En autonom promenad

Svart som en kolgruva kändes ännu en dag och energin som skulle fyllas på under en julledighet tycktes bara rinna bort som en ovälkommen vårbäck. Vi hade sovit mer och mer för varje dygn men bara blivit tröttare i kroppen och segare i huvudet.

”Nej, man får inte börja dagen med att spela dataspel. Och nej, man får inte börja se på film innan frukosten”, tjatade jag.

Och man ska inte ha pyjamas på sig hela dagen trots att man bara är hemma.

En dag, gav jag upp tjatet. Tog min förmiddagspromenad själv, utan att tandlöst upplysa barnen om vikten av frisk luft. Hur viktigt det är att komma sig ut trots sumpigt deprimerande väder. Jada jada… Tjatenergin var ju slut och då skedde miraklet.

På väg hem från promenaden mötte jag min son. Ordentligt påklädd i overall och galonvantar.

”Jag kände för att ta en promenad”, sa han.

”Oj, vad bra”, Vart ska vi gå?

”Nej, mamma, jag ska gå själv.”

”Okej! Men bara en liten kort bit, akta dig för bilar”, sa jag och spelade cool trots att mammahjärtat skrek.

Han pinnade på. Jag såg hans lilla toppluva susa iväg. Min son hade ju aldrig gått en promenad på egen hand, men jag visste att en gång måste vara den första.

Jag smög mig efter, på behörigt avstånd och kände att det var då värst vad långt han gick.

Å mitt på vägen också. Tänk om det skulle komma en bil bakom kurvan. Jag kunde inte hålla desperationen inom mig längre.

”GÅ VID SIDAN OM VÄGEN!”

Och han ryckte till av kränkning och bröt ihop mitt på vägen. Dök ner rasande och sorgsen i gruset.

”MAMMAAAA Jag vill gå själv du ska GÅ HEM!”

Men han kunde ju inte sitta så där mitt på vägen. Jag sprang allt jag kunde medan han blev allt argare.

Som stålmannen flög jag fram och flyttade honom mot diket. Fast det kom ingen bil.

”Vännen du måste förstå att jag är din mamma och har ansvar över dig. Bilar är farliga. Och du, tänk om du går vilse”

”Mamma huuuur skulle DUUU känna om du ville gå själv på promenad och någon bara FÖLJDE EFTER dig?”

Vi kommer överens om att jag också vill att han ska bli stor och att jag får finnas i kulisserna, bara jag inte syntes. Så jag spejade tyst bakom träden. Han gick så ordentligt på sidan, men så svängde han in på en stig i skogen. Och jag bara lyssnade efter steg och nynnanden. Och så plötsligt ett KNAAAK!

”HUR GICK DET?” Flämtade jag in mot granarna.

”Bra, jag ramlade! Det gjorde inte ont”, sa han glatt.

Med rosiga kinder, blöt och smutsig traskade han ut ur mörkret mot mig.

”Tack mamma, nu har klarat mig, nu får du gå med.”

LÄS FLER KRÖNIKOR HÄR

Det går inte att kommentera den här sidan.