Med noll respekt för den stora potatisen

Trött, höggravid och inlindad i bruna nylonstrumpbyxor och en potatissäck. Runt kutade ett dussin sockerspeedade troll, skelett, häxor och monster som fått för sig att de skulle göra kullerbyttor från våningssängens överslaf, samtidigt som de tuggade på överdimensionerade döskallegodisar.

Jag var ensam vuxen i rummet, för de andra satt och drack kaffe. Jag hade sagt att jag skulle ha koll. Det stämde inte. Jag hade noll koll. Det var som en skräckfilm att metodiskt  lyfta ner två kiknande ungar i taget, medan min argaste röst malde på. ”Nej, nu får ni sluta. Nu är det inte roligt längre!” De höll inte med alls – de tyckte verkligen att det var jätteroligt. Så här i efterhand kan jag förstå dem. De kunde bara inte känna särskilt stor respekt för en potatis. En stor desperat potatis.. Jag hade nämligen klätt ut mig till min egen barndoms största skräckupplevelse – storpotäten. Med jättemagen passade det perfekt. Jag gick runt och puttrade pot pot pot pot – men inte en endaste unge blev rädd, tittade bara ointresserat. De hade ju aldrig sett ”Vilse i pannkakan” som jag gjort när jag var barn.

När jag var barn var Halloween också bara ett märkligt fenomen man fick se i High scoolfilmer. Pumpor, bus, godis och trams. Vi gick till gravarna istället, tände ljus, tänkte på de döda. Som barn minns jag också hur en äldre generation suckade och ibland förfasades över påskens förfall. De sa lite svårmodigt att när de var barn var det minsann minnet av Jesu lidande som stod i fokus. För oss var det ju påskäggen. Och som om syndens kvot inte var fylld med råge redan så klädde vi ut oss i gamla städrockar och tiggde godis av grannarna.

Nu vill mina barn ta på sig löständer och häxhattar och tigga godis av grannarna.

”Eh, ni äter ju inte ens godis!” Suckar jag.

Men det är ju kul ändå, säger de. Och jag ojar mig som den gamla gumma jag blivit. Allt är bara en enda stor mischmasch av grön spagetti med blodsås som jag bara serverar som den självklaraste sak i världen. Jag behöver i alla fall inte klä ut mig till zombie i år. Jag känner mig redan som en.

Det går inte att kommentera den här sidan.