De hade byggt bo i mina ridbyxor

”Hör mamma, jag tror att gubben höst har kommit”, viskar min poetiske sexåring.
Jag hör hur det väser i trädkronorna och medger.
”Ja, du har rätt. Snart är sommaren slut”.
Jag liksom pressar honom ner i mitt knä. Fäller ihop hans långa ben och armar, min nyss så lilla bebis som nu börjat förskoleklass. Vemodet över årstidernas hastiga förändringar och insikten om livets förgänglighet sköljer över mig.
Samtidigt njuter jag av vissheten att det som tar slut övergår i något nytt. Det är så spännande att leva.
Men jag vill ändå bevara, konservera stunder och samla minnen för att kunna återvända dit i tanken.
Jag minns själv hur det var att vara sex, när vuxna tittade med den där blicken och sa. ”Oj, vad tiden går fort”. ”Oj vad stor du blivit”. Varför höll de på sådär? Tjatade om tiden. Nu är jag en likadan tant.
Det var tio år sedan vi flyttade till vårt hus. Lika länge sedan var det som jag proppade in gamla kartonger från barndomen i förrådet. Idag är kartongerna ännu fler och jag har glömt bort vad de innehåller. Innan när jag var ung och fri bodde jag litet och flyttade så ofta mellan studentrum och andrahanskontrakt. Ändå hade jag lyckats samla på mig så mycket som bara inte gick att slänga. Det stör att jag glömt vad som finns i kartongerna och nyfikenheten på minnen från min egen skolstart leder till att jag öppnar dem. Där finns bland annat en teckning som mössen knapprat på i kanterna. Åh så äckligt. Och sorgligt.
Men de har kalasat på mycket mer än så, ryggsäcken från tågluffen, den första bh:n och skinnmössan från när jag var bebis. Mina gamla ridbyxor har de byggt bo i.
Jag blir illa till mods och hoppas att de inte slukat dagböcker och brev också, det har de inte. Phu!
Jag nyser flera gånger och lägger ut alla gamla musätna barndomsminnen på grusplanen. Filmar dem med mobilen och tar farväl. Det var ju inte ridbyxorna som var viktiga egentligen, det var ju minnet av farmor som gav dem i gåva strax innan hon gick bort. Och allt det andra som mina artefakter påminner mig om. Jag ställer dagböckerna och breven på en säkrare plats och tackar mössen för hjälpen att rensa ut och prioritera. Skräpet kör jag till tippen. Sedan känner jag mig lätt i sinnet och beredd att möta gubben höst.

Det går inte att kommentera den här sidan.