Skrivkramp

Tystnad. Örat söker sig till den surrande fläkten. Ljudet av vinden i tallkronorna utanför fönstret. Ett ljud som jag sällan märker. Ett irriterande tecken på koncentrationsproblem. Min bok har varit som, typ, ja en förälskelse i fyra år. Jag har lärt känna den, utforskat den, fascinerats av den. Jag har alltid längtat så till våra möten, våra samtal. I samspråk med boken har jag utvecklats.

Jag har aldrig haft tiden fullt ut att umgås med min bok. Sena nätter, tidiga morgnar har jag tjuvat till mig tid. Jag har valt bort att läsa andras böcker för att få skriva min egen. Jag har stannat hemma från sociala samkväm för att umgås med mina karaktärer, framför datorn.

Nu är det bara boken som gäller. Nu är det typ honeymoon. Jag har frigjort tid och resurser för att bara arbeta med boken. Fullt ut. Nu är det bara vi två.

Det blev inte som jag förväntat mig.

Den ligger där. Den vill mig något, begär något av mig. Något jag inte kan prestera.