Du ska inte tro det blir sommar

Vi skulle åka från Uppsala till huvudstaden, roa oss med ”Grönan” och ”Moderna”. En käck liten kärnfamilj med rosor på kind och solsken i blick. Fria, härliga semesterfirare med ryggsäck och sandaler. Malligt gick jag där och pös över hur stora barnen plötsligt blivit. Hur moget de förde sig på väg mot tågstationen. Jag tittade ömt mot min snygge make. Han tryckte min hand. Fräknig och brunbränd med nytvättat hår, var jag. Kände mig vacker som i en reklam.
”Jag går och köper biljetter”, sa han.
”Nej. Jag fixar”, sa jag nobelt. Det var ju en sådan dag allt borde gått på räls.
På övre plan var det lång kö vid biljettautomaterna. På nedre – bara jag. Flyt, tänkte jag, men med en smygande oro. Lite konstigt var det allt. Var inte automaterna där uppe gula, men denna var vit? Nåväl, jag betalade och skyndade mot min familj.
De stod redan vid ett gult tåg och peppade. Redo. Jag hejdade dem.
”Vänta!!!”
Det stod UL på tåget. Det stod SJ på biljetterna i min hand. Hade jag verkligen köpt fel biljetter?
”Åh nej, har du köpt FEL biljetter”, sa maken med en röst som gjorde att solen gömde sig bakom ett svart moln.
”Nej. Ni kanske står vid FEL tåg”, sa jag i iskall ton.
”SJ-tåget går ju om en timme”, suckade han.
Och jag blev som en tom pruttbalong med martyrblick.
Och den nyss så stora sonen la sig på perrongen och skrek.
”Jag vill åka tåg, nuuuu!”
Och storflickan ylade ”Åh mamma”.
Stressen tog mig i besittning och jag flämtade iväg mot en informationsdisk.
”Lös detta. Annars har du förstört semestern”, malde en röst inom mig.
”Hjälp, vad är det här för biljetter? Jag måste få byta”. Sa jag med ocharmig min.
Men SJ hade ingen personal i luckan.
”Det får bli lunch här”. Sa jag och styrde sura familjen mot en grill. Mig var det ändå mest synd om. Jag som längtat efter lunchen på Moderna.
Barnen ville inget ha. Bara läsk. ”Nej, nej” eller ”Okej, jo, jo…” Bara inte kaos. Jag svor åt maken och skrek åt barnen och i korvmojjens glasruta såg jag mitt krackelerade ansikte.
Över varsin fiskburgare surade vi, vid ett smutsigt plastbord som jag kinkigt torkat med servett. Då kom första regndroppen och vind som blåste bort läskbuskar och servetter. Vattnet strilade in under jackan.
Sonen bröt samman för det var senap i maten.
Där satt vi fyra ilskna, under ett läckande parasoll. Ingen annan än duvorna vågade närma sig på en lång, lång stund.

Det går inte att kommentera den här sidan.