Jag skolkade ifrån städdagen

Jag låg jag vid en pool på en Grekisk ö och läste. Tyckte att det var väl ansträngande att byta sida i boken, och smörja in mina armar. Runt min handled fanns ett gult plastband som medförde fri tillgång till alla smaskigheter och jag var nästan alla dödssynder i egen hög person.

Barnen badade och badade. Och ungefär två gånger om dagen störde de mig med frågor om när vi skulle äta lunch eller om jag hade nyckeln till hotellrummet.

Med munnen full av kakor mumlade jag fram mina svar. Min lättja blev bara värre. När sonen halkat och slagit knät tog det skrämmande lång tid innan min tröga hjärna fattade att jag skulle prioritera honom framför drinken som jag höll på att suga i mig.

Tur att chartersemestern bara var en vecka. Så kan man tänka. Så borde man tänka.

Men när jag sitter på planet hem har jag inte alls blivit less på att inget göra. Jag vill fortsätta ligga vid poolen och steka min kropp, men försöker krampaktigt intala mig att jag är utvilad. För jag vet att jag måste komma hem igen, full med energi. Man kan inte bara ligga vid en pool och låta lättjan sprida sig som ett virus i kroppen. Man måste ladda sina batterier och sedan liksom betala tillbaka för sin lättja.

Det är vår när man kommer hem. Och man ska vara glad och pigg. Plastbandet runt handleden ger inte drinkar eller mat. Kylen är tom och man ska handla. Och så skulle alla tomatfrön i jorden. För länge sedan.

Och inte nog med det. Det är fixardagar och avslutningsfester. Man ska hinna spela brännboll och sitta på en filt och äta potatissallad och vara trevlig. Och njuta av våren. Och så har man haft semester och laddat batterier. Eller?

Och så alla dessa superviktiga årsmöten.

Och städdagen. Hur ska man orka? Frågar jag. Men hysch hysch, bara väldigt tyst. För jag har ju fått en god uppfostran i att arbete är roligt.

Men jag saknar poolen. Alla måsten gör mig så matt att jag måste lägga mig ner på sofflocket en stund. Vad ska jag skylla på? Att jag är sjuk? Bortrest? Jag nynnar Busy doin’ nothin’  och SKOLKAR från städdagen. Och ångrar mig djupt, för jag vet att alla måste bidra och hjälpas åt.

 

Men kanske är jag sjuk. När man inte har ork för där himla våren man längtat efter hela vintern. När det dessutom är så sorgligt att veta att det kommer att dröja flera år tills nästa gång jag får ligga vid en pool och sippa Sex on the Beach.

 

Det går inte att kommentera den här sidan.