Vissa veckor ska bara uthärdas, förra var en sådan

Uthärda

Idag, för precis en vecka sedan, samtidigt som jag vårdade magsjukt barn, förberedde jag också ett framförande om farfar Alvar som skulle hållas på berättarfestivalen. Det kändes osäkert. Dagen efter skulle jag stå på en scen mitt i strålkastarljuset.

Tanken på att kräkas offentligt har verkligen blivit en rätt stark fobi för mig de senaste åren. Det värsta med magsjuka är inte bara själva utbrotten och att totalt tappa kontrollen utan att också på nolltid förvandlas till smittsam paria. Jag brukar tycka att det känns tillräckligt läskigt bara att sätta sig på en buss när barnen är sjuka och jag vet att jag kan ha blivit smittad och att nu dessutom stå på scen…

Men att vårda magsjukt barn innebär inte alltid att man drabbas. Jag har klarat mig fler gånger än jag åkt dit. Så jag försökte se på det hela med nykter blick. Troligtvis skulle jag hålla mig frisk och jag gjorde allt för att förbereda ett riktigt fantastiskt framförande. Och när tidningen Norra Västerbotten ringde för att göra en förhandsartikel så peppade jag ännu mer. Tjoho vad kul det skulle bli.

Tidigt nästa morgon bröt det ut och jag tänkte en en aning lättat att ”Okej, då vet jag i alla fall att jag blev sjuk och att jag inte kan åka”. Men det var samtidigt svårt att förlikas med faktum. Så sorgligt att det knappt gick att ta in. I månader hade jag sett fram emot den där dagen, ja, hela berättarfestivalen hade jag ju längtat så mycket efter. Kanske, kanske skulle det gå ändå, inbillade jag mig medan jag längtansfullt sneglade mot finkläderna jag förberett. Hm…Om jag duschade länge sminkade mig noga… Och så en värktablett på det…

Nej, så dumt, tänkt. Det är klart att det inte skulle ha blivit ett dugg bra. Framförandet blev hastigt inställt. Och jag låg hemma i min pyjamas, såg på barnfilm och sörjde.

På kvällen ringde en av arrangörerna, till mig och berättade att det varit jättemånga som kommit för att lyssna på mig. Jag blev som alldeles mjuk och varm i bröstet och så kom tårarna. Hon berättade att jag säkert skulle få tillfälle att uppträda med min berättelse en annan gång. Det vore ju toppen! Vi får se när det blir.

På lördagen, tre dagar senare, mådde jag lite bättre och kom mig äntligen till Skellefteå, denna dag för att tävla om stipendiet Berättarkraft på Västerbottensteatern. Jag hade inte ätit ordentligt få flera dagar men var i alla fall inte sjuk eller smittsam. Kul var det, och ganska bra gick det.

Nu är det en ny fräsch vecka som ska ägnas åt städning och bokföring. Var sak har sin tid. Hej då magsjuka! Nu har du haft din.

 

Det går inte att kommentera den här sidan.