Jag hade knappast vågat börja

bildJag såg kanske ett eller två intensiva år framför mig. Nu har det gått mer än fyra sedan jag påbörjade mitt projekt.

I viss mån finns likheter med att få barn. Om jag verkligen på allvar förstått vilken kärlek, vilken rädsla, vilken sårbarhet som är kopplad till uppgiften att vara förälder så hade jag inte vågat ge mig in i det.

Och om jag hade vetat hur svårt det skulle vara att skriva en bok, hade jag knappast våga börja. Samtidigt känner jag inte ett uns av ånger.

”Ja men hur går det med boken då?” Frågan är obligatorisk men svår att besvara. Hela tiden kommer nya faser och när den kommer att vara färdig, har jag slutat sia om.

För ett år sedan, under Västerbottensdagarna på Grand hotell stod jag på en pampig scen och berättade om min farfar och den bok jag nästan skrivit färdigt. Jag minns så väl min formulering.

”Arbetet  med boken börjar närma sig sitt slut”, så sa jag.

Det var härligt att äntligen få berätta om det jag pysslade med. Ett teveinslag gjordes och i en artikel stod att jag skrivit en bok (två bokstäver fel. Skriver, borde det ha stått).

Sedan hörde folk av sig, från när och fjärran och frågade var man kunde skaffa boken. Och det var kul och bekräftande så klart. Men sedan kom stressen och prestationsångesten som sedermera blev till en mystisk skrivkramp som jag listigt fick lirka undan, med olika knep.

Ja, varje fas har sin tid.

”Hur mycket har du skrivit då?”, frågar vissa.

Många verkar tro att det är svårt att få ihop tillräckligt mycket material. Det är inte mitt problem

Jag svarar sanningsenligt att gissningsvis har jag över 800 sidor. Allt platsar dock inte i min bok.

Jag skriver och skriver om.

Min tillvaro som opublicerad författare är en aning mystisk, just nu. Kanske borde jag inte ens kalla mig författare, trots att det litterära bokskrivandet denna vår kommer att vara min huvudsakliga syssla.

Men om jag inte är författare vad är jag då? Kanske bara en naiv drömmare som tagit sig vatten över huvudet. Vissa stunder när jag är extra självmedveten tvivlar jag på om något av det jag producerat duger och om någon annan kommer att ha glädje av mina meningar.

Andra stunder när jag bara tillåter mig att vara ett verktyg för min berättelse kan en synnerligen skön formulering räcka för att jag ska våga tro på mitt projekt igen.

Som sagt. Varje fas har sin tid.

Som att vara i grossess.Men utan mage och foglossning. Däremot nyfiken, livrädd, inspirerad.

Men det där beräknade förlossningsdatumet är tyvärr ännu inte fastställt.

3 reaktion på “Jag hade knappast vågat börja

  1. Ja det är som när någon väntar barn. Jag vill även då följa upp och nyfiket undra men bara för att få bekräftat att allt gått bra.
    Du skriver så vacker och det är fin att se fram emot förlossningen av det ”800” sidors tunga barnet.
    Kram kram bästa Anna panna