”Har de hittat dig?” Frågade min vän i telefonen.

Först förstod jag ingenting.

”Ingen visste var du var igår”, sa hon.

Plötsligt sjönk det in. Det hade blivit ett samtalsämne i byn att jag hade slarvat bort mig själv igen, fysiskt och mentalt och denna gång värre än vanligt. Jag hade tagit bilen till stan för att jag skulle köpa en cykel till min dotter efter jobbet. Men så hade jag stött på en vän som frågat om jag ville följa med på promenad.

Och jag bara ”Självklart! ”

Vi strosade runt och filosoferade på djupet, meningen, livet, världen och hur allt hänger samman. Samtalen hakade i varandra, våra tankar kändes sammanflätade och orden bara flödade. Wow. Tid och rum som upplöst. Plötsligt var vi i ett nybyggt bostadsområde där jag aldrig varit förr och jag tänkte att kanske hade vi varit ute väl länge. Och så slog det mig, det var något jag egentligen skulle göra.

När jag skulle kolla tiden var min mobil var urladdad. Jag skulle ju köpa en cykel, äta middag, hämta hunden som jag lämnat hos grannen, kom jag på. Hjälp! När jag stod där vilse på bland alla nybyggda hus på Sandåkern sköljde skammen över mig. Så hopplös och ego. Så ska ju inte en god mor vara? Tänk om cykelaffären hade hunnit stänga nu medan jag gick där i min egen värld. Tänk om mannen och barnen blivit oroliga.

Vad skulle jag kunna skylla på?

Jag har tankar som fjärilar. Fria men svåra att fånga, svåra att greppa och styra. Detta är till sorg och besvär men också till glädje. Jag vet inte hur många vantar jag tappat bort i vinter, vet inte hur många gånger jag råkat halka iväg på blå skoskydd jag glömt ta av mig innan jag går ut. Spa och badhus gör mig nervös för jag är inte säker på att jag är av- och påklädd på rätt ställen.

Jag är tankspridd och skäms.

Jag hann faktiskt köpa den där cykeln. Bilens baklucka var trasig och jag hade glömt bort var skruvmejsel låg, så jag fick lirka och lirka in cykeln från passagerarsätets dörr. Bensinen var nästan slut och jag höll på att missa att tanka för att det var ett så spännande program på radion. När jag kom hem slafsade i mig middagsrester som barnen lämnat på sina tallrikar. Maken har slutat bli orolig.

”Jag vet ju hur du är”, sa han.

Jag kände mig stött.

”Vaddå vad menar du”, tänkte jag fräsa med hann märka att det skulle bli pinsamt.

Jag är 38 år gammal. Någon gång måste man väl finna sig själv.