Innan mållinjen

Igår var det sista dagen innan jullovet och barnen var i princip omöjliga att få till skolan. Mörkret var kompakt och jag stod som en misslyckat trött coach med grå blick och håret på ända och orkade inget jag heller. Igår somnade jag redan klockan åtta på kvällen. I morse vaknade barnen till jullov. Jag vaknade till ännu en dag av redigering. Jag hade verkligen trott att jag skulle vara klar snart, att vi skulle börja baka pepparkakshus och hämta in en gran, förbereda julefriden. Men nej, någon ro till detta finns inte att ta fram, så de fick ta bussen till mormor.

 

Ibland är det bara väldigt tungt. Egentligen har jag väl inte tid att skriva den här texten, men jag känner att jag bara måste få ut mig det och sända ut ett fragment av min tillvaro till världen

 

Det är inte synd om mig. Snart blir min bokdröm sann. Jag har äntligen ett förlag i ryggen, ett omslag som jag gillar skarpt och ett datum för boksläpp. Ja, jag står snart äntligen på den mållinje jag längtat till. Ja, visst är det skönt, säger jag. Nu är det äntligen klart, säger jag.

 

Jag talar inte riktigt sanning.

 

Det finns jobb kvar, det där sista pilliga, enerverande jobbet, som aldrig tycks ta slut… Det är alltifrån korrekturpillepill, med punkter, stavning grammatik. Till snäppet svårare korrigeringar, frågor om vilket ord jag bör välja, det konventionella eller det mer poetiskt personliga. Och så faktagrejer. Årtal som inte riktigt stämmer, gå tillbaka till källorna, tidningsartiklarna, intervjuerna, facklitteraturen, memoarerna…

Och så de delar som kräver att jag går in i författarbubblan igen. När scener jag skrivit glappar och skaver. Bilderna jag målat upp som blivit fel. Stod de inne eller ute? Vilka var i rummet? Karaktärer som introduceras för ofta eller för sällan. Något bara fattas i ett stycke, men vad? Tänka, tänka, skapa, skriva.

Det är jobbigt ibland.

 

Hur många gånger har jag läst den här texten? Hur många varv har den valsats runt i min hjärna?

Vem var det som liknade bokredigeringsfasen med känslan av att tvingas hångla med ett gammalt ex? Är det en bra metafor? Den bilden visar hur som helst på känslan av att tvingas uppbringa passion för något som för länge sedan är avslutat.

 

Jag kavlar inte pepparkaksdeg idag, jag kavlar upp ärmarna igen. Går in i skrivbubblan. Men inte för djupt. In i papperna och dubbelkolla fakta, utan att förlora sig i texterna igen för klockan klämtar.

Och så kommer ryggvärken tillbaka varje gång jag sätter mig vid datorn, snopet va? Därför har jag börjat träna. Det är bra.

 

Sorry för ett tråkigt blogginlägg.

 

Jag ska fixa det här.

 

God jul!

 

Det går inte att kommentera den här sidan.