Med tårta och krossade drömmar

Årets höjdpunkt närmade sig och nedräkningen hade börjat. Önskelistan var skriven. Hon var laddad, kanske för laddad och det var bäddat för succé eller fiasko när hon la sig på kvällen. Hon kunde knappt somna, varken dottern eller mamman.

Presenterna var inhandlade. Visserligen inte alla på önskelistan, men det var ju helt i sin ordning.
”Men tänkt om vi glömt det absolut viktigaste. Inte varit tillräckligt lyhörda. Vi kanske skulle ha köpt en sådan där monsterdocka också”, nojade jag.
Det är säkert därför hon laddar så mycket. Tänk om allt blir förstört.
”Ta det lugnt. Hon har tillräckligt”, lugnade pappan.
Jo, men just den där dockan var kanske extra viktig, tänkte jag. Jag visste av egen erfarenhet. Mindes tillbaka. Jag var elva år och hade i flera månader, innerligt önskat mig neonrosa rullskridskor. Hade sett dem på bild och förälskat mig, det var magiskt, nästan som att ha vingar tycktes det att susa fram på dem. Jag skulle ha dem på mig jämt och jag hade redan sytt en rosa väska som skulle matcha.
När alla paketen var öppnade saknades det viktigaste. Min mamma sa att hon frågat runt i alla affärer. Men rullskridskor gick inte att hitta i Umeå. Min besvikelse var enorm och jag dolde den så gott jag förmådde.
Min elvaårsdag blev en sorgens dag, med krossade drömmar. Gäster, tårta och presenter, men inuti mig besvikelse och skam över att jag bara saknade rullskridskorna.
Det var helg. Vår dotter hade somnat sent och alla skulle må bra av sovmorgon, bestämde vi och ställde väckaren på halv nio. Men när klockan var åtta hade hon legat i sängen och väntat i timmar. Låtsats sova utan att någon kommit och då var hon så utmattat besviken att hon inte längre ville ha någon födelsedag.
”Allt är förstört. Jag vill inte ha något firande. Det här är den värsta dagen i mitt liv”. Grät hon och sörjde att inte fått vakna av sången och tårtan.
”Nejnejnej. Vi kommer nu. Gå och lägg dig igen. Inget får förstört”, flämtade vi yrvaket och skamset.
Det var en konstruerad lek, när vi efter en timmes övertalning fått tillåtelse att utföra ceremonin. Jag sjöng med kraxig röst och klump i magen. Ett tillkämpat leende med mungipor som envist pekande uppåt, uppåt.

Det går inte att kommentera den här sidan.