”Hejsan hoppsan fallerallera, när julen kommer ska varenda unge vara gla’”.

Det har varit gulligt varje år att se barnen tjoa runt till sången. Men i år känns den som ett soundtrack till en skräckfilm.

Alla föräldrar skrattar och klappar sina händer. ”Gud vad söta de är”, utbrister en mamma och tittar på mig med sina blanka ögon. Jag gör mitt bästa för att uppbringa ett leende troligtvis lika galet stelt som på plasttomten hemma i hallen. Det är julfest, lek och skoj. Det är bara en sång, påminner jag mig själv, men kan inte att bortse från faktum. De sjunger om möss, mössens julafton.

För några veckor sedan började höra oförklarliga steg i huset. Först tänkte jag att det var vinden eller köldknäppar. Spöken är jag inte rädd för.

Nej, ärligt talat började jag önska att det var spöken jag hörde, allt för att förtränga sanningen. Det hade börjat knaka och krafsa inne i väggar.

Vårt hus är gammalt och ligger på landet med naturen bakom knuten. Plötsligt inser jag att den kommit närmare än så. Jag har naturen inne i knuten. Mamma mus, pappa mus och alla musungar har flyttat in i vår bostad för att fira jul sida vid sida med oss. Bara en mycket tunn innervägg skiljer våra världar.

Hejsan hoppsan, fallerallera.

Jag googlar ”Möss i väggarna” och det är uppenbart. Man ska ju ha katt, alltså. Det hade vi, en gång. En fet jägare med svart päls. Men när min man blev allergisk flyttade han till grannen. Katten alltså, inte mannen.

När jag var barn önskade jag mig en tam råtta. Jag försökte fånga en kopparsnok med bara händerna. Jag är bra på att samsas med både spindlarna i källaren, getingarna på vinden och rådjuren i trädgården. Varken hönsskit eller hundbajs får mig ur balans. Det finns så mycket värre saker i värden som jag irriterar mig över, fördomar och förtryck till exempel.

Men nu är det enda jag kan tänka på ljudet av små tassar som springer runt. I golvet, i taket, i väggen. Hålögd och huttrande skrider jag runt som en vålnad, livrädd för att bli överfallen av någon liten nos som kikar ut ur en springa, några knappnålsögon som kikar fram. Eller en lång fet svans… Moaah! Tänk om hjärtat stannar.

Kanske dör jag av skräck.

”Så här är det ju på landet”, säger min man.

Jag saknar katten. Vill sova med honom i sängen.

Är detta början på galenskapen? Tänk om jag plötsligt finner mig själv uppflugen på en stol och skrika, så där som nervsjuka fina damer och rosiga pigor i långa klänningar gör i filmer. Och så dånar jag och någon måste väcka mig luktsalt.

Jag googlar allergivänlig katt och ser att de är mycket dyra. Hm. Det krafsar och knakar i knuten. Jag rycker till vid varje ljud.

Hejsan hoppsan…

LÄS FLER KRÖNIKOR HÄR