Sist på bollen

sist på bollenMan kanske skulle ta och skriva en krönika om något brännande aktuellt ämne! Har liksom alltid drömt om att jag en dag plötsligt ska vara så där helt rätt i tiden. Tack och lov är jag krönikör i Umeå tidning, en tidning med en veckas pressläggning. Så jag kan alltid skylla på det. ”Alltid sist med senaste nytt!” Det skulle kunna vara min slogan. Det finns inget attraktivt i det, särskilt inte för en journalist. Först på bollen ska man vara. Det är jag aldrig. På lågstadiet var hela klassen med i fotbollslaget. Det viktigaste var att ha kul sades det. Men när jag istället för att springa efter bollen flätade mina lagkamraters hår eller samlade glittriga stenar på fotbollsplanen, blev folk arga. Skrek att jag stod i vägen. Så jag försökte följa de andras rörelsemönster över planen men var rädd att få en passning för vad skulle jag göra då? Jag låtsades bli ledsen om vi förlorade, bara för att verka normal. Egentligen var jag obrydd. Det blev en ganska meningslös lek, så snart slutade jag med fotboll. Och blev ganska ensam. Det var nog ganska få personer som verkligen lärde känna mig, för jag var väldigt fåordig. I klassrummet var det aldrig min hand som snabbast flög upp i luften, när fröken ställde en fråga. Jag behövde fundera länge, länge innan jag vågade säga något. Och när jag tänkt ut något riktigt bra var frågan avhandlad för länge sedan och samtalet hade bytt spår. Det hade bara blivit pinsamt att räcka upp handen då. Så jag förblev tyst. Och bar de där välgenomtänkta svaren inom mig. Ofta var det frustrerande. Jag ville ju komma till tals egentligen. Hur gjorde man? ”Du måste bara bli lite mer alert”, fick jag höra. Men hur blev man det då? Jag gillade att skriva och blev journalist. Arbeta med nyheter innebär att ligga steget före. Ärligt talat ligger jag alltid i bakvattnet och guppar som vanligt, eller simmar mot strömmen. Jag känner mig ofta lika bortkommen som på fotbollsplanen. Fattar inte hur man gör och tänkte att ingen har tid att förklara. Jag tror mig ändå veta svaret. Att jag måste bli alert. Det är så man ska vara, först med det senaste och jag kämpar fortfarande med känslan att det är något fel på mitt tempo. Men så försöker jag intala mig själv att tankar som får odlas under längre tid blir hållbara. De jag smidde som barn i klassrummet bär jag fortfarande på och försöker hitta utlopp för. De var inte så dumma. Kanske kan de få plats i krönikeform.

Det går inte att kommentera den här sidan.