Om ljuset v 51

GOD JUL (2)

Årets mörkaste dag var igår. Tomasdagen.

 

Vintersolståndet som inträffar

 

exakt vid den tidpunkt då en planets,

 

alltså vårt jordklots,

 

axellutning befinner sig som längst bort

 

från den stjärna,

 

alltså solen,

 

kring vilken den ligger i omloppsbana.

 

 

År 2013 inträffade vintersolståndet en lördag.

 

Det året bjöd jag hem min familj på brunch

 

för att diskutera den bok jag skrivit.

 

Det manus jag mailat till dem en månad senare.

 

Orden jag tagit mig rätten att sätta

 

på det ordlösa. Det tabu jag upplevt

 

i vår släkts historia.

 

Det var ett av mitt livs mest nervösa

 

ögonblick. Och mitt modigaste.

 

 

Tre år senare.

 

Nej jag ångrar

 

inte den dagen.

 

Det var ett nödvändigt steg

 

i riktning mot den bok som idag finns som fysisk produkt

 

i min bokhylla och i många andras.

 

Sprickor och ljus.

 

Att skapa

 

vackert av fult.

 

Att pussla samman

 

sig själv

 

sin historia

 

sina skärvor till en helhet.

 

Och att veta åtminstone

 

lita till att ljuset kommer

 

tillbaka.

 

Även när det är som mörkast.

 

Att mörkret är förutsättningen.

 

Att motsatser skapar varandra.

 

 

Eller som Leonard Cohen sjunger.

 

Att det finns en spricka i allt,

 

att det är där som ljuset tar sig in.

 

Sprickorna är förutsättningen.

 

Och idag

 

har det vänt.

 

 

 

Det går inte att kommentera den här sidan.