Fest, mess och en stressig process

En lördag har väl aldrig varit så lugn som denna, tänker jag en smula misstänksamt. Vi laddar inför kvällens fyrtioårsfest, jag och barnen. En hel dag har vi suttit hemma och pysslat grattiskort. Inte haft bråttom någonstans, inte ens till affären. Men plötsligt känner jag stressen sakta, sakta smyga sig på. Snart är det dags att bege sig iväg, börja byta till finkläder, packa ihop presenten och sätta sig i bilen.

Men när är det lämpligt att påbörja processen, tänker jag.

En timme innan, är det för tidigt?

”Nu är det snart dags att börja avsluta sitt pyssel”, säger jag milt och går för att leta fram några hela nylonstrumpyxor i min garderob. Jag anar oråd. Min strategi för att få fart på barnen brukar aldrig lyckas. Trots att jag är vuxen och borde veta har jag ingen aning om hur man gör när börjar förflytta sig och sina barn från en plats till en annan, så där smidigt som alla verkar göra, utan att övermannas av panik.

Då hör jag ett vrål.

På nedervåningen letar sig en flod av vattenfärgsblandad vätska ut mellan köksstolarna.

”Åh nej!” Vrålar jag och befaller dottern att torka upp.

Hon börjar tafatt slänga ut små bitar hushållspapper och jag inser att det kommer aldrig att funka, så jag fläker argt ut några gamla tidningar över röran och ber barnen gå upp och byta om inför festen.

Mina strumpbyxor är blöta och den vita blusen har blivit fläckig av brunsvart vattenfärg. Bara upp och byta jag med, en andra gång.

Dottern står på sitt rum, tjuter och bara hoppar upp och ner. Hon kan inte välja kläder och säger att jag stressar henne. Inget är plötsligt tillräckligt fint och trots att hon bara är åtta så kräver att få låna kläder av mig. Jag orkar inte protestera för jag är redan blockerad av stress. Sonen har bara hunnit få av sig kläderna och fastnat i en fantasilek med gossedjuren.

Plötsligt inser jag att tiden börjar närma sig ”superbråttom” med stormsteg. Då ringer telefonen och av någon idiotisk anledning svarar jag.

På något sätt lyckas vi ta oss ut i bilen och jag är arg när jag backar ut från gården.

När vi kliver in i bygdegårdens festligheter är leendet stelt och det rinner från armhålorna. Plötsligt märker jag att jag har mina löpardojor på mig. Det var ju inte meningen.

”Varför blir det så himla stressigt i vår familj. Vi har ju knappt gjort något alls idag”, beklagar jag mig för min kompis strax innan det är dags att säga hurra hurra och överlämna presenten till den nyblivna 40-åringen.

”Men Anna, så har det väl alltid varit”, konstaterar hon.

Det var då ett jäkla svar, tänker jag innan jag inser att det är sant.  Jag har ärvt det här sättet av mina föräldrar och mina stackars barn ska ärva det av mig.

När jag tänker på hopplösheten i allt vill jag gråta. Men, det hinns inte med så jag skrattar istället, för nu börjar festen. Ett fyrfaldigt leve… Hurra!

LÄS FLER KRÖNIKOR HÄR

En reaktion på “Fest, mess och en stressig process

  1. Puss älskade du! Den bjuder jag på, som Sally skulle sagt. Dax för ny fest snart så jag får ställa till en ny krönika <3