Livet, bullar och en skitig bil

Det är avslutning på skola och dagis. Finklädda barn och små häggblad som flyger som snö i vinden. Jag vill köpa present till fina fina magistern och underbara dagispersonalen. Manifestera min uppskattning, men inser att jag inte hinner. Jag är ensam hemma med barnen för maken jobbar järnet nu, innan semestern. Snart är det dags för sommarens resa söderut. Bilen ska packas. Vad ska packas? Sängkläder, hundmat, begravningskläder. Måste tvätta. Måste skriva krönika och betala räkningarna, frysa in bananerna innan de blir bruna. Dricka upp alla liter mjölk i kylen. Laga bilens blinkers. Och tvätta av karossen från fågelbajs och… vad är det för kletigt? Björksav?
Och tvätta mina glasögon på samma gång, jag ser ju knappt något. Och vattna alla blommor och plocka alla nässlor som växer så snabbt.  Nej Anna! Stopp och belägg! Inga nässlor. Där går gränsen! Men hunden måste borstas. Barnen måste borstas. Och klippas. Hur ska jag hinna?
Jo, Anna, man skriver ju en lista. Bra!  Får ur alla tankar ur skallen. Fäster på papper och värderar. Exemplariskt!
Och så kommer den smygande sorgen över barnens gammelmormor som hastigt gick bort för två veckor sedan. Hon var mycket gammal. Livet tar slut och det är som det ska. Men ändå. Ögonen tåras av minnen. Tiden som varit, som aldrig kommer åter. Jag hinner inte tänka mer. Och så fyller maken snart år. Många, många jämna år. Och all den tid vi haft tillsammans… Jag vill liksom skriva ett tal. Det finaste i världen. Uttrycka min kärlek, tänker jag. Men hur ska jag hinna.
Och alla vänner som fått bebisar. Som jag inte hunnit träffa. Som snart är stora barn.
Men så när jag står där i köket och känner livets fulla närvaro, har jag plötsligt glömt listan och kådar plötsligt en deg på 100 gram jäst och en liter mjölk. Som för att släppa ut lite spänningar ur nacken och känslor ur hjärtat. En bulldeg. I alla hast. Som ligger där och jäser. Bullar är ju alltid bra att ha. Men det stod inte på listan.
Nu kräver degen att jag kavlar, delar, penslar, sockrar, gräddar.
Anna,supersnille, hur tänkte du nu?
Nåväl, vi åker iväg på vår resa, med tovigt hår i en skitig bil. Vi har ju varandra. Och en massa bullar. Som tar slut.
Precis som livet.

Det går inte att kommentera den här sidan.