Obehaget växte som ogräs i skallen

Tillsammans med elräkningen och Bamsetidningen låg plötsligt ett brev med mitt namn på. Jag kände inte igen handstilen och blev väldigt nyfiken. Men när jag hade öppnat det och funnit en dekal med svenska flaggan på och texten ”Sverige åt svenskarna, nordiska nationalsocialister” och texten ”Vi ses!!”, på baksidan, blev huvudet bara blankt. Jag förstod ingenting. Var det en inbjudan. Ett försök att värva mig. Jag gick igenom allt jag sagt, gjort och skrivit den senaste tiden och plötsligt hakade minnet fast i den krönika jag skrivit inför svenska nationaldagen. Hade den kanske provocerat någon? Var det ett förtäckt hot?
Ett frö av förvirring och obehag växte som ogräs i skallen. Kanske var det syftet. Hade det varit lättare om jag förstod? Tänkte jag.
Det var ett år sedan nu. Och jag önskade verkligen att jag var en tuff person som tog livet med en klackspark, la saker bakom mig. Men jag kände mig som tretton igen, på väg hem från skolan med skammen dunkade i kinderna. Skulle jag måsta gå tillbaka igen? Kunde jag slippa bli vuxen.
”Anna Lindmark har stora tuttar” stod det med spretiga bokstäver. Svart spritpenna var omöjlig att gnugga bort. Jag var tretton men det var sant. De var stora, men jag kände mig som barn och det var knepigt när det yttre som inte kommunicerade mitt inre. Vuxenvärlden betraktade jag med ögon lika fulla av nyfikenhet som rädsla och avsmak.
Jag gick på Ålidhemsskolan och det var mitt skåp som någon okänd människa klottrat på och jag förstod inte varför.
Min lillasyrra tyckte att det var coolt att någon kommenterat mina bröst. Det visade ju att jag ”var någon”, tillhörde de tuffa, men det var inte sant. Jag stängde in mig på mitt rum och grät.
Nästa dag hade någon snäll städerska tvättat bort texten och min tröja var tightare än någonsin. Hakan pekade uppåt. Jag ville visa mig tuff och onåbar. Någon annan strategi hade jag aldrig hört talas om.
”Du ska aldrig visa att du bryr dig”, sa någon.
”Det var ju inte så farligt ändå. Du är bara så överkänslig”, sa någon annan.
När jag fick den där lappen i brevlådan för ett år sedan försökte jag agera som när jag var tretton, som jag inte brydde mig. Men det gjorde jag. Lappen har funnits som en skugga inom mig. Som en påminnelse om att mitt skrivande, det arbete jag älskar för dess lust och mening, har sitt pris. Och vad ska jag göra om priset är för högt? Jag hade bestämt mig för att formulera något omkring det som hände. Det tog mig ett helt år.

Det går inte att kommentera den här sidan.