Mina tavlor
Jag hade samlat mod i veckor. Våndats. Vad skulle folk säga?
Nej, kom jag på, folk skulle inget säga, de skulle bara tänka. Kanske var det ännu värre.
Men så skämdes jag över att tro att någon egentligen brydde sig om mig och vad jag gjorde. Som om jag var något speciellt. Herr Jante krumbuktade sig och bet sin svans gång på gång, som i en evighetsvolt.
En dag fattade pennan och klämde dit en signatur på mitt konstverk. Eller, okej då, tre signaturer på mina tre kluddar.
Ett kvarter ifrån rambutiken stod jag och peppade. Det var faktiskt helt okej att rama in sina egna alster. Det här skulle inte bli en början på en tragisk orgie i narcissism.
Hon sa att mina teckningar var ”läckra”. Jag hummade sammanbitet. Vi provade ut passepartout och ramar. Det var svårt att bestämma sig. Hela tiden var jag på väg att säga att ”Äsch, förlåt att jag stör. Ta bara något. Något billigt och fult som matchar mina fula teckningar. Eller förresten vi struntar i allt. Jag slänger skiten i papperskorgen. Eller förlåt i pappersinsamlingen, så klart. Det var dumt att jag ödslade skogens resurser från början”. Men vad hade det då varit för vits med att gå dit. Innerst inne tyckte jag att det var helt okej att vara stolt över något man skapat.
Men så där är det med mig. Jag har en så kluvenhet inför att ställa mig själv i centrum. Samtidigt som jag så gärna vill dit, så skäms jag för det. Samma sak när jag går till frisören och betalar pengar för att bli fin i håret. Då kan jag få för mig att det är förmätet. Som om jag vore något. Som om jag med mitt trassliga hår vore värd någon lyx. Av med skiten bara och på med en gammal mössa.
Är det herr Jante som styr och stör, igen. Alla tycks hata hans existens. Men jag är som vanligt kluven. Allt handlar om balans. Jag brukar försvara Jantes  goda sidor när andra bara mobbar ut honom. Det finns faktiskt något rimligt och solidariskt med att inte tro att man är bättre än andra. I ärlighetens namn tycker jag att det finns individer som borde få besök av Jante oftare. Alltför självupptagna skrävlare som älskar att bara höra sina egna röster och inte andras. Folk som inte anser att andra kan ha något att lära dem. De som tränger sig i köer och aldrig ser andra.
Förr satte jag bara upp barnens teckningar på väggen, nu betalar jag dyrt för att sätta mina egna i glas och ram, som om de vore mer värda. Vart ska detta sluta? Käre Jante håll dig gärna undan, men rädda mig innan jag gått över gränsen.