I Nairobi ligger kåkstäder granne med lyxvillor på tusen kvadratmeter, det säger de på P1 morgons utrikesnyheter. Antalet stormrika ökar tydligen så kraftigt att det inte finns någon annan plats att bygga på i stan. De flesta vill ju inte bo så nära slummen, men de måste. Måste bygga murar runt sina lyxvillor för att få leva i fred, tänker jag.
I Umeå skjuter bostadspriserna i höjden till säljarnas och mäklarnas glädje, samtidigt som det blivit en stad där ett förstahandskontrakt är nästan omöjligt om man inte köat i tio år. Har du inte planerat ditt liv bättre får du skylla dig själv.
Men jag är en hel och ren och lyckligt lottad människa, med tak över huvudet. En som  pensionsparar, köper ekologisk mat och kan gå med värdig hållning genom stan.
Men det är besvärande att handla i Umeå numera, tänker jag. Framför nästan varje butik sitter de. Och antalet bara ökar. Det har börjat irritera mig nu. Blickarna, de handskrivna lapparna, bönerna. Jag tar omvägar för att slippa konfronteras med den människa jag blir i vårt flyktiga möte. Den rike, som kan välja att titta bort och uppslukas av Utopiagallerians frestelser istället. Handla mig lycklig. Men nej, stämningen är förstörd. Och när jag märker att till och med barnen nu vant sig vid att äta glass mitt framför svältande främlingars ögon, så är det som om något brister i mig.
Det här är ju vidrigt. Och när jag inser att jag vill ha bort misären från min stad för att må bättre, handla ifred som på den gamla goda tiden så skäms jag. Svält lite tystare, liksom. Stör inte när vi äter glass. Men nej det går inte att ha ett samhälle som först slår ut folk och sedan förbjuder fattigdom och tiggeri. Sådana spelregler funkar inte.
På kvällen spelar vi monopol. Det är rättvist l i början för vi startar med lika mycket pengar var. Min make och son är på samma lag. De har flyt och köper snabbt upp gator och ställer ut hotell. Min dotter hamnar i fängelset hela tiden och missar alltid att hojta till när vi står på hennes gator. Vi slutar påminna henne. Säger att hon måste skärpa till sig. Själv måste jag betala lyxskatt, böter och skolavgifter och när jag dessutom hamnar på Narvavägen skrattar de högt och meddelar att nu är det bara att hosta upp 19 000 kronor. Jag får inteckna allt jag har. Det är inte roligt att spela längre. Jag går och tar lite kaffe och muttrar. Övriga försöker muta mig med att ändra reglerna lite. Men då känns det som att jag fuskar och då är det inte heller kul.
Monopol är bara är ett sällskapsspel. De som inte vill vara med slipper, till skillnad i samhället. Jag vill ha nya regler, för samhället är ju till för alla och det är skönt att tänka på att jag snart ska få rösta.