker inte automatiskt.

Jag kan ju inte piffa upp mig innan jag går ut med hunden och jag kan ju inte gå ut med hunden nu för då hinner hon bli kissnödig igen innan barnen kommer hem. Dessutom är det ju andra saker som ska göras innan det.

Idag har jag skrivit en noggrann lista med klockslag och aktiviteter för mail som ska skickas, text som ska läsas. Mat som ska ätas.

En lista kan vara lösningen. Hoppas allt går bra!